tisdag 4 augusti 2009
måndag 3 augusti 2009
Löplogg (5) - Strategi, kortsiktigt
Ikväll: 4,36 km på 22:21 min = 5:08 min/km
Strategi för veckan:
I morgon - vila
Onsdag - gym
Torsdag - kort kvällslopp
Fredag - vila (jag har för guds skull två arbeten en frilanstillvaro och två konstnärliga karriärer att ta hand om också)
Lördag - nya 12,32 kilometersrundan, på vilken tid som helst.
Nu: glass.
(40 dagar kvar)
Strategi för veckan:
I morgon - vila
Onsdag - gym
Torsdag - kort kvällslopp
Fredag - vila (jag har för guds skull två arbeten en frilanstillvaro och två konstnärliga karriärer att ta hand om också)
Lördag - nya 12,32 kilometersrundan, på vilken tid som helst.
Nu: glass.
(40 dagar kvar)
Orblindhet, skam och trots
En sak har jag och Verner von Heidenstam hur som helst gemensamt: svårigheten att stava, ordblindheten eller vad det är.
Stavningen är ett genomgående komplex för Heidenstam under hela hans liv. I perioder av självsäkerhet - som då han just hyllats för sin debut Vallfart och vandringsår - bagatelliserar han själv i muntra former sitt handikapp och menar att texter liksom människor har sina skönhetsfläckar och att det inte är något att hänga upp sig på. När han andra gånger på ett nedlåtande sätt kritiseras för sin stavning tar han emellertid mycket illa vid sig.
Att ertappas med ett stavfel är som att ertappas med gylfen nere, sedan man stått och skroderat länge och väl om sin egen stora förträfflighet. (Högmod går före fall, som jag tidigare skrivit om - kanske är det rent av ordblindheten som för mig lagt grunden till den övertygelsen?) Sker det tillräckligt många gånger kommer påpekandet, att man gjort bort sig, leda till en oproportionerligt stor skam men också en lika stor irritation (inte för att någon påpekat felet - det är alltid bättre att så snart som möjligt få gylfen åtgärdad än att gå där och glappa - men för att man återigen gjort en åsna).
I låga stunder känner man att man lika gärna bara borde ge upp allting och dra något gammalt över sig. I höga stunder stegras trotset och man tycker sig tvärt om omringad av idioter. När jag var barn blev jag alltid lika ursinnig när någon såg till stavningen istället för innehållet (vilket jag också nämnt tidigare). Jag tyckte inte det skulle spela någon roll hur man skrev, så länge avsikten bara kom fram. Det höll de vuxna så klart inte med om. Med tiden fick jag motvilligt anpassa mig.
Heidenstam hade en svuren fiende i Svenska akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén. På hans omväga inrådan utkom i början av 1900-talet en skrift med titeln Svenska språket i modern diktkonst. En studie af Nils Linder, vari Heidenstam av svenskläraren Linder surras på skampålen och metodiskt piskas med vart och ett av "språkfelen" i sin debutsamlings fria diktning.
Till exempel den berömda formuleringen: "Jag längtar stenarna där barn jag lekt".
Det var en löjeväckande genomgång som mest avslöjade Linders okunskap om lyrikens sanna väsen. Men den pekade också på hur nydanande Heidenstam på sitt sätt var i sin bristande respekt för korrekt stavning och grammatik (höga käpphästar för tidigare generationer).
Heidenstam fick massivt stöd från vänner och kollegor som (med all rätt) motattackerade skriften, men han kände sig ändå träffad. Jag tror mig kunna säga att jag vet exakt hur han måste ha känt sig. Ordblindheten utgör en ständig, en överhängande, risk för plötslig nesa, och den kan i värsta fall verka mycket hämmande på sitt offer.
Men samtidigt undrar jag om inte just ordblindheten i sig - känslan av språkets otyglade sidor - kan leda till en frihet gentemot orden som en rödpenneryttare som Linder aldrig skulle komma i närheten av.
Om man likt Linder och hans gelikar anser diktningen för ett (med Oscar Levertins raljerande ord) "räknegöra efter de språkliga tabellerna", tror att "poesins väsen ligga i att rätt addera och rätt subtrahera" och sålunda betraktar vart snedsteg från den rätta stigen som ett odiskutabelt "fel", så kommer man heller inte kunna spränga nya vägar genom språket.
Om man däremot aldrig tydligt känt av språkets gränser inom sig själv utan mer sett orden som ett plastiskt och obändigt material, om bokstäverna hur som helst ändå alltid flutit lite framför ens ögon, då kanske man i bästa fall (och som på köpet) också kan belönas med en slags nyskapande frihet att skulptera orden som man vill.
Kan ordblindheten, så länge man inte låter sig lamslås av den, i sig ge ett slags trotsets försprång?
Det vore i alla fall fint att få tro.
Stavningen är ett genomgående komplex för Heidenstam under hela hans liv. I perioder av självsäkerhet - som då han just hyllats för sin debut Vallfart och vandringsår - bagatelliserar han själv i muntra former sitt handikapp och menar att texter liksom människor har sina skönhetsfläckar och att det inte är något att hänga upp sig på. När han andra gånger på ett nedlåtande sätt kritiseras för sin stavning tar han emellertid mycket illa vid sig.
Att ertappas med ett stavfel är som att ertappas med gylfen nere, sedan man stått och skroderat länge och väl om sin egen stora förträfflighet. (Högmod går före fall, som jag tidigare skrivit om - kanske är det rent av ordblindheten som för mig lagt grunden till den övertygelsen?) Sker det tillräckligt många gånger kommer påpekandet, att man gjort bort sig, leda till en oproportionerligt stor skam men också en lika stor irritation (inte för att någon påpekat felet - det är alltid bättre att så snart som möjligt få gylfen åtgärdad än att gå där och glappa - men för att man återigen gjort en åsna).
I låga stunder känner man att man lika gärna bara borde ge upp allting och dra något gammalt över sig. I höga stunder stegras trotset och man tycker sig tvärt om omringad av idioter. När jag var barn blev jag alltid lika ursinnig när någon såg till stavningen istället för innehållet (vilket jag också nämnt tidigare). Jag tyckte inte det skulle spela någon roll hur man skrev, så länge avsikten bara kom fram. Det höll de vuxna så klart inte med om. Med tiden fick jag motvilligt anpassa mig.
Heidenstam hade en svuren fiende i Svenska akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén. På hans omväga inrådan utkom i början av 1900-talet en skrift med titeln Svenska språket i modern diktkonst. En studie af Nils Linder, vari Heidenstam av svenskläraren Linder surras på skampålen och metodiskt piskas med vart och ett av "språkfelen" i sin debutsamlings fria diktning.
Till exempel den berömda formuleringen: "Jag längtar stenarna där barn jag lekt".
Det var en löjeväckande genomgång som mest avslöjade Linders okunskap om lyrikens sanna väsen. Men den pekade också på hur nydanande Heidenstam på sitt sätt var i sin bristande respekt för korrekt stavning och grammatik (höga käpphästar för tidigare generationer).
Heidenstam fick massivt stöd från vänner och kollegor som (med all rätt) motattackerade skriften, men han kände sig ändå träffad. Jag tror mig kunna säga att jag vet exakt hur han måste ha känt sig. Ordblindheten utgör en ständig, en överhängande, risk för plötslig nesa, och den kan i värsta fall verka mycket hämmande på sitt offer.
Men samtidigt undrar jag om inte just ordblindheten i sig - känslan av språkets otyglade sidor - kan leda till en frihet gentemot orden som en rödpenneryttare som Linder aldrig skulle komma i närheten av.
Om man likt Linder och hans gelikar anser diktningen för ett (med Oscar Levertins raljerande ord) "räknegöra efter de språkliga tabellerna", tror att "poesins väsen ligga i att rätt addera och rätt subtrahera" och sålunda betraktar vart snedsteg från den rätta stigen som ett odiskutabelt "fel", så kommer man heller inte kunna spränga nya vägar genom språket.
Om man däremot aldrig tydligt känt av språkets gränser inom sig själv utan mer sett orden som ett plastiskt och obändigt material, om bokstäverna hur som helst ändå alltid flutit lite framför ens ögon, då kanske man i bästa fall (och som på köpet) också kan belönas med en slags nyskapande frihet att skulptera orden som man vill.
Kan ordblindheten, så länge man inte låter sig lamslås av den, i sig ge ett slags trotsets försprång?
Det vore i alla fall fint att få tro.
Rätt svar (deltävling 28): Gullmarsplan!
Och heja Burrburr som denna gång var först igen! Välkommen tillbaka i tävlingen!
Den här stationen löpte faktiskt stor risk att förpassas till multitävlingarnas mindre glamorösa krets. Jag har många gånger åkt förbi den där spretiga pinnen på södergående plattformens nordligare spets och tyckt att något lite mer monumentalt väl ändå hade kunnat passa sig på en så pass stor station som Gullmarsplan.
Så läste jag mig till att den kallas Zenit, är gjord målat stål, kanske kan föra tankarna till Globen och att pelaren vid kyla ska förvandlas till en froststod. Lite Marveltidnings-besläktad är den ju dessutom, med sina klara grundfärger och de där vassa trianglarna som (tillsammans med texten "Pow!" eller "Smack!") utan vidare kunde ha illustrerat ett slag på käken i ett kamp mellan övermänskliga kämpar. Och jag gillar ju seriekonst.
Sen tittade jag närmare på figurerna målat aluminium på trapphusens kaklade sidor. Där var Kryparna, dubbelvikta i sin jordiska strävan, och Änglarna som, till symbol för deras drömmar och längtan efter mening, svävar över dem, i en på samma gång märkligt passiv och sexuellt obehaglig sjöjungfrupose. Jag tyckte inte om det, men ju mer jag tittade på det, dess mer var jag ju tvungen att i alla fall tycka något.Och till slut stannade jag och bligade misstänksamt på skyltlådorna med neonfärgade, lysande rutor i plattformstaket. Informationsplakatet upplyser mig om att detta ska ge betraktaren samma känsla av puls och spänning som när man stiger in på en biograf.
En biograf minsann. Detta övertalade mig att trots allt ge Gullmarsplan och dess konstnär en egen vecka i vår tävling.
Stationen invigdes 1950, konsten tillkom 1995 med en komplettering 1997.
Konstnären bakom det spretiga verket är Leif Tjerned (född 1942), målare, grafiker och skulptör. Han kände redan under sin utbildning på "Mejan" att han var mer besläktad med de populärkulturella konstnärerna (som Roy Lichtenstein, Andy Walhol och Jackson Pollock) än de klassiska målarna och övergav sedemera oljefärgen för sprayburkarna.Som vi även kan se på Gullmarsplans utsmyckning är Tjerned en utpräglat urban konstnär, med en motivkrets roterande kring stadens neon, gärna mot nattmörka bakgrunder. Där är alienartade, ansträngda kroppar och suddiga, onaturliga, futuristiskt överstylade människor.
Han finns representerad på Moderna Museet, Göteborgs, Kalmars och Norrköpings konstmuseum.
Vill ni se och veta mer om Leif Tjerned kan ni med fördel klickar er in på hans hemsida. Där finns det mesta man kan tänkas vilja veta och en stor samling bilder av hans verk.
Själv tar jag paus fram till onsdag. Då kommer en ny bild att begrunda!
söndag 2 augusti 2009
Löplogg (4) - Kvällslopp
Ikväll efter jobbet: 4,36 km på 22:30 min = 5:10 min/km...
Jag pressar mig sällan för tider. Det är viktigare för mig att springa mycket än att springa snabbt. Vad jag ser fram emot vid säsongernas början är därför inte nya rekord (även om jag ju skulle ha något emot dem) utan att bara återfå den där konditionsnivån igen när en runda runt sjön kan vara njutbar (istället för ett brutalt och i det närmaste lyckosamt försök att vända inälvorna ut och in).
Tiden får sen sjunka av sig själv bäst den vill.
Detta hindrar inte att jag ändå har en tidsmässig drömgräns. Den ligger på 5 min/km. 5 min/km är helt enkelt den gräns jag tycker att man måste spränga för att egentligen alls få kalla sig löpare (istället för joggare), och jag skulle önska att jag utan vidare kunde ligga och mala i den takten, åtminstone en mil eller två.
Nu är det, sorgesamt nog, nästan två år sedan jag var under 5 minuter per kilometer på någon sträcka över huvud taget.
Och även om motivet för i mitt lilla lufsande i skogen alltså inte är att slå rekord från gång till annan, så skulle det inte göra ont (åtminstone inte i själen) om jag fick spränga den där gränsen i år igen, ett tag innan frosten kommer.
(41 dagar kvar)
Jag pressar mig sällan för tider. Det är viktigare för mig att springa mycket än att springa snabbt. Vad jag ser fram emot vid säsongernas början är därför inte nya rekord (även om jag ju skulle ha något emot dem) utan att bara återfå den där konditionsnivån igen när en runda runt sjön kan vara njutbar (istället för ett brutalt och i det närmaste lyckosamt försök att vända inälvorna ut och in).
Tiden får sen sjunka av sig själv bäst den vill.
Detta hindrar inte att jag ändå har en tidsmässig drömgräns. Den ligger på 5 min/km. 5 min/km är helt enkelt den gräns jag tycker att man måste spränga för att egentligen alls få kalla sig löpare (istället för joggare), och jag skulle önska att jag utan vidare kunde ligga och mala i den takten, åtminstone en mil eller två.
Nu är det, sorgesamt nog, nästan två år sedan jag var under 5 minuter per kilometer på någon sträcka över huvud taget.
Och även om motivet för i mitt lilla lufsande i skogen alltså inte är att slå rekord från gång till annan, så skulle det inte göra ont (åtminstone inte i själen) om jag fick spränga den där gränsen i år igen, ett tag innan frosten kommer.
(41 dagar kvar)
lördag 1 augusti 2009
fredag 31 juli 2009
Ett kräk - vem påstår heller annat?
Läser vidare i Verner von Heidenstam: ett liv.
För ett par dagar sedan länkade jag ju till en mycket kritisk recension av boken. Nu när jag själv läst ytterligare en tredjedel av biografin, känner jag mig trygg på lovordarnas sida och kan bara höja på ögonbrynet åt åsikten, att Gedin blint skulle springa Heidenstams till försvar.
Biografin är tvärt om sprängfull av sublim ironi på huvudpersonens bekostnad. Gedin kallar inte rent ut karln för ett stort kräk, men det räcker gott att bara nyktert redogöra för skaldens ständigt lika egenkära perspektiv på tillvaron (som detta hur han svek Fröding), för att läsaren utan vidare ska kunna komma fram till den slutsatsen själv.
Sedan hör det väl bara till Gedins uppdrag att försöka förstå varför karln var ett kräk. Men dessa analyser bör rimligen ses som just möjliga förklaringar, inte som försvar.
Även kräk har ju sina bevekelsegrunder, som för dem själva kan synas som dygd.
***
Och med detta sagt, även ett kräk kan mellan varven göra mycket som är stort och gott. Som att i en tid när bara 6 procent av Sveriges befolkning har rätt att rösta, ursinnigt propagera för lika rösträtt åt alla.
För ett par dagar sedan länkade jag ju till en mycket kritisk recension av boken. Nu när jag själv läst ytterligare en tredjedel av biografin, känner jag mig trygg på lovordarnas sida och kan bara höja på ögonbrynet åt åsikten, att Gedin blint skulle springa Heidenstams till försvar.
Biografin är tvärt om sprängfull av sublim ironi på huvudpersonens bekostnad. Gedin kallar inte rent ut karln för ett stort kräk, men det räcker gott att bara nyktert redogöra för skaldens ständigt lika egenkära perspektiv på tillvaron (som detta hur han svek Fröding), för att läsaren utan vidare ska kunna komma fram till den slutsatsen själv.
Sedan hör det väl bara till Gedins uppdrag att försöka förstå varför karln var ett kräk. Men dessa analyser bör rimligen ses som just möjliga förklaringar, inte som försvar.
Även kräk har ju sina bevekelsegrunder, som för dem själva kan synas som dygd.
***
Och med detta sagt, även ett kräk kan mellan varven göra mycket som är stort och gott. Som att i en tid när bara 6 procent av Sveriges befolkning har rätt att rösta, ursinnigt propagera för lika rösträtt åt alla.
Löplogg (3) - Jagad av vargar
Idag: 9,58 km på 53:33 minuter.
Det var ett lopp som började i stekande sol, övergick i hotfulla kastbyar och slutade i hällande regn. Idag hade jag också sällskap i spåret de första fem kilometrarna.
Vissa löpare kör med harar till draghjälp. Själv tar jag vargen till jaghjälp.
Om man placerar två likvärdiga cyklister på diagonalt avstånd från varandra i en velodrom och ger den ena instruktionen att den ska hinna ifatt den andre, och den andre att den ska hålla undan, så kommer den som jagar att vinna tävlingen. Det där har man gjort tester på.
Ändå föredrar jag spontant att ligga före. Det har så klart med det mentala att göra. För att så länge som möjligt få leva i illusionen att jag är snabbast och bäst (vilket ju är lätt att låtsas när man är i täten), pressar jag mig alltid lite extra. Det är också en härlig känsla när jag någon gång faktiskt lyckas skaka av mig min förföljare.
Detta sker dock alltid på bekostnad av harmonin. Jag njuter aldrig när jag springer i sällskap jag känner. Och minst lika ofta som jag skakar vargen av mig, hakar han sammanbitet blicken i min rygg, förnekar sin egen trötthet och gläfser mig istadigt i hälarna tills dess det är omkring en kilometer kvar. Då drar han med en ren viljeansträngning förbi mig och sprintar i mål på nya personbästa.
När detta skedde idag hade jag själv halva loppet kvar. Medan vargen spurtade i mål svängde jag av bakom honom, föll lättat in i min vanliga lunk och avverkade de sista 4,5 kilometrarna under betydligt mer makliga men också mer avspända former. Den första halvan hade jag hatat varje meter. Min kropp hade känts som en urvriden trasa. Men när regnet piskade på under den sista kilometern, kunde jag äntligen öka farten igen och åtminstone putsa upp det blygsamma rekordet med 15 fattiga sekunder.
Väl i mål, dyngsur och mör, glöms ju dessutom snart alla vedermödor bort. Smärtan glider undan och bara belöningen finns kvar.
Det är väl med löpning (?) ungefär som att föda barn.
(43 dagar kvar)
Det var ett lopp som började i stekande sol, övergick i hotfulla kastbyar och slutade i hällande regn. Idag hade jag också sällskap i spåret de första fem kilometrarna.
Vissa löpare kör med harar till draghjälp. Själv tar jag vargen till jaghjälp.
Om man placerar två likvärdiga cyklister på diagonalt avstånd från varandra i en velodrom och ger den ena instruktionen att den ska hinna ifatt den andre, och den andre att den ska hålla undan, så kommer den som jagar att vinna tävlingen. Det där har man gjort tester på.
Ändå föredrar jag spontant att ligga före. Det har så klart med det mentala att göra. För att så länge som möjligt få leva i illusionen att jag är snabbast och bäst (vilket ju är lätt att låtsas när man är i täten), pressar jag mig alltid lite extra. Det är också en härlig känsla när jag någon gång faktiskt lyckas skaka av mig min förföljare.
Detta sker dock alltid på bekostnad av harmonin. Jag njuter aldrig när jag springer i sällskap jag känner. Och minst lika ofta som jag skakar vargen av mig, hakar han sammanbitet blicken i min rygg, förnekar sin egen trötthet och gläfser mig istadigt i hälarna tills dess det är omkring en kilometer kvar. Då drar han med en ren viljeansträngning förbi mig och sprintar i mål på nya personbästa.
När detta skedde idag hade jag själv halva loppet kvar. Medan vargen spurtade i mål svängde jag av bakom honom, föll lättat in i min vanliga lunk och avverkade de sista 4,5 kilometrarna under betydligt mer makliga men också mer avspända former. Den första halvan hade jag hatat varje meter. Min kropp hade känts som en urvriden trasa. Men när regnet piskade på under den sista kilometern, kunde jag äntligen öka farten igen och åtminstone putsa upp det blygsamma rekordet med 15 fattiga sekunder.
Väl i mål, dyngsur och mör, glöms ju dessutom snart alla vedermödor bort. Smärtan glider undan och bara belöningen finns kvar.
Det är väl med löpning (?) ungefär som att föda barn.
(43 dagar kvar)
torsdag 30 juli 2009
Titlar för dagen: illustratör, skolreformator och så tant
De senaste dagarna har gått åt till att bildsätta tre artiklar om ungt inflytande i skolan. Det blev tre ganska roliga bilder, lite smått satiriska, om hur de unga upplever sin skola idag och hur de tycker att den borde vara istället.
Jag ska så klart inte avslöja innehållet i artiklarna (dem får ni, om ni är intresserade, istället läsa när de publiceras), men de fick mig osökt att fundera över hur jag, för min del, tycker att skolan borde vara, och den lilla tanten i mig vaknade åter till liv.
Ofta hör man ju den traditionella skolan jämföras med korvstoppning. Nu när all information finns tillgänglig överallt, hela tiden borde man istället satsa på källkritik och analys, och uppmuntra kreativt tänkande.
Tanten i mig har nu rakt inget emot lektioner i källkritik. Men hon menar samtidigt att ingen analys och inget nytänkande egentligen är möjligt om man inte först stoppat in en hel del olika kunskaper i sin mjuka lilla hjärna och sedan knådat dem där en ordentlig tid.
Om du inte lär dig vissa saker kommer du heller aldrig bli medveten om vad du inte vet. Redan den där grumliga funderingen "vänta lite, hur var det nu?" (som för övrigt är mitt stora paradnummer) är oändligt mycket mer värd än en stor vit fläck. Vad ska man med all information i hela världen till om man inte vet vad man letar efter?
Att byta hemläxa mot källkritik fungerar ju dessutom bara inom ett fåtal ämnen. Försök göra dig förstådd på franska med sporadisk hjälp av en sökmotor. Försök operera ut en blindtarm med skalpellen i ena handen och andra handen på mobilens wap-knapp. Försök... ja ni fattar.
Vad lilla tanten istället skulle vilja se är en skola som satsar på inlärning genom inlevelse.
Jag blir alltid lite rosa i ögonen när jag hör talas om ämnesöverskridande kursplaner, där ett område attackeras från flera håll samtidigt, genom flera lärare och genom olika kanaler. Att till exempel juriststudenter har böcker som Kafkas Processen på litteraturlistan, ger mig stundtals hoppet åter.
Ja, för när det nu finns så många romaner, filmer och konstverk vars själva huvudsyfte är att gripa tag om publikens själ och skaka om dem, varför inte använda dessa verk i betydligt högre utsträckning för att skaka om skolans elever? Till kunskap genom insikt. Och insikt genom inlevelse.
Detta behöver inte bara gälla äldre elever, som är mogna nog för mer komplicerade teman. Vad beträffar de mindre barnen var Selma Lagerlöf på rätt spår redan 1906 med Nils Holgerssons underbara resa.
Hur mycket lärde jag mig inte själv som barn bara genom att sluka Kalle Anka? Ge ungarna Tintin i hemläxa. Låt dem se allt möjligt roligt och i de fall fiktionen tagit sig friheter gentemot verkliga fakta, ta just felen som utgångspunkt för nästa lektion. Låt språkelever själva välja texter ur sin egen favoritmusik att översätta. Det finns hur mycket som helst man kunde göra.
Idag finns förresten en essä i DN. om den självbiografiska bokserien kring det Lilla huset på prärien. Artikelförfattaren, Malin Nordgren, är förundrad över att hon som barn kunde fängslas så av en berättelse med så många långa praktiskt redogörande stycken. Men att med en god berättare som guide få följa en kunnig människas arbete, steg för steg, är ju något av det mest underhållande som finns.
Det är så klart lätt för mig att sitta här och tycka. Det är lika enkelt och kravlöst som att sitta och skrika åt en fotbollsmatch på teve. Men jag tror på det jag tycker.
Det skadar sällan med lite socker i medicinen för att den lättare ska glida ner. Fiktionen kan vara sockret i vårt lärande.
Jag ska så klart inte avslöja innehållet i artiklarna (dem får ni, om ni är intresserade, istället läsa när de publiceras), men de fick mig osökt att fundera över hur jag, för min del, tycker att skolan borde vara, och den lilla tanten i mig vaknade åter till liv.
Ofta hör man ju den traditionella skolan jämföras med korvstoppning. Nu när all information finns tillgänglig överallt, hela tiden borde man istället satsa på källkritik och analys, och uppmuntra kreativt tänkande.
Tanten i mig har nu rakt inget emot lektioner i källkritik. Men hon menar samtidigt att ingen analys och inget nytänkande egentligen är möjligt om man inte först stoppat in en hel del olika kunskaper i sin mjuka lilla hjärna och sedan knådat dem där en ordentlig tid.
Om du inte lär dig vissa saker kommer du heller aldrig bli medveten om vad du inte vet. Redan den där grumliga funderingen "vänta lite, hur var det nu?" (som för övrigt är mitt stora paradnummer) är oändligt mycket mer värd än en stor vit fläck. Vad ska man med all information i hela världen till om man inte vet vad man letar efter?
Att byta hemläxa mot källkritik fungerar ju dessutom bara inom ett fåtal ämnen. Försök göra dig förstådd på franska med sporadisk hjälp av en sökmotor. Försök operera ut en blindtarm med skalpellen i ena handen och andra handen på mobilens wap-knapp. Försök... ja ni fattar.
Vad lilla tanten istället skulle vilja se är en skola som satsar på inlärning genom inlevelse.
Jag blir alltid lite rosa i ögonen när jag hör talas om ämnesöverskridande kursplaner, där ett område attackeras från flera håll samtidigt, genom flera lärare och genom olika kanaler. Att till exempel juriststudenter har böcker som Kafkas Processen på litteraturlistan, ger mig stundtals hoppet åter.
Ja, för när det nu finns så många romaner, filmer och konstverk vars själva huvudsyfte är att gripa tag om publikens själ och skaka om dem, varför inte använda dessa verk i betydligt högre utsträckning för att skaka om skolans elever? Till kunskap genom insikt. Och insikt genom inlevelse.
Detta behöver inte bara gälla äldre elever, som är mogna nog för mer komplicerade teman. Vad beträffar de mindre barnen var Selma Lagerlöf på rätt spår redan 1906 med Nils Holgerssons underbara resa.
Hur mycket lärde jag mig inte själv som barn bara genom att sluka Kalle Anka? Ge ungarna Tintin i hemläxa. Låt dem se allt möjligt roligt och i de fall fiktionen tagit sig friheter gentemot verkliga fakta, ta just felen som utgångspunkt för nästa lektion. Låt språkelever själva välja texter ur sin egen favoritmusik att översätta. Det finns hur mycket som helst man kunde göra.
Idag finns förresten en essä i DN. om den självbiografiska bokserien kring det Lilla huset på prärien. Artikelförfattaren, Malin Nordgren, är förundrad över att hon som barn kunde fängslas så av en berättelse med så många långa praktiskt redogörande stycken. Men att med en god berättare som guide få följa en kunnig människas arbete, steg för steg, är ju något av det mest underhållande som finns.
Det är så klart lätt för mig att sitta här och tycka. Det är lika enkelt och kravlöst som att sitta och skrika åt en fotbollsmatch på teve. Men jag tror på det jag tycker.
Det skadar sällan med lite socker i medicinen för att den lättare ska glida ner. Fiktionen kan vara sockret i vårt lärande.
onsdag 29 juli 2009
Löplogg (2) - Motarbetad
"I like a woman built for comfort, not for speed."
Variationer på uttrycket kan man snubbla över lite var stans. Jag hörde det först i filmen Shall We Dance. Det gjorde även min sambo.
Nu när jag alltså börjat träna inför en halvmara är han mycket ängslig för att jag på kuppen ska smälta bort och bli helt strömlinjeformad.
-Tänk på mig då! utbrister han förtvivlat och går dessutom iväg för att köpa pizza.
Och så ser alltså stödet ut här hemifrån.
Men med tanke på min tendens att ofta göra saker till överdrift, skadar det kanske inte heller med en liten välmenand motvikt till träningen.
***
Idag: 9,58 km, 53:56 minuter.
45 dagar kvar.
Variationer på uttrycket kan man snubbla över lite var stans. Jag hörde det först i filmen Shall We Dance. Det gjorde även min sambo.
Nu när jag alltså börjat träna inför en halvmara är han mycket ängslig för att jag på kuppen ska smälta bort och bli helt strömlinjeformad.
-Tänk på mig då! utbrister han förtvivlat och går dessutom iväg för att köpa pizza.
Och så ser alltså stödet ut här hemifrån.
Men med tanke på min tendens att ofta göra saker till överdrift, skadar det kanske inte heller med en liten välmenand motvikt till träningen.
***
Idag: 9,58 km, 53:56 minuter.
45 dagar kvar.
Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 28)
Med tolv veckor kvar av vår allmänbildande tävling kan det kanske vara lämpligt med en liten morot.Som jag antydde i måndags har jag börjat fundera allt mer på priset. Jag vill inte säga vad det blir. Roligast är väl om det helt enkelt blir en överraskning. Men det bör ju hur som helst vara något som anstår en kulturblogg.
Jag kommer nog helt enkelt ta tillfället i akt att dela med mig av det jag själv (bland annat) tycker gör livet värt att leva.
Så tänk på det när ni nu samlar kraft för den här veckans omgång. Förra veckan var det tydligen svårt. Undrar om ni istället kan placera den här prylen på rätt tunnelbanestation i Stockholm?
Bortom all räddning - ett kräk
Hittar på morgonen i Tidningen Kulturen denna svidande kritik av Per I. Gedins Heidenstambiografi.
Artikelförfattaren Crister Enander menar (i samband med utgivningen av boken 2006) att Heidenstam var ett kräk och att Gedin med oförlåtliga medel försöker skyla över detta faktum i ambitionen att förvandla honom till en litterär hjälte.
Jag har ännu inte kommit fram till delen med exempelvis nazisympatierna. Och för att inte förföras helt av det spännande material och alla härliga citat som skymtar förbi i Gedins tjocka bok, ska jag se till att även hålla kritiken i bakhuvudet.
Emellertid tycker jag ju att Gedin redan - sin ambition eller ej - gett mig bilden av Heidenstam just som ett stort självupptaget kräk.
Tydligen är han bortom all räddning. Det är bara synd om Gedin inte velat använda detta till bokens fördel. Kräk är ju betydligt mer stimulerande att läsa om, än någonsin änglar och martyrer.
Artikelförfattaren Crister Enander menar (i samband med utgivningen av boken 2006) att Heidenstam var ett kräk och att Gedin med oförlåtliga medel försöker skyla över detta faktum i ambitionen att förvandla honom till en litterär hjälte.
Jag har ännu inte kommit fram till delen med exempelvis nazisympatierna. Och för att inte förföras helt av det spännande material och alla härliga citat som skymtar förbi i Gedins tjocka bok, ska jag se till att även hålla kritiken i bakhuvudet.
Emellertid tycker jag ju att Gedin redan - sin ambition eller ej - gett mig bilden av Heidenstam just som ett stort självupptaget kräk.
Tydligen är han bortom all räddning. Det är bara synd om Gedin inte velat använda detta till bokens fördel. Kräk är ju betydligt mer stimulerande att läsa om, än någonsin änglar och martyrer.
tisdag 28 juli 2009
Lifsglädje - Läsglädje!
Verner von Heidenstam: ett liv. Vilken njutning till bok!
Allt inleds nästan med ett litet försvar för varför biografen, Per I. Gedin, alls valt att skriva en finstilt tegelsten just om Heidenstam. Många av objektets samtida författarkollegor (Lagerlöf, Strindberg, Fröding, Söderberg) har ju klarat tidens tand och 1900-talets trender betydligt bättre och läses i betydligt högre utsträckning idag.
Rimmad vers om Orientens fröjder känns nog lite svårsmält för den ironiska generationen.
Men redan efter ytterligare ett tiotal sidor känns alla brasklappar överflödiga.
Jag bryr mig under läsningen inte ens om huruvida Heidenstam var en stor skald eller ej (jag minns faktiskt inte vad jag tyckte när jag hade honom i hemläxa under universitetstiden, och jag har inte sökt upp honom frivilligt sedan dess). Boken lever istället gott på sin egen vitalitet och inte minst på alla citat ur de lyckligt bevarade och underbart mustiga brev som skrevs och skickades mellan förra sekelskiftets litterära stordjur.
Samtidigt är Heidenstam, såsom han här framstår som privatperson, en sådan drömmande, patetisk, utåtriktad, bortskämd, självömkande, charmig, stursk, kärlekstörstande, frisinnad, chauvinistisk, mjältsjuk och på alla sätt mänskligt mångbottnad människa att jag inte kan låta bli att engagera mig i hans själsliv.
Hela kvällen igår var jag exempelvis mycket vred på honom för hans förment medlidsamma men i själva verket ytterst egocentriska attityd gentemot sin första försmådda hustru.
Och sen kom kapitlet om hans vänskap med Strindberg, där ju även Strindberg får framträda i all sin Strindbergska glöd. Man kan riktigt se hur det pyr ur hans små brusiga mustascher när han upplever sig illa behandlad, och vi är inte ens framme vid "fejden" ännu.
Det är sammanfattningsvis underbar läsning.
Jag tar boken med mig i sängen. Vill ni mig något träffas jag enklast i sovande tillstånd, någonstans i slutet av förrförra århundradet.
Allt inleds nästan med ett litet försvar för varför biografen, Per I. Gedin, alls valt att skriva en finstilt tegelsten just om Heidenstam. Många av objektets samtida författarkollegor (Lagerlöf, Strindberg, Fröding, Söderberg) har ju klarat tidens tand och 1900-talets trender betydligt bättre och läses i betydligt högre utsträckning idag.
Rimmad vers om Orientens fröjder känns nog lite svårsmält för den ironiska generationen.
Men redan efter ytterligare ett tiotal sidor känns alla brasklappar överflödiga.
Jag bryr mig under läsningen inte ens om huruvida Heidenstam var en stor skald eller ej (jag minns faktiskt inte vad jag tyckte när jag hade honom i hemläxa under universitetstiden, och jag har inte sökt upp honom frivilligt sedan dess). Boken lever istället gott på sin egen vitalitet och inte minst på alla citat ur de lyckligt bevarade och underbart mustiga brev som skrevs och skickades mellan förra sekelskiftets litterära stordjur.
Samtidigt är Heidenstam, såsom han här framstår som privatperson, en sådan drömmande, patetisk, utåtriktad, bortskämd, självömkande, charmig, stursk, kärlekstörstande, frisinnad, chauvinistisk, mjältsjuk och på alla sätt mänskligt mångbottnad människa att jag inte kan låta bli att engagera mig i hans själsliv.
Hela kvällen igår var jag exempelvis mycket vred på honom för hans förment medlidsamma men i själva verket ytterst egocentriska attityd gentemot sin första försmådda hustru.
Och sen kom kapitlet om hans vänskap med Strindberg, där ju även Strindberg får framträda i all sin Strindbergska glöd. Man kan riktigt se hur det pyr ur hans små brusiga mustascher när han upplever sig illa behandlad, och vi är inte ens framme vid "fejden" ännu.
Det är sammanfattningsvis underbar läsning.
Jag tar boken med mig i sängen. Vill ni mig något träffas jag enklast i sovande tillstånd, någonstans i slutet av förrförra århundradet.
Löplogg (1) - Med anledning av föregående inlägg
Många är de som skrattar rått åt en sträcka på 21 098 meter. Det är inte en ultramarathon vi snackar om. Det är bara en lite längre joggingrunda. På 2 mil hinner man inte ens nå den där gränsen när kroppen slutar förbränna kolhydrater och plötsligt försöker ta sig framåt på fett istället - något som för en ovan motionär i princip innebär att man springer rakt in i väggen.
Men lika många - för att inte säga de flesta - tycker nog ändå att 21 098 meter är en rätt saftig bit. Och även om jag själv inte skakar på huvudet åt den sträckan som en bisarr omöjllighet, kommer jag nog vara rätt stolt över mig själv när jag väl stapplar i mål efter fullbordat värv den 12 september.
För att inte göra upplevelsen onödigt smärtsam borde jag ju emellertid träna duktigt den knappa tid som är kvar. För att motivera mig själv, och för att det är roligt, tar jag härmed steget (något jag länge varit sugen på) och lanserar kategorin "Om löpning" i den här bloggen som ju annars borde handla om kultur.
(Men oroa er inte. Snart kommer en hel massa inlägg om Verner von Heidenstam också.)
Kanske ska vi ta det från början.
Jag har en (enda) gång tidigare i mitt liv sprungit en sträcka någorlunda motsvarande en halvmarathons längd. Då var jag väl 18-19 år. Jag bodde i Skarpnäck och hade hela Nackareservatet till mitt förfogande alldeles utanför knuten. Den här perioden var inte första gången jag försökte mig på löpning (det började jag så smått med redan som 15-åring) men det var första gången jag bemästrade några längre avstånd. Jag sprang faktiskt ungefär en mil tre gånger i veckan, runt sjön Flaten. Och vid något tillfälle fick jag plötsligt för mig att inte bara runda Flaten utan också Älta och Söderby. Det lyckades utan större problem.
Tyvärr satte hybrisen in och jag tränade alldeles sönder mig de där dagarna (nästa dag - tre timmar på motionscykel) och kroppen sa stopp. Jag tror jag till och med drabbades av feber och frossa. Sen slutade jag faktiskt nästan att springa helt.
Under flera år ägnade jag mig istället åt aerobics, promenader och simning. Ibland satte jag upp små egna träningsprogram. Ibland gjorde jag ingenting. Det var först för fyra-fem år sedan som jag egentligen tog upp löpningen på något slags allvar igen. Det var inledningsvis oväntat arbetsamt. Men övning ger ju färdighet (åtminstone relativ sådan) och sedan dess har löpning ändå varit min huvudsakliga källa till motion.
I januari i år tvingade min rygg mig att köpa ett gymkort, eller så skulle den göra livet surt för mig i allt högre utsträckning ända tills jag dog (kotorna i min ländrygg fungerar som kvarnstenar för stressen). Följaktligen har löpningen fått ge med sig av sin tid till styrketräningen. Men jag kan inte tro annat än att styrka kan vara till stor fördel i löpspåret. Förhoppningsvis ger mig gympassen bättre hållning, starkare lår och, inte minst, stryktåligare knän. Är det något som kommer sätta käppar i hjulet för mig den 12 september så är det nämligen knäna.
Ja, och där är vi alltså nu. Jag föreslår att vi tar gårdagen som startskott för den här resan och för att det ska bli tydligt vad jag talar om så bör det nog till lite jämförande statistik. Alltså:
27 juli: 9,58 km i lugn och efterkännande takt, 53:48 minuter
28 juli: En timme på gymet
46 dagar kvar.
Men lika många - för att inte säga de flesta - tycker nog ändå att 21 098 meter är en rätt saftig bit. Och även om jag själv inte skakar på huvudet åt den sträckan som en bisarr omöjllighet, kommer jag nog vara rätt stolt över mig själv när jag väl stapplar i mål efter fullbordat värv den 12 september.
För att inte göra upplevelsen onödigt smärtsam borde jag ju emellertid träna duktigt den knappa tid som är kvar. För att motivera mig själv, och för att det är roligt, tar jag härmed steget (något jag länge varit sugen på) och lanserar kategorin "Om löpning" i den här bloggen som ju annars borde handla om kultur.
(Men oroa er inte. Snart kommer en hel massa inlägg om Verner von Heidenstam också.)
Kanske ska vi ta det från början.
Jag har en (enda) gång tidigare i mitt liv sprungit en sträcka någorlunda motsvarande en halvmarathons längd. Då var jag väl 18-19 år. Jag bodde i Skarpnäck och hade hela Nackareservatet till mitt förfogande alldeles utanför knuten. Den här perioden var inte första gången jag försökte mig på löpning (det började jag så smått med redan som 15-åring) men det var första gången jag bemästrade några längre avstånd. Jag sprang faktiskt ungefär en mil tre gånger i veckan, runt sjön Flaten. Och vid något tillfälle fick jag plötsligt för mig att inte bara runda Flaten utan också Älta och Söderby. Det lyckades utan större problem.
Tyvärr satte hybrisen in och jag tränade alldeles sönder mig de där dagarna (nästa dag - tre timmar på motionscykel) och kroppen sa stopp. Jag tror jag till och med drabbades av feber och frossa. Sen slutade jag faktiskt nästan att springa helt.
Under flera år ägnade jag mig istället åt aerobics, promenader och simning. Ibland satte jag upp små egna träningsprogram. Ibland gjorde jag ingenting. Det var först för fyra-fem år sedan som jag egentligen tog upp löpningen på något slags allvar igen. Det var inledningsvis oväntat arbetsamt. Men övning ger ju färdighet (åtminstone relativ sådan) och sedan dess har löpning ändå varit min huvudsakliga källa till motion.
I januari i år tvingade min rygg mig att köpa ett gymkort, eller så skulle den göra livet surt för mig i allt högre utsträckning ända tills jag dog (kotorna i min ländrygg fungerar som kvarnstenar för stressen). Följaktligen har löpningen fått ge med sig av sin tid till styrketräningen. Men jag kan inte tro annat än att styrka kan vara till stor fördel i löpspåret. Förhoppningsvis ger mig gympassen bättre hållning, starkare lår och, inte minst, stryktåligare knän. Är det något som kommer sätta käppar i hjulet för mig den 12 september så är det nämligen knäna.
Ja, och där är vi alltså nu. Jag föreslår att vi tar gårdagen som startskott för den här resan och för att det ska bli tydligt vad jag talar om så bör det nog till lite jämförande statistik. Alltså:
27 juli: 9,58 km i lugn och efterkännande takt, 53:48 minuter
28 juli: En timme på gymet
46 dagar kvar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
