Biografi (31) - Den rätta vägen?

Mannen, påtagligt berusad, klädd i något som inte tvättats på länge, mycket artig, inte särdeles välartikulerad, köper tre biljetter till filmen Vägen (som ska börja om någon timme) åt sig och sina vänner. Betalar i enkronor.

Kvinnan i följet återkommer en stund senare och undrar försynt ("Ursäkta madam...") var hennes bagage - en dramatenkärra med allsköns påknutna plastpåsar - tagit vägen. Hon hade lämnat den vind för våg vid dörren. Vi meddelar att den placerats i en skrubb. Hon kan hämta den efter filmen. Tackar ödmjukast.

Följet håller i övrigt låg profil och jag byter några tankar med maskinisten, om att vi väl får se när det är dags att gå in om de nyktrat till eller börjat bli oregerliga.

Det är alltid en knepig sits var man ska dra gränsen. Skam vore om bara välartade människor i nystrukna skjortor fick möjlighet att njuta film på bio. Å andra sidan kan man inte låta besökarna vara så ostrukna och impulsiva att det förstör upplevelsen för alla de andra. Att man inte luktar nyponros - utan istället, i likhet med kvinnan i det här lilla följet, har tre stora rosor tatuerade tvärs över pannan - kan inte heller innebära automatisk diskvalificering. Det ska gudarna veta att även nystrukna herrar i kostym kan lukta sprit redan tidigt om eftermiddagen.

Hur som helst släpptes följet in och ingen av de andra besökarna kom heller ut och klagade på deras uppträdande.

I kassan skrattade maskinisten och jag åt vår tidigare gemensamma tanke, att de valt en mycket passande film för sitt söndagsnöje. Det hade krävts en kallblodighet av bibliska proportioner hos den som velat ifrågasätta deras existensberättigande där inne i värmen samtidigt som jorden just gått under och det enda hopp som återstår är att de trasiga överlevande inte låter den sista lilla glöden av medmänsklighet förgås.

När filmen var slut hämtade männen ut bagaget och lämnade kvinnan kvar, rofullt sovande inne i salongen, och även sedan hon gett sig av, en vag men påträngande doft som förmodligen kom att skänka ytterligare ett grand av trovärdighet till nästa visning av filmen. Men det tog vi inget extra betalt för.

Från fest till allvar

Inspirerad av lördagens begivenheter har jag nu äntligen börjat läsa De fattiga i Łódź (samt även lärt mig hur det uttalas).

Hela världen på en kväll

I går sabrerade jag min första flaska mousserande vin på en balkong i Bro, med en antik sabel och med överraskande bra resultat.

Bakom mig en modern trerummare förvandlad till etnografiskt museum och bibliotek, inte minst med en hänförande samling av uppemot tusen titlar på jiddish, varav de flesta mörka läderband som inte skämdes bland cigarrer, vattenpipor, afrikanska masker, zebraskinn och kandelaberupplysta pianon.

En mycket internationell och på alla sätt stimulerande afton, som väl inte har något som helst med den här bloggen att göra. Så nu säger jag inget mer om den.

Ord ger dig vingar

Läste ut Precious i går kväll/natt medan jag satt på Odenplan och väntade i en och en halv timme på tunnelbanan som fastnat i snön.

Min inledande förtjusning höll väl inte riktigt i sig hela vägen in i mål. Även om historien om den sexuellt utnyttjade och helt försummade Precious är rak och gripande, drar den efter hand på sig lite för många upprepningar och hade tjänat på att vara betydligt mer stringent. Hela efterpartiet med utdrag ur läs-och-skriv-skolelevernas uppsatsövningar hade jag dessutom klarat mig utan.

Det som ändå gör romanen till spännande läsning är språket. Jaget är från början analfabet och skriver som hon talar, med fonetiska fel, slanguttryck och muntlig grammatik, vilket ger läsaren en direktfil rakt in i hennes tragiska liv. Genom språket speglas människans erfarenhet. Och detta lyckas romanen göra synligt.

Hela berättelsen är också en hyllning till språket, till skrivandet och läsandet som förlösande kraft.

Till skillnad från Stockholms lokaltrafik kan kunskapen, mot alla odds, liksom sanningen, sätta människan fri.

Bra är inte ordet

Dokumentären om korplaget IFK Spadens vårsäsong 2003 är egentligen inte en angelägenhet för någon annan än de närmast sörjande. Ingen annan än de närmast sörjande och de närmast sörjandes anhöriga kommer förmodligen någonsin att se den här tre timmar långa filmen. Men just denna mycket snäva begränsning är också det som gör filmen till en sådan magnifik prestation.

Jag känner själv tre av de personer som figurerar i (rörlig) bild under dessa timmar. Så fort någon av dessa tre visar sig sitter jag också med hjärtat i halsgropen och en pirrig känsla av utvaldhet i magen. För i och med den här filmen får jag osannolikt nog chansen att blicka tillbaka sju år i tiden och betrakta mina vänner så som de var, tänkte och såg ut långt innan jag första gången träffade dem.

Redan det gör mig mycket varm och lite rörd.

Men på köpet får jag även lära känna de övriga lagmedlemmarna i IFK Spaden: Den hetlevrade målvakten, han som redan tidigare blivit youtube-kändis genom att slå sönder sin dator efter en förlust i Conter Strike. Den ständigt utvisade forwarden och hans fäbless för tacos. Den skenbart fredlige fågeldansaren, som dock förvandlas till en fantom med klubban i hand. Liksom alla de andra ungefär 25-åriga unga männen i deras inte alltid helt friktionsfria laggemenskap.

Regissören, producenten, filmaren, klipparen, ljudteknikern, distributören - min käre sambo - har lyckats med konststycket att med hjälp av stort tålamod, friska låtval och en hel del finurlighet foga samman hela det här spretiga materialet till en film som det faktiskt går att titta på, en film som jag ler av och fröjdas åt, en film som hela tiden överraskar och som jag ofta önskar att jag kunde klättra in i så att jag också fick vara med, och med skräckblandad fascination också få betrakta mig själv såsom jag tedde mig den där gången för sju år sedan.

Det är på alla vis en helt fantastisk film, i sin alldeles speciella nisch. Och det enda tråkiga är att den nischen är så smal att inte fler kan få glädjas åt upplevelsen.

Senast i går bör alla utvalda ha fått sin dvd-kasett med posten (om Posten alltså är vad det en gång var - vilket jag sorgsamt nog betvivlar) och på tal om tidsparadoxer var det kanske någon som undrade hur den här recensionen kunde citeras på omslaget redan innan recensionen fanns till. För att förklara det skulle jag behöva en kvantfysisk vokabulär som jag ännu ej besitter. Så vi nöjer oss med att bara konstatera att NU existerar den i vilket fall som helst.

Som ni ser stämmer också både blurb och betyg helst överens med konvolutet. Och då är ju allt i sin ordning!

Någon reser runt i mina minnen

Vetskapen att min sambo nu befinner sig i Kapstaden, går på samma gator som jag gjorde för nio år sedan, andas samma luft, bränns av samma sol och ser dimman rinna ner över Table Mountain just som den gjorde då, får mig att minnas allt som om det var i går. Men de minnen som nyss bara var mina, unika, lika oåtkomligt inkapslade i min hjärna som de rabiessmittade hundar jag på sistone har börjat drömma om på nätterna, har plötsligt blivit verklighet för någon annan.

Det är en märklig tanke, och steget inte långt till andra märkliga tankar. Som denna: Att om han går upp till det där första vandrarhemmet han tog sikte på efter landning (det som var fullbokat), ringer på portknappen och blir insläppt i trädgården, ringer på nästa klocka och blir insläppt även vid ytterdörren, går genom hela byggnaden, över innergården med citronträdet, vidare nedför nästa korridor och knackar på dörren till singelrummet till höger - ja om han gör detta - så ska jag öppna den dörren och titta ut.

Det jag som öppnar ska dock inte vara det jag som jag är i dag. Utan jag såsom jag såg ut för nio år sedan. Lite yngre, lite mjukare. Jag ska vara ganska knubbig faktiskt (det var en sån period) och mitt hår ska vara kort och färgat blankt och mörkbrunt och mina kläder förmodligen varken vara snygga eller praktiska (kanske en oformlig mix med trikåkjol och linnetunika). Och jag ska titta på honom mycket förvånat (för vem är han) men ändå mycket öppet (för han vill mig säkert väl) och över huvud taget se så bedårande lättlurad ut att han genast måste smälta för eländet.

Efter det vet jag inte vad som händer.

Men om några dagar vaknar jag kanske upp på morgonen och drar mig till minnes just en sådan här episod, att den alltså verkligen hände då för nio år sedan. Och då vet jag att han just hittat dit.

Äntligen!

Min sambo äventyrarens blogg är nu i rullning!

Läser upp och ner

Filmbolaget Noble Entertainment nöjer sig inte med att bara distribuera Precious som film. De ger också ut en specialupplaga av Sapphires roman i en svensk översättning, men med det bångstyriga engelska originalet (Push, från 1996) biofogat för den som vänder boken upp och ner och istället börjar läsa från slutet.

Filmen har jag av någon anledning inte kommit mig för att se. Så jag köpte boken istället (till halverat personalpris, skall sägas - boken finns att köpa för 65 kr i Victorias biografkassa).

I går började jag läsa den engelska halvan och det är just så rått och rakt som de påstått. Den nonchalanta slängigheten gör bara berättelsen mer fängslande som den frångår fällan att vara ömkande och sentimental.

Efter ett tiotal sidor är jag fast.

Spadar och benvärmare

Först i dag fick jag öppna kuvertet med den hittills hemliga Spadenfilmen, dokumentären om korplaget IFK Spadens vårsäsong i Lund 2003.

Och kanske för att filmaren/klipparen min sambo (äventyraren) inte är helt säker på att division 3-innebandy ska vara min kopp te, fanns i kassetten även en lapp om var jag kunde hitta en present (på namnsdagen): första säsongen av 80-talsklassikern Fame.

Nu ska jag frossa i bandyklubbor, svett och trikåer.

Synd bara att jag måste åka till arbetet först.

Fuskläser fuckböcker

Det är ytterst sällan jag inte läser ut en bok jag börjat på.

Är innehållet emellertid så tröttsamt och stilen så intetsägande att det enda jag till slut vill få reda på är hur det slutar, så kan jag gärna öka tempot till en mycket tidsbesparande och mycket respektlös skumning, där jag i princip bara läser första meningen i vart stycke, samt några godtyckliga ord här och där.

Skulle jag mot förmodan tappa bort mig i intrigen går jag tillbaka och läser om. Men metoden funkar i regel generande väl för den här typen av berättelser som just inte har mer att erbjuda än en matt nyfikenhet i fråga om hur det ska gå.

I natt genomgick de sista 100 sidorna av Jens Lapidus Aldrig fucka upp den här brutala behandlingen. På morgonen placerade jag den sedan i vår trånga bokhylla i utrymmet bakom Snabba cash (som jag ju däremot var mycket förtjust i), så att den står rätt i sorteringen men inte tar plats från annan litteratur.

Och gärna inte syns heller.

Min sambo äventyraren (albatrossen)

Länge har jag tyckt att den vackraste kärleken i djurriket är den som albatrossparen uppvisar.

Fåglarna parar sig för livet en frisk, antarktisk vår och samarbetar över sitt anspråkslösa rede tills äggen är kläckta och ungarna farit ut. När arbetet sålunda är över sträcker de ut vingarna och seglar åt var sitt håll över världen. I månader flyger de ensamma genom himlen. De fyller dagarna med albatrossars sysslor, luften med albatrossars tankar och är fria och starka under solen.

När kylan sänker sig över norra halvklotet är det dock något som börjar dra i dem igen, det osynliga band de en gång knutit med den andra fågeln nere i syd. Och så styr de ditåt igen.

Jag har undrat om det som albatrossen känner när det är dags att vända söderut faktiskt är en regelrätt längtan. Ser de, i sina inte särskilt stora hjärnor, minnesbilder av den motpart de lämnat? Är det kärlek de känner vid dessa minnen? Även instinkter kräver känslomässig styrning - Är det saknad som manar dem tillbaka?

Då fåglarna återses, på exakt samma plats där de skiljdes året innan, utspelar sig en dans som är svår att inte tolka som glädje. De öppnar sina vingar och tycks ha svårt att finna utlopp för ivern. De går i cirklar, gnider näbbar mot varandra. Är det av lika delar lättnad som lycka? En känsla av hemkomst de nästan glömt att fanns?

När jag liknar min egen syn på tvåsamheten vid albatrossars liv, skadar det heller inte att fågeln i fråga ofta fått stå liknelse för konstnären. Det krävs rymd till tankar för den som vill skapa. Och det starkaste bandet, som jag ser det, är det som vågar lämna plats för det enskilda. Att vara två är inte att göra allting tillsammans. Det som berikar den ene är också till glädje för den andra.

För en dryg timme sedan lämnade min sambo lägenheten med en fullpackad ryggsäck, en tung påse med snart postade dokumentärfilmer i ena handen, samt en obligatorisk reseförkylning i näsan. Om några timmar går han ombord på ett flyg och efter en mellanlandning i Turkiet vaknar han i morgon förmiddag, möjligen till sin egen förskräckelse, i Kapstaden, Sydafrika.

Han vet ännu inte hur länge han ska vara borta. Det kan bli en månad, det kan bli fem. Och om hans vistelse i södra Afrika blir tillnärmelsevis lika spännande som min var för nio år sedan är det en fantastisk tid som väntar honom.

Jag saknar honom redan. Men jag ser också mycket fram emot att läsa hans blogg (den som när som helt sätts i rullning). Och hur tråkigt det än kommer att vara att gå här hemma och hasa medan han på andra sidan jorden ser livet i vitögat, så önskar jag inget annat än att han ska ha en så innehållsrik och uppfyllande resa som möjligt.

Förutsatt att han slutligen (och det vill jag tro) känner något i kroppen som drar norrut igen och att han då styr om kosan på nytt och vänder hem.

I natt jag drömde

Där fanns en hemlig väg genom ett snår i Vita bergen.

Genom att klättra uppför en slänt, genom grenverket på ett dött gammalt träd, kom jag ut i en stad där jag fick gå ombord på ett flygande regalskepp. Jag stod i fören, bakom ett litet järnräcke, medan skeppet seglade genom gatorna bara någon decimeter över kullerstenen. Folk hoppade åt sidan när vi ljudlöst kom farande, förskräckta först men sedan glada åt synen av den förunderliga farkosten. Jag skrattade och vinkade.

I kurvan nedmot slottsbacken fick skeppet slagsida och kaptenen påpekade att det kanske var säkrast om passagerarna gick ur en stund så att ingen blev klämd. Jag hoppade ut från fören och sprang en genväg genom gränderna för att genskjuta skeppet vid nästa krök. Att springa var också lätt som att flyga. Som var jag tio år och utan gränser, viktlös och snabb som vinden. Efter en stund började jag dock bli orolig för att inte få komma ombord på skeppet igen. Kanske var förtrollningen bruten.

Istället för att gräma mig var jag glad över att så enkelt hitta tillbaka till snåret i Vita bergen, och jag klättrade smidigt in i det från motsatt håll. Samtidigt insåg jag att jag nu nått till den punkt i filmatiseringen av den här historien att huvudrollskaraktären (dvs jag) snart måste göra en smärtsam upptäckt. Jag skulle inse att min vistelse i det förtrollade landet bara varit en mental flykt från en mycket omskakande händelse, kanske också förenad med skuld, något som ju kunde vara mycket svårt att hantera för ett barn som det jag nu var.

Jag blev alltså inte förvånad när jag på ett stort blad i det vassa snåret såg mitt lillasyster ligga insomnad och död (som Tummelisa i en daggkåpa). Jag försökte väcka henne genom att kasta grenar mot lövet men det gick inte. Då skyndade jag mig att klättra ner och ut ur snåret och var snart hemma i den lägenhet där jag bodde med mina tre syskon och föräldrar. Som i en tillbakablick blev jag nu vittne till hur familjens hund (en brunsvart dog) attackerade min minste bror där han låg och sov på golvet bland sina leksaker, och med ett dreglande bett slet av honom ansiktet. Även en äldre bror fick kinden avbiten.

Det var uppenbart att hunden hade rabies. Mina föräldrar försökte emellertid bete sig om ingenting allvarligt hade hänt. Mamman satt i sin morgonrock vid frukostbordet och tittade ömsint på medan min bror snällt tuggade sin smörgås. Hon gjorde sitt bästa för att inte låtsas om att hon kunde se rakt in i hans munhåla genom det blodiga såret i ansiktet.

Av mina föräldrars samtal förstod jag att pappa hade fått hunden i representationsgåva på en affärsresa nyligen och den var tydligen värd 200.000 kronor. Att avliva den vore alltså att kasta alla pengarna i sjön.

Jag iakttog allt och tyckte att filmatiseringen vid det här laget hade blivit lite väl spektakulär på bekostnad av den psykologiska trovärdigheten.

Istället ledde spåret med rabiessmittade hundar drömmen vidare till en strand på andra sidan jorden. Jag fann mig stå i ett vattenbryn just när tidvattnet drog sig tillbaka och på den blottade havsbottnen slog nu en mängd färgstarka, segbladiga rosor ut i dyn. Lokalbefolkningen vandrade ut på den nya, åtminstone kilometerbreda landremsan för att göra olika ärenden. Reguljära busslinjer började köra tvärs över sandbotten och just innan vattnet åter svepte in kom jag mig äntligen för att själv stiga ut på bottnen och fotografera alla blommor.

Jag tänkte att jag skulle visa bilderna för min sambo senare. Men när jag vaknade var ju också kameran borta.

Kulturtips

På fredag drar kulturfestivalen Kultival igång igen för en ny spännande omgång. Denna gång på Galleri Kocks på Södermalm.

Själv deltar jag i den samlade konstutställningen med tavlan Keep on dreaming som ju senast syntes i Paris. Och på scenen pågår samtidigt en frisk stafett av allsköns underhållning - sång, dans, teater och poesi.

Jag har dessutom lovat att sammanställa en kulturell tipsrunda med tio frågor för besökarna att svara på. Efter att ha kliat mig i skalpen hela förmiddagen har jag nu fått ihop ett gäng nötter som jag tror ska vara just lagom svåra att knäcka.

Här finns med andra ord något för alla smaker. Gå dit och kika vet jag!

Pärlor för svin

Vad gäller Läderlappen kan jag väl säga som så att beträffande första akten var ju inredningen på själva Operan ganska så pampig att vila ögonen på. Beträffande andra akten var Helge Skoogs interaktiva utsvävning som bitter fångväktare faktiskt rätt så underhållande (men den hörde väl egentligen inte till pjäsen).

För övrigt kunde allt som försiggick uppe på tiljorna gärna ha ersatts av pappkulisser och klippdockor som skjutits fram och tillbaka över scenen med hjälp av ett par sm-mästare i bordshockey.

Något manus hade inte heller behövts eftersom det var omöjligt att uppfatta ett enda ord av någon alls om man var hänvisad till tredje raden.

Som min sambo sa:

-Jag satt säkert i tjugo minuter och undrade om de sjöng på tyska.

Loa Falkman (åh Loa!) var dessutom ersatt av någon annan i rollen som herr von Eisenstein.

Sammantaget hade det väl räckt rätt fint med bara orkestern, och kanske var sin liten lånekikare också. Så hade alla i publiken kunnat sitta där i glittret i två och en halv timme och istället spionerat på varandra. Lystet. Som på den gamla goda tiden. Sånt är kul!