Tidsresor, nostalgi

Jag började läsa första delen av Lessings Martha-serie i somras. Då var hon knappa tjugo år och gjorde (sin moder till trots) milsvida promenader över den afrikanska velden, klädd i enkla linneklänningar. Jag identifierade mig med henne så pass stark att jag själv gick stad och köpte mig en ljusgul linneklänning, figurnära upptill, ledig nertill och sedesamt knälång, á la 40-tal.

Det är tio år senare nu, Martha har tagit båten till London och gör istället milsvida promenader genom den främmande storstadens krigsruiner. Det regnar. Här som där. Det är höst tror jag. I alla fall är det ett typiskt engelskt väder, och i samförstånd med hennes transartade vandrande vill jag klä mig i följsamma läderkängor, mörk ullrock med hårt åtdraget skärp i mitten och en mjuk basker på toppen. Dock inte de kläder Martha själv ser i Londons skyltfönster. Hon fasar över den flagranta bristen på smak och låter sig inte blidkas av den ständiga (och ofta ursinniga) ursäkten: "Det har ju varit krig!" Överhududtaget söker hon ett liv som inte ska styras av ursäkter.

Jag faller in i det nya, asfalterat gråa, och längtar efter att också få promenera genom en ny stad igen (Berlin och Paris är flera månader sedan). I brist på konkreta planer ägnar jag mig istället åt tidsresor med hjälp av den senaste nätflugan.

Så här hade jag kanske sett ut om jag liksom Martha varit 30 år på 50-talet, alternativt varit född till man: