Någon reser runt i mina minnen

Vetskapen att min sambo nu befinner sig i Kapstaden, går på samma gator som jag gjorde för nio år sedan, andas samma luft, bränns av samma sol och ser dimman rinna ner över Table Mountain just som den gjorde då, får mig att minnas allt som om det var i går. Men de minnen som nyss bara var mina, unika, lika oåtkomligt inkapslade i min hjärna som de rabiessmittade hundar jag på sistone har börjat drömma om på nätterna, har plötsligt blivit verklighet för någon annan.

Det är en märklig tanke, och steget inte långt till andra märkliga tankar. Som denna: Att om han går upp till det där första vandrarhemmet han tog sikte på efter landning (det som var fullbokat), ringer på portknappen och blir insläppt i trädgården, ringer på nästa klocka och blir insläppt även vid ytterdörren, går genom hela byggnaden, över innergården med citronträdet, vidare nedför nästa korridor och knackar på dörren till singelrummet till höger - ja om han gör detta - så ska jag öppna den dörren och titta ut.

Det jag som öppnar ska dock inte vara det jag som jag är i dag. Utan jag såsom jag såg ut för nio år sedan. Lite yngre, lite mjukare. Jag ska vara ganska knubbig faktiskt (det var en sån period) och mitt hår ska vara kort och färgat blankt och mörkbrunt och mina kläder förmodligen varken vara snygga eller praktiska (kanske en oformlig mix med trikåkjol och linnetunika). Och jag ska titta på honom mycket förvånat (för vem är han) men ändå mycket öppet (för han vill mig säkert väl) och över huvud taget se så bedårande lättlurad ut att han genast måste smälta för eländet.

Efter det vet jag inte vad som händer.

Men om några dagar vaknar jag kanske upp på morgonen och drar mig till minnes just en sådan här episod, att den alltså verkligen hände då för nio år sedan. Och då vet jag att han just hittat dit.