Fingersvammel

Att litteratur engagerar mig är väl varken konstigt eller förvånande. Exakt om i vilken utsträckning detta manifisterar sig rent fysiskt, hade jag däremot ingen aning.

Igår blev jag smygfilmad under en diskussion om stil i förhållande till innehåll. Vad jag sa ska ni tursamt nog slippa höra, det var nog bara rapparkelja. Men så här menade i alla fall mina händer.

(När de för ett ögonblick försvinner under bordskanten är det inte för att vila, utan för att irriterat räta till bordsduken så att rutmönstret ligger i bättre fas med glasskivan ovanpå.)

Ett litterärt Bravo, hur som helst

Jag vet som sagt inte tillräckligt om Googles förehavanden för att kunna uttala mig om huruvida deras strävan är ond eller god. Än mindre vet jag vad företaget i framtiden kommer att få för sig att vilja göra med detta sitt enorma "moln" av information, vad deras avsikt är med allting (eller vilka bieffekter molnet självt skulle kunna generera).

Men jag håller med om, att som det artar sig, så är det lätt att skena iväg i skrämmande och fascinerande fantasier om vår informationsteknologiska framtid.

Den här repliken i rådande diskussion (skriven av Stefan Lindberg i DN.) var i vilket fall som helst en verklig njutning - som text, menar jag, rent litterärt. Och sådant räknas högt när jag för protokoll.

Ja, jag stämmer faktiskt upp i ett litet spontant Bravo!

***

Till Lindbergs stora lycka sitter jag just nu och googlar honom som bäst. Landade i en presentationstext om I Gorans ögon, en samling med tolv noveller som - med tanke på mitt eget pågående projekt (om fem, gärna lite märkliga, berättelser) - nog måste sättas upp på den ständigt växande beställningslistan.

Tantfilm och trötthet

För mycket jobb senaste veckan. Jag menar som Séraphine: Att slita för brödfödan lämnar för lite tid till det andra.

Filmen om den sinnessjuka hushållerskan/konstnärinnan är biografpensionärernas stora favorit just nu. Den har också alla de rätta ingredienserna: Den är fransk. Den är stillsam, vacker och varmt mänsklig. Den handlar om en viljestark kvinna. Den handlar om handfast kunskap och kärlek till konsten och naturen. Den är baserad på en verklig historia. Den är dessutom gripande och lite tragisk, utan att för den skull vara visuellt otäck.

Den är med andra ord en perfekt tantfilm, och jag sällar mig gärna till deras skara.

Några verk av den verkliga Séraphine de Senlis: Les grappes de raisin, Feuilles och Le fruits.

***

Min egen lediga dag ägnar jag inte åt eget skapande (jag är för trött för kreativ feber - man måste vara rädd om sin själsliga hälsa) utan åt sofflocket, med Lanterna Magica på magen, och Ingmar Bergman - 3 dokumentärer om film, teater, Fårö och livet av Marie Nyreröd i dvd:n.

I morgon torde jag förhoppningsvis vara så fullproppad av inspiration att ingen trötthet i världen kan stoppa mig.

Sömnlös

Får inte sova.

Läser Lanterna Magica av och om en likaledes sömnförvägrad Ingmar Bergman.

Det ena har dock inget samband med det andra, förutom att det sker på samma gång.

Gläder mig åt en självbiografi som är så mustig och tät att den faktiskt varit (nästan) lika intressant att läsa även om den inte handlat om Den store regissören, utan om en annan, kanske helt påhittad person.

Ett monster framför en spegel. Omättlig.

Vad är väl också konst, om inte ett sätt att under sanktionerad egoism få glorifiera sina egna tillkortakommanden?

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 25) Multitävling 2

Dags för en ny multitävling med flera ledtrådsbilder och flera rätta svar!

Den som eventuellt lyckas pricka in full pott får dessutom tre extrapoäng (det spelar i det här fallet alltså ingen roll vem som är först). Så om ni inte kan, gissa hej vilt bara. Den procentuella sannolikheten att faktiskt hitta fram på måfå till de stationer som ännu återstår blir ju faktiskt bara större och större för var vecka som går. Behöver någon en lathund över vilka platser vi redan besökt, finns en sådan lämpligt nog här.

Beträffande vissa av veckans bilder kan det dessutom löna sig att tänka i rebus-form om man är lite osäker. Stationens namn finns, i några fall, så att säga inbakad i konsten.

Jag påminner slutligen om att det inte nödvändigtvis behöver röra sig om sju olika stationer, bara för att ledtrådsbilderna är så många.

Nu kör vi!

Bild 1:

Bild 2:

Bild 3:

Bild 4:

Bild 5:

Bild 6:

Bild 7:

Framtiden i backspegeln

1993 lade Ryszard Kapuscinski sista handen vid Imperiet. Det hade då gått två år sedan Sovjetunionens sönderfall. I sitt efterord manar han till tålamod. Med en sådan lång historia av kommunistiskt förtryck och dessförinnan ett inte heller vidare folkvänligt tsarvälde, skulle det ta tid att skapa de omvälvningar som behövdes. Från maktfullkomligt centralstyre, mot demokrati och bättre livsvillkor för alla.

Han kallar det man nu var inne i en övergångsperiod. Och han vågar vara optimistisk om framtiden. Därvid tar han Kina som ett lovande exempel på hur en stor och kreativ stat trots en turbulent historia långsamt kan resa sig ur misären och närma sig något nytt och bättre.

Nu är det 2009.

DN. sammanfattar läget i Ryssland i dagens ledare:

"Under Putins år vid makten har utvecklingen för demokrati och mänskliga rättigheter gått åt fel håll på alla väsentliga områden. Medierna är kraftigt beskurna, oppositionen trakasseras och äganderätten gröps ur. Putin har centraliserat makten till Kreml och det är tveksamt om valen i Ryssland längre kan betraktas som fria."

Tidningens förstasida domineras samtidigt av de blodiga sammandrabbningarna i den kinesiska provinsen Xinjiang.

Kapuscinskis optimism 1993 är förklarlig. Den färgas av längtan och hopp. Det hade inte heller varit på sin plats i början av 90-talet att redan börja kraxa med olyckskorparna. Samtidigt påminner hans inställning om hur vi alla lite till mans tycks vilja tro att demokrati och rättvisa är det naturliga sluttillståndet för världens alla stater - att efter årtusenden av stridigheter och förtryck ska vart land ändå äntligen landa i en stilla och stabil demokrati, att allt annat liksom bara är steg på vägen. (En inställning som förresten inte heller är så olik den marxistiska, där ju alla orättvisor av nödtvång måste leda till revolution och slutligen ett klasslöst samhälle.)

När vi skakat ett helvete av oss tror vi alltid att det var sista gången något sådant kunde ske. Men det finns en fara i det strängt linjära tänkandet. För lika möjligt är väl att vi människor alltid kommer att vara låsta vid ödesbundna cykler, av ständiga pendelrörelser mellan olika extremer, ett naturligt förlopp där inte heller demokratin orkar utgöra ett undantag? Åtminstone bör vi inte hålla det för otroligt.

Situationen i världen förändras ständigt. Människans grymhet och makthunger består.

***

Nu är det ju över huvud taget svårt, för att inte säga omöjligt, att sia om framtiden. Varesig Kapuscinski var rätt ute eller ej (kanske är vi faktiskt fortfarande inne i en övergångsperiod), så är Imperiet naturligtvis en imponerande reseskildring, skriven med största inkänning men samtidigt en helig vrede över de besinningslösa orättvisor, miljökatastrofer, arkitektoniska mord och personliga tragedier som den styrande eliten i detta stora land lyckades åstadkomma.

Trots att jag läst andra skildringar av liknande öden - om godtyckliga likvideringar, lägerliv i Sibirien, svält, och en detaljfixerad övervakning av rent psykopatiska proportioner (En dag i Ivan Denisovitjs liv nämndes ju exempelvis också i min kära morgontidning igår) - och jag är luttrad nog att inte bli förvånad, så tycks de mig fortfarande overkliga.

Insikten att medan jag växte upp här i Stockholm i största välmåga, stod människor, som lika gärna kunde ha varit jag, i brödköer på andra sidan havet, bara några tiotal mil bort, och tänkte på föräldrar, syskon och anförvanter, som lika gärna kunde ha varit mina, och som misshandlats, arkibuserats, flytt eller deporterats.

Hur nära detta liv hela tiden varit, och ändå så i grunden väsensskilt. Det upphör aldrig att fascinera mig.

Rätt svar (deltävling 24): Sockenplan!

Och nej Ingemar, det var inte Svedmyra den här gången heller, men nära, väldigt nära. Sockenplan ligger bara en station ifrån.

Stationen invigdes 1951 och brons- och betongskulpturen tillkom 1990. Verket kallas Dårarnas båt, och visar med komisk tänkvärdhet hur hela mänskligheten driver mot sin undergång, likt ett skepp lastat med panikslagna dårar, som slår sig för pannan och gör ängsliga kullerbyttor istället för att styra allt på bättre kurs. (Två exemplar av den här skulpturen finns också på Hornsgatspuckeln i Stockholm och i Vasaparken i Västerås.)

Verket är en travesti på den än mer kaotiska målningen Dårarnas båt (eller Narrskeppet) av den holländske konstnären Hieronymus Bosch (ca 1450–1516).

Vår skulptör heter emellertid Sture Collin (1939), och hans humorisktiska bronsskulpturer (ofta gubbar likt de här dårarna) speglar genomgående människornas skröppliga (varmt patetiska) existensiella ångest.

Collin har gjort ett flertal offentliga uppdrag, bland annat för Huddinge, Sollefteå, Tierp och Uppsala. Ett par andra kända verk är Filosofen och Fulingväxt.

En bekant till mig samlar faktiskt på bronser av Sture Collin. För ett antal veckor sedan var jag i hans hem på fest och det var en fröjd att se hans lilla uppsättning av både större och mindre figurer. En favorit, som jag tyvärr inte lyckats hitta på bild, är den av hur den av Zeus, som förälskar sig i den badande Leda och för att komma henne nära (och genom att formligen slå knut på sin egen kropp) förvandlar sig till en svan.

De dåraktiga saker vi gör!

Och med detta stänger vi dagens facit och tar istället itu med den nya veckan. På onsdag vankas multitävling. Res i frid så länge!

Som pärlor på en tråd, till slut, hoppas jag

Efter den, som det verkar, obligatoriska perioden av suckande frustration, grinigt missmod och en över huvud taget bottenlös irritation över allting i största allmänhet, kom jag idag äntligen igång med skrivandet igen.

Det här ska alltså bli den sista av sammanlagt fem noveller, och jag har väntat med den till sist, och dessutom dragit mig för att inleda arbetet med den, eftersom jag i ärlighetens namn fortfarande inte vet exakt vad som ska hända i den.

Att börja skriva utan att veta vad man vill och vart man är på väg leder ju sällan någon annanstans än in i återvändsgränder. I värsta fall förstör man dessutom en god idé på vägen, eftersom man, så att säga, skriver sönder den. Jag brukar därför vänta tills jag i grova drag har alltid klart för mig, och dessutom samlat på mig ett digert lager av inspirerande detaljer att strössla med. Resten blir till av bara farten.

Vad gäller den här novellen (eller berättelsen) har jag emellertid processat den så länge i huvudet (jag tror jag skrev första versionen 2004) och har sålunda så många motsträviga idéer och osorterade scener klara, att jag tror att jag i det här fallet faktiskt måste skriva ner den (det vill säga, tvinga in allt i en rak linje - som pärlor på en tråd) för att till slut bli klok på vad allt egentligen tänker ta vägen.

Jag har tidigare lekt med tanken på att snudda vid skräckgenren. Där är jag i någon mån fortfarande. Samtidigt sitter jag fast i ett redogörande språk, efter umgänget med Sebald och nu Kapuscinski, men känner också en dragning till en friare, liksom fiktionell essästil, där en berättelse utan vidare gärna kan ändra rikting i mitten och övergå i något annat, så länge bara språket och innehållet fortsätter att engagera.

På några timmar har jag i alla fall fått ur mig en arton A5-sidor lång inledning. Som sagt, vi får se vart det leder.

Kanske en kanslist

För några år sedan fick jag Statsrådet och döden i present. Som present gjorde den mig glad, och som föremål tycker jag därför mycket om den boken. Som roman lämnade den mycket övrigt att önska.

I samband med det nya "avslöjandet" om vem som skulle finnas bakom författarpseudonymen Bo Balderson sammanfattar Lars Linder det hela krasst och ordentligt. Det här är i grunden för dålig litteratur för att vara skrivet av en god skönlitterär författare. Att bli utpekad som "den skyldige" måste i det närmaste betraktas som en skymf. Linder vill istället härröra den "infama formuleringsglädjen" till en journalist.

(En journalist kan ju mycket väl vara en strålande språkekvilibrist, men skönlitteratur är ändå något väsensskilt annat.)

Jag kan också tänka mig en politisk tjänsteman eller kanslist. Jag ser framför mig en spjuver i kostym. En man med ett trist men respektabelt arbete inom den politiska sfären (därav miljön i böckerna - en journalist av samma kynne skulle ha skrivit om en redaktion), som roade sig med att knåpa ihop de här böckerna på sin fritid. Han skrev som andra löser korsord, inte för att gå på djupet av någonting utan för att roa sig själv, och för att han alltid haft en fallenhet för ord och lustiga formuleringar. Och sen blev det väl extra roligt när folk faktiskt köpte böckerna och började spekulera.

Om några år (när mannen bakom pseudonymen dör) ska enligt överenskommelse hans verkliga identitet slutligen avslöjas. Då står det er fritt att använda det här inlägget emot mig.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 24)

I månader räknat är vi nu till hälften komna genom ytterligare ett år. Den här tävlingen har med god marginal också passerat halva sträckan.

Som jag tidigare antytt blir det sammanlagt 40 deltävlingar. För att fånga in så många stationer som möjligt blir ytterligare tre av dessa återstående tävlingar multitävlingar med flera stationer och flera rätta svar.

Med andra ord ökar vi snart farten med åtskilliga avgörande knop - kanske redan så tidigt som nästa vecka!

Men den här veckan guppar vi väl framåt i samma makliga takt som vanligt.

Så rådbråka hjärnknölen nu! På vilken tunnelbanestation står den här lustiga skulpturen?

Virtuell turist i österled

Googlar bilder av den arkitektur Ryszard Kapuscinski möter på sin resa genom det gamla Imperiets sydliga stater.

Efter alla bilder man sett från de österländska ökenländerna, av huvudsakligen gråtande kvinnor och beväpnade, turbanklädda män i jeepar, på färd genom krigsdrabbade landskap och sönderbombade gator, kan man lätt få intrycket att allt land mellan Istanbul och New Delhi ser ut sådär. Och även om man vet att det inte gör det, har man förmodligen (och nu talar jag så klart för mig själv) ganska dimmiga föreställningar av hur det faktiskt är i verkligheten.

Så för fem minuter sedan ledde mig Kapuscinski till byggnaderna i Uzbekistans Samarkand.

Under den mongoliske krigsherren Timurs konstvurmande men blodiga styre vid slutet av 1300-talet skapades det mesta av detta: Tonsäkra tinnar. Perfekta ornament. Odiskutabla vinklar. Rent monolitiska fasader. Allt liknar palatsstäder från Stjärnornas krig.

I mitt huvud har de rest sig ur öknen.

Tack för den resan, internet!

Ett äpple helt apropå

Apropå det jag skrev om Michael Jackson härom dagen, om hur de metoder man använt för att få kärlek plötsligt kan vändas emot en.

För säkert tio år sedan hörde jag en sak på radion. Det var ett barndomsminne. Jag minns inte vem som berättade det, och inte alls i vilket sammanhang. Men den lilla, egentligen banala anekdoten, träffade mig som en pil rakt i solarplexus, och där har den sedan blivit kvar.

Kvinnan i radioprogrammet mindes hur hon som barn, under en bildlektion i småskolan, omsorgsfullt tecknat ett stort och vackert äpple. Hon visade det sedan för fröken och fröken blev uppriktigt imponerad och berömde flickan länge för den fina teckningen. Flickan blev naturligtvis mycket stolt. Full av självförtroende återvände hon till sin bänk, tog en svart krita (eller kanske en tuschpenna) och drog en tjock kontur runt hela äpplet. Sedan gick hon tillbaka till fröken i förväntan om mer beröm. Men istället blev fröken sorgsen och bestört och undrade besviket varför flickan hade förstört den fina teckningen med det där tjocka strecket.

Och all den lilla flickans stora stolthet punkterades i en häftig och förvirrande skam som måste ha varit lika ögonblicklig som svår att hantera.

Så tydligt som jag ser den här scenen framför mig kunde den lika gärna ha varit ett av mina egna minnen.

En påminnelse om nesan som alltid ligger alltid på lur. Hur ögonblick av självförhävelse - den där stundliga tron på att man faktiskt betyder något särskilt - alltid kommer leda till smärtsamma och skamfulla kallduschar. Och alltså inte bara i fråga om konstnärliga prestationer, utan i vilket sammanhang som helst.

Att gränsen mellan det ängsliga för lite, och det desperata för mycket, alltid är hårfin. Och att den överhängande risken med detta är att man i hela sitt eländiga liv kommer att befinna sig på endera sidan av den gränsen, hopplöst och ständigt utom räddning.

Rätt svar (deltävling 23): Solna centrum!

Och grattis igen Morgan, som genast kände igen sig på Solna Centrums tunnelbanestation.

På Tomas enträgna bön om en extrapoäng gör jag, som enväldig tävlingsdomare, ett sällsynt undantag och förlänar honom faktiskt en sådan, inte så mycket för bönens skull, som för att han i sitt utförliga (smått desperata) svar pekade ut en Vietnamdoftande detalj i utsmyckningen, som helt gått mig förbi. I Solnas tunnelbana är det verkligen 70-talet som härskar.

Stationen invigdes också 1975. Konsten tillkom först 1992 men sedan dess råder här en ständiga aftonrodnad över den nära kilometerlånga granskogshorisonten, full av illustrerade gläntor med scener från 70-talets Sverige. I olika tittskåp finner vi också skulpterade berättelser från Norrlands glesbygd, liksom en stolt och ståtlig älg i något som närmar sig verklig storlek. (Klicka gärna på bilderna så de blir större, där finns många rara detaljer.)

Motiven är lekfulla och den liksom vindstilla sommarstämningen mycket fridfull att försvinna i, men allt är likväl inspirerat av tidens brännande ämnen: glesbygdens avfolkning, miljöförstöringen och naturen. 1992 kompletterades det hela också med ett stort tittskåp med med motiv från Hagalund, till minne av Solnas bebyggelsehistoria.

Två konstnärer har i det här fallet samarbetat för att få allt på plats.

Den ene är Karl-Olov Björk (född 1936). Han är i främsta rummet träskulptör, men också bildkonstnär. I Linköpings bibliotek finns en replik av hans vid uruppförandet omdiskuterade (sedemera olyckligt brandförstörda) skulptur av biskop Brask (som förresten gett brasklappen dess namn) vilken 1979 ansåg alltför vågad med sitt blottade knä, en pose inspirerad av John Wayne.

I dag är Karl-Olov Björk ledamot i Svenska Serieakademien, och aktuell med en utställning i Sundsvall i september. Sin vana trogen handlar det om ännu ett historiskt ämne, nämligen Sundsvallsstrejken 1879. Verken skapades emellertid redan 1979, till hundraårsminnet av händelsen.

Den andra av våra konstnärer är Anders Åberg (född 1945), skulptör, målare och tecknare. Han står bakom ett flertal offentliga konstverk (han har bland annat ett träsnitt hängande i Mauretaniens Nationalmuséum), men är främst känd för sitt och sin fru Barbros livsverk Mannaminne, ett friluftsmuseum med över 50 byggnader i Kramfors på Höga kusten, som de har arbetat med sedan 1980. (Här kan du förövrigt se ett roligt piano.)

Och med detta lämnar vi grottvärldens 70-talssommar och återvänder tacksamt till den sommar som faktiskt händer för fullt just här och nu i verklighetens 2000-tal. Låt oss hoppas på några fler varma kvällar innan regnet väl gör sitt intåg.

På onsdag kommer annars en ny ledtrådsbild som ni kan fördriva tiden med.

Smälta ambitioner

Läser Kapuscinskis allomrekommenderade Imperiet. Den är också just så bra som jag förväntat mig.

Men det bär emot.

Det bär emot att läsa om Sibirisk köld och svältdödar när man släpar sig runt i den exotiska hettan och har som största problem för stunden att man redan är så mätt på glass att man egentligen inte är sugen på en till, fastän det vore gott.

Det bär emot att göra något som över huvud taget kräver tankemöda. Jag försöker intala mig själv att det inte gör något.

Vart väder har sina sysslor. Tids nog kommer regnet.