Ur min sambos samling (1)

Som nybliven sambo har jag plötsligt fått tillgång till en imponerande samling cd-skivor. De dominerar halva väggen inne i sovrummet. Själva mängden är nog för att handlingsförlama mig. Dessutom är jag hotad med stränga repressalier om jag stör ordningen där i hyllan eller repar någon av skivorna. Så jag håller mig respektfullt på minst ett halvt stegs avstånd från samlingen.

För att få lite guidning in i den där guldgruvan av blandad musik (med en överrepresentation av sentimental gubbcountry) har jag därför bett min sambo att välja ut några skivor åt gången åt mig, som jag kan ta mig an. På sikt hoppas och tror jag att det kommer bli en matnyttig blandning av sådant jag, i rent allmänbildande syfte, tycker att jag bör känna till, sådant jag redan hört i andra sammanhang men nu ges en mer övergripande förståelse för, sådant som bara han själv gillar och sådant som oväntat rockar min värld.

Igår fick jag min första skörd om fyra skivor. Dem ska jag börja lyssna på nu medan jag läser igenom de sista sidorna av novellen:

Willie Nelson: Red Headed Stranger

John Fogerty: Deja Vu All Over Again

Ben Folds: Live
och
Eels: Meet the Eels

Orolig Pitt

Vad är humor? Svaret skiftar så klart från person till person. Ett av de viktigaste kriterierna enligt min egen åsikt är förmågan att känna av var gränsen går mellan att förädla en alldaglig gest just tillräckligt för att den ska bli rolig och att överdriva den så mycket att den förvandlas till clownartat överspel, samt att stanna så långt som möjligt innan den gränsen har passerats.

Burn after reading skulle kunna användas som pedagogisk hjälpmedel för komedistudenter. Där finns alla variationer på skalan.

I ena änden har vi Tilda Swinton. Hon spelar i princip en av sina vanliga kallhamrade roller och det är snarare kontexten än hennes eget spel och dialog som förvandlar den till komedi.

Lite tydligare blir det i dialogen mellan David Rasche och J.K. Simmons på CIA-kontoret. Den enes nervositet är bara lätt överdriven, den andres luttrade cynism likaså. Dialogen är dessutom mycket välskriven. Som oförstående gudar skådar de ner på händelseförloppet. Detta är, i mitt tycke, humor.

Ungefär på samma del av skalan finner vi John Malkovich. Liksom Swinton behandlar han sin karaktär på samma sätt som han skulle gjort med en dramaroll. Där är bara en lätt dragning mot det återhållet neurotiska, och en härlig tajming i blickväxlingen, som förutom dialogen markerar att det handlar om komedi.

Sen, balanserande på slak lina i mitten, hittar vi George Clooney. Han är som vanligt ett charmtroll med barnasinnet glittrande ur sina mörkbruna hundögon. Rollen är skräddarsydd för honom. Han trivs kanske lite för bra i den rent av. För lika ofta som han förvaltar sin naturliga humor, genom att bara vara sig själv och hålla tillbaka onödiga utspel, lika ofta faller han över i pajaskonster. I jämförelse med hans värsta överspel är det roligare när han bara står och skivar morötter.

Frances McDormand måste dock placeras helt på andra sidan av mitten. Hon är rolig. Men hon är roligt ungefär på samma sätt som Eva Rydberg är rolig. Det är stort skatt och stora tårar. Realismen överges. Hon är inte ens en människa längre. Hon är bara en spratteldocka i humorns tjänst. Det är tur för henne att hon är en sådan skicklig spratteldocka.

Längst bort i andra änden av spektrat hittar vi slutligen Brad Pitt. "Jag visste inte att Brad Pitt kunde vara så kul" skriver SvD och ger filmen 5 av 6. DN. är mer modest i sin betygssättning (3 av 5) men tycker likväl att Pitt glänser som träningfanatiker. Jeanette Gentele och Mårten Blomkvist har uppenbarligen helt andra svar än jag, på frågan om vad humor är.

Till synes överlycklig över att få spela en rolig roll studsar Pitt genom filmen som Nalle Puhs Tiger på sin spända svans. Hans version av komedi liknar ett litet barns försök att roa sina tålmodigt applåderande föräldrar, genom att ramla omkull på vardagsrumsmattan och göra lustiga grimaser.

Jag minns hur Pitt var på vippen att fördärva även De tolv apornas armé med sitt spattiga irrande. Men Terry Gilliam hade kanske en tydligare vision av vad han ville med sina skådespelare än vad bröderna Coen hade med Burn (Gilliam lär ju inledningsvis ha gett Bruce Willies en lång lista med aktörens vanligaste gester och miner och förbjudit honom att använda sig av dem i filmen). I Burn är han enbart en pajas.

Skulle jag ge filmen ett betyg landar det sammantaget på något slags medel. Manuset, den Coenska nihilismen och de återhållna rollerna väger upp. Det kunde ha blivit ännu bättre utan clownerier.

Förgrymmade slarv, eller vad det nu är

Min käre sambo påpekade just att jag glömt ett "s" i inlägget om Öijer och kallat hans dikter för "plitterbomber". Ett "I" hade dessutom försvunnit i meningen efter...

Det är en black om foten det där, att jag alltid tycks bli som mest ordblind de perioder jag är som mest produktiv. Det är som att hjärnan flyger ifrån sig själv när jag är uppe i varv, eller rimligare uttryckt: att en del av hjärnan flyger ifrån en annan.

Kreativiteten som ger fingret åt noggrannheten. Jag önskar de kunde bli kompisar.

Genomläsning

Det är något som inte längre förvånar, men likväl inger mig den största fasa, hur annorlunda en text blir så snart man skrivit ut den på papper. Skönhetsfläckar som tidigare gått en förbi, står plötsligt fram som illröda blämmor på sidan. Irriterande upprepningar, idiotiska stavfel, genanta metaforer. Jag skyndar mig att stryka över och skriva om. Men mest av allt är det rytmen som måste justeras.

För även om text i sig är något statiskt, är den litteratur den rymmer ett medium i tid. Det måste finnas en medveten korrespondens mellan det som händer i en text och den tid det tar att läsa den. Ofta är det svårt att få till det rätta tempot när man sitter och filar på enskilda formuleringar och det kan ta dagar mellan ena skrivtillfället och nästa. Så vad jag nu mest sysslar med är alltså att putsa på rytmen. Jag slätar ut övergångar och bromsa upp där texten skenar.

Det är trots allt en stor förvandling som sker, på bara 60 (snart kanske 80) sidor. Jag måste se till att skynda långsamt.

Payday mayday

I början av den här månaden råkade jag, i tron att jag var rikare än jag var, stoppa undan en tusenlapp för mycket. För stolt för att emellertid erkänna mitt övermod (och ovillig som von Anka att skiljas från mitt kapital) vägrade jag ta ut sparpengarna igen och har med andra ord tvingats leva mycket ekonomiskt sedan dess. Men fri som jag varit från distraherande tankar på klädköp och annan lyx har jag istället kunnat ägna min koncentration åt diverse "högre" och mer trängande projekt. Jag har inte sköljt mitt hår med balsam på ett par veckor ungefär. Men en massa annat har blivit gjort i gengäld.

Så idag kom lönen. Jag såg fram emot det - ända till igår kväll. Igår kväll hade jag 70 kronor kvar på kontot med bara ett par timmar kvar av löneperioden. Jag insåg att jag klarat det med glans. I lugn och ro hade jag seglat i mål. Nu skulle hetsen åter börja.

För ja, istället för att ägna morgonen åt novellen har jag ägnat den åt att räkna ihop hushållskassan, betalat räkningar och bollat med överföringar. Nu när det är klart borde jag gå till affären och handla för att fylla upp kylen igen. Sen börjar det bli dags att göra upp en sansad julklappsbudjet, gå ut på stan och spräcka den. Sen vill jag ju skaffa adventspynt till nya hemmet. Jag vill ha en ny klänning till decemberfesterna. Jag vill vara en god och bullig husmor och baka egna pepparkakor och lussekatter och allt det där som mina nya slantar plötsligt tillåter mig.

För var ny finansiell kalkyl sjunker novellen allt längre undan. Det är mycket enklare när man är fattig, att hålla tankarna i styr.

Ännu ett uppmuntrande nästan

Mail från förlagschef just inkommet:

"Tack för att du skickade oss Zebra Crossing. Vi har läst den med stort intresse, men tackar ändå nej till utgivning. --- Skriver du något nytt så hoppas jag att du skickar det till oss. Jag vill gärna läsa mer av dig!
Allt gott [osv]"

Nära skjuter inga harar.

Men att ideligen snudda vid öronen på dem, är väl åtminstone ett gott tecken.

Bokhorornas Augustenkät

Sedan jag skickat iväg novellen för kostnadsfri utskrift på ett lurigt ställe, har jag just inget mer att ta mig för med mina sista lediga timmar innan kvällens jobbpass. Så jag kan väl lika gärna, på Bokhorornas uppmaning, ta mig den enkät om Augustpriset, som de själva besvarat i DN.:

Bryr du dig om Augustpriset, ja, nej och varför?
Mediebevakningen gör det i princip omöjligt att undgå, men tillkännagivandet är inget som får min puls att slå snabbare. Jag slår bara upp tidningen en morgon och konstaterar att: Jahaja, nu var det alltså dags igen. Jag ser det sällan som mål i sig att alltid ha läst det senaste (är en roman bra blir den knappast sämre av att ligga till sig något år; tids nog tar jag mig väl an den). Men en nominering ökar ändå chansen att jag till slut läser en bok, eller köper just den när pocketarna kommer.

Varför ska vi ha litterära priser - det går ju inte att tävla i kultur?
Varje år publiceras en sådan mängd litteratur att all form av vägledning är välkommen . Även om det inte finns någon objektiv rättvisa när pristagaren utses, är den vinnande boken åtminstone (förhoppningsvis) bättre än många andra i floden av böcker, och förtjänar därmed att uppmärksammas. I spekulationerna inför och svallvågorna efter utnämningen skapas dessutom alltid en debatt om andra värdiga kandidater, som därmed kan åka snålskjuts på jippot utan att själva ha chans på själva titeln. Drömmen om att en dag vinna ett fint pris tjänar säkert också till motivation för de arma stackare som dagligdags sitter hemma och sliter med sina texter, utan att få något för det. Sen är det ju i största allmänhet alltid roligt när det blir lite glam.

Vilken bok är din favorit i den skönlitterära klassen i år, och varför?
Dels av ovanstående anledning (att jag inte känner något behov av att ständigt vara först med det senaste), dels eftersom jag är för fattig och snål för att köpa inbundet, har jag ännu inte läst en enda av de nominerade böckerna. Jag brukar gilla P.O. men hejar nog på Öijer (om inte annat så härför).

Läser du alltid Augustvinnaren?
Inte av princip. Men när jag nu ögnar igenom listan med vinnare konstaterar att jag att ändå läst 12 av 19 vinnare hittills (12 av 15 räknat fr.o.m '93). Så det blir väl oftast så av bara farten.

Vilken titel är din favorit genom åren?
Hummelhonung kanske, alternativt Den amerikanska flickan.

Maskrosbollen och gymnasienörden

När min lärare i svensk litteratur vid Östra Reals gymnasium visade oss en inspelad uppläsning av Bruno K. Öijers "Skisser till ett av dödens tal" (...spådd, spådd att bli spådd...) från Medan giftet verkar, blev somliga fascinerade, andra roade av den skelettmagre maskrosbollens tvära tankekast och ansträngda frasering (...jag var bensin i mörkrets motor... det skrämda kaninögat i trollkarlens hatt...).

Som den enstöriga, själv skelettmagra nörd jag var, hörde jag så klart till dem som blev fascinerade. Jag gick till skolbiblioteteket och lånade hela volymen, kunde inte sluta läsa. Jag stod ombytt mitt i gymnastiksalen medan de roströda skumgummibollarna ven omkring huvudet på mig och kunde inte slita blicken ur diktsamlingen. Jag slukade sen Det förlorade ordet, försökte med en samling av hans tidigare verk men saknade tätheten hos de senare dikterna. Jag fick vänta flera år tills Dimman av allt kom ut 2001 och slutligen kompletterade trilogin.

Medan lejonparten av all annan poesi alltid runnit av mig som vatten på en gås (jag läser löjligt lite lyrik, jag är för otålig, för lättirriterad), lyckades Öijer borra sig rakt in i min tankevärld och spränga den inifrån. Hans dikter är som splitterbomber. (Oj, nu låter jag som Ranelid.)

Ikväll får Öijer kanske Augustpriset för sin senaste samling Svart som silver.

Jag måste erkänna att jag ännu inte har läst den. Jag är nog lite rädd att inte kunna bli lika fascinerad av dikter någonsin igen (vare sig hans egna eller någon annans), som jag blev som olycklig nörd i gymnasiet. Kanske ska min otålighet till slut ha gjort mig oemottaglig även för honom?

Det är en risk jag får ta. Den möjliga vinningen överskuggar rädslan. Jag får önska mig boken i julklapp.

Litet krafs på den franska historien

Fortsätter att slå mig fram igenom den djungel av missmod som är Resa till nattens ände. Stundtals engagerar den mig med sina cyniska iakttagelser, stundtals far tankarna undan och jag förlorar jag tråden (som inte är mycket tjockare heller än att tiden går och världen fortsätter att vara lika bedrövligt). Språket är vitalt och mycket humoristiskt. Människosynen horribel. Empatin för djuren grundmurad.

Jag gör ett svep på nätet för att kanske hitta något stöd för det där jag hörde att Céline skulle ha varit spritt språngande galen när han skrev sin debutroman, eller om detta bara är en slutsats som dragits utifrån själva berättelsen (vilket ju inte vore så svårt). Inget sådant dyker dock upp i googles övre sediment. Istället hittar jag i en jämförelse mellan författaren/läkaren Céline och hans exakt 400 år äldre dubbelkollega François Rabelais, ur Läkartidningen tidigare i år. Den kan man gott läsa igenom, om man vill veta lite mer.

Berömmande klapp på egen axel

Sisådär ja!

En vecka senare är den segdragna inskrivningen färdig, just som jag föresatt mig, och jag unnar mig en kväll av belåtenhet.

På tretton dagar har jag därmed fått ur mig nära nog 50 sidor. Jag kan inte låta bli att göra en kalkyl över hur mycket detta faktiskt kunnat bli på ett år, om jag bara fått fabulera på heltid.

Lägesrapport (10)

Läser: Resa till nattens ände av Louis-Ferdinand Céline och förstår varför den är Charles Bukowskis favoritroman - den handlar om allt på en gång.

Ser: Sommarminnen och förstår varför den är pensionärernas favoritfilm - den handlar inte om någonting alls.

Äter: Hembakt bröd med ost och smör.

Skriver i lunkande trav: Min novell.

Skriver i ryckiga knyckar: En kort biografi till ett kommande album.

Och påminns: Om knivigheten i att fungera språkrör för någon annan än sig själv.

Låser in: Mina målningar i ett rum längst in på Grand, bakom maskinrummet till salong 1.

För att sedan: Ta fram dem igen om tio dagar.

Utsätts för: Brottargrepp, nålstick och elchocksbehandling av en sjukgymnast på Östermalm.

Och hoppas: Att detta en gång för alla ska råda bot på min krampande rygg.

Heter enligt Fortum: Marit Purns.

Blir inte längre: Förvånad.

Flyt

Det blev tjugo sidor förra veckan, med toppnotering på tio bara under tisdagen.

Håller jag samma takt den här veckan betyder det att hela - den tidigare blott handskrivna - novellen finns överförd till datorn under nästa helg.

Två genomarbetningar sålunda klara. Återstår sen de mer punktvisa justeringarna, ett antal instick och inspirerade utsvävningar, som förvisso kan ta lika lång tid, samt den slutliga finkamningen.

Jag har inte för avsikt att slå av på takten.

En kväll på teatern

Ikväll: Teater Tre och En vattensamling.

En vän och kollega kastar sig, utan fruktan (?), ut i rampljuset, därtill i sin första egna produktion.

Då vill jag så klart vara där.

***

Och ett vackert svanhopp var det också. Ja, för tusan!

Apropå Gud

När man studerar ett fenomen är det alltid undantaget som är intressant, påpekar den amerikanske socionomen Peter L. Berger, i P1:s Människor och tro.

Ser man till fenomenet religositet, fortsätter han, är det Västeuropa som står för detta intressanta undantag. Medan resten av världen lever med en gud är just Västeuropa sekulariserat, kanske för att kyrkan här historiskt sätt varit så tätt knuten till staten, att revolter mot makthavarna automatiskt blev revolter mot prästväsendet. Vi har velat tro att vi legat i bräschen för en ny världsordning när vi kastade ut Gud med badvattnet.

Men hur länge kan egentligen vår lilla glänta av religionsfrihet/troslöshet här på jorden överleva de starka gudfruktiga krafterna ur skogen omkring? Radioprogrammet får mig att fundera.

Själv är jag, i enlighet med min geografiska hemvist, en sådan inbiten ateist att jag instinktivt provocerad av möjligheten att vårt västeuropeiska undantag inte ska överleva framtiden. Hade de gudadyrkande staterna varit varma och vänliga platser, fulla av just den förlåtelselusta och människokärlek som deras heliga skrifter så gärna förespråkar, då hade jag inte funnit något legitimt skäl att invända mot en sådan utveckling. Nu leder tanken istället till misströstan.

Kanske kommer då vår tids västeuropéeiska människor, sådana som jag, beskrivas som obegripliga avarter i nästa årtusendes historieböcker. En kuriös parentes: "Under ungefär ett sekel betraktade européerna (se äv. s. 567-689) det som en dygd att tvärt om alla tidigare och senare rättesnören förneka sina religiösa läror".

Jag vet inte. Jag kommer inte vara där. En person mycket lik mig kommer emellertid vara där och hur hennes värld än ser ut kommer hon förmodligen tycka att just hennes nutid är fullt normal och kanske rent av värd att bevara. Hon kommer bli provocerad vid tanken på, enligt hennes egen åsikt, reaktionära alternativ.

Det enda jag kan påverka efter min egen död härvidlag, är möjligen min egen begravning.

Jag har hittills brukat säga att hur jag tas om hand efter min död får bli helt upp till de efterlevande. Jag kommer inte längre finnas kvar att ha en åsikt. Därför bör mina anhöriga istället få bestämma om hur de bäst vill säga adjö. Efter min farbrors begravning för ett par veckor sedan vill jag emellertid komma med ett mycket specifikt önskemål: Låt ingen stå över mina kvarlevor och mässa om Jesus och det stora ljuset!

Att tvångsmata mina kalla öron med amsagor, när jag ligger där död (efter 92 levande år eller så) och inte längre kan försvara mig, vore blott att förolämpa mig en sista gång innan man grävde ner mig i jorden (eller spred mig för vinden, eller vad man nu ville göra). Säg gärna något om mina goda sidor (om ni kan komma på en eller två) och mina dåliga (de är många). Nämn kanske något om hopp eller tröst. Men lämna för all skull religionen därhän. Det är det enda jag vill begära.