Orblindhet, skam och trots

En sak har jag och Verner von Heidenstam hur som helst gemensamt: svårigheten att stava, ordblindheten eller vad det är.

Stavningen är ett genomgående komplex för Heidenstam under hela hans liv. I perioder av självsäkerhet - som då han just hyllats för sin debut Vallfart och vandringsår - bagatelliserar han själv i muntra former sitt handikapp och menar att texter liksom människor har sina skönhetsfläckar och att det inte är något att hänga upp sig på. När han andra gånger på ett nedlåtande sätt kritiseras för sin stavning tar han emellertid mycket illa vid sig.

Att ertappas med ett stavfel är som att ertappas med gylfen nere, sedan man stått och skroderat länge och väl om sin egen stora förträfflighet. (Högmod går före fall, som jag tidigare skrivit om - kanske är det rent av ordblindheten som för mig lagt grunden till den övertygelsen?) Sker det tillräckligt många gånger kommer påpekandet, att man gjort bort sig, leda till en oproportionerligt stor skam men också en lika stor irritation (inte för att någon påpekat felet - det är alltid bättre att så snart som möjligt få gylfen åtgärdad än att gå där och glappa - men för att man återigen gjort en åsna).

I låga stunder känner man att man lika gärna bara borde ge upp allting och dra något gammalt över sig. I höga stunder stegras trotset och man tycker sig tvärt om omringad av idioter. När jag var barn blev jag alltid lika ursinnig när någon såg till stavningen istället för innehållet (vilket jag också nämnt tidigare). Jag tyckte inte det skulle spela någon roll hur man skrev, så länge avsikten bara kom fram. Det höll de vuxna så klart inte med om. Med tiden fick jag motvilligt anpassa mig.

Heidenstam hade en svuren fiende i Svenska akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén. På hans omväga inrådan utkom i början av 1900-talet en skrift med titeln Svenska språket i modern diktkonst. En studie af Nils Linder, vari Heidenstam av svenskläraren Linder surras på skampålen och metodiskt piskas med vart och ett av "språkfelen" i sin debutsamlings fria diktning.

Till exempel den berömda formuleringen: "Jag längtar stenarna där barn jag lekt".

Det var en löjeväckande genomgång som mest avslöjade Linders okunskap om lyrikens sanna väsen. Men den pekade också på hur nydanande Heidenstam på sitt sätt var i sin bristande respekt för korrekt stavning och grammatik (höga käpphästar för tidigare generationer).

Heidenstam fick massivt stöd från vänner och kollegor som (med all rätt) motattackerade skriften, men han kände sig ändå träffad. Jag tror mig kunna säga att jag vet exakt hur han måste ha känt sig. Ordblindheten utgör en ständig, en överhängande, risk för plötslig nesa, och den kan i värsta fall verka mycket hämmande på sitt offer.

Men samtidigt undrar jag om inte just ordblindheten i sig - känslan av språkets otyglade sidor - kan leda till en frihet gentemot orden som en rödpenneryttare som Linder aldrig skulle komma i närheten av.

Om man likt Linder och hans gelikar anser diktningen för ett (med Oscar Levertins raljerande ord) "räknegöra efter de språkliga tabellerna", tror att "poesins väsen ligga i att rätt addera och rätt subtrahera" och sålunda betraktar vart snedsteg från den rätta stigen som ett odiskutabelt "fel", så kommer man heller inte kunna spränga nya vägar genom språket.

Om man däremot aldrig tydligt känt av språkets gränser inom sig själv utan mer sett orden som ett plastiskt och obändigt material, om bokstäverna hur som helst ändå alltid flutit lite framför ens ögon, då kanske man i bästa fall (och som på köpet) också kan belönas med en slags nyskapande frihet att skulptera orden som man vill.

Kan ordblindheten, så länge man inte låter sig lamslås av den, i sig ge ett slags trotsets försprång?

Det vore i alla fall fint att få tro.