Min sambo äventyraren (albatrossen)

Länge har jag tyckt att den vackraste kärleken i djurriket är den som albatrossparen uppvisar.

Fåglarna parar sig för livet en frisk, antarktisk vår och samarbetar över sitt anspråkslösa rede tills äggen är kläckta och ungarna farit ut. När arbetet sålunda är över sträcker de ut vingarna och seglar åt var sitt håll över världen. I månader flyger de ensamma genom himlen. De fyller dagarna med albatrossars sysslor, luften med albatrossars tankar och är fria och starka under solen.

När kylan sänker sig över norra halvklotet är det dock något som börjar dra i dem igen, det osynliga band de en gång knutit med den andra fågeln nere i syd. Och så styr de ditåt igen.

Jag har undrat om det som albatrossen känner när det är dags att vända söderut faktiskt är en regelrätt längtan. Ser de, i sina inte särskilt stora hjärnor, minnesbilder av den motpart de lämnat? Är det kärlek de känner vid dessa minnen? Även instinkter kräver känslomässig styrning - Är det saknad som manar dem tillbaka?

Då fåglarna återses, på exakt samma plats där de skiljdes året innan, utspelar sig en dans som är svår att inte tolka som glädje. De öppnar sina vingar och tycks ha svårt att finna utlopp för ivern. De går i cirklar, gnider näbbar mot varandra. Är det av lika delar lättnad som lycka? En känsla av hemkomst de nästan glömt att fanns?

När jag liknar min egen syn på tvåsamheten vid albatrossars liv, skadar det heller inte att fågeln i fråga ofta fått stå liknelse för konstnären. Det krävs rymd till tankar för den som vill skapa. Och det starkaste bandet, som jag ser det, är det som vågar lämna plats för det enskilda. Att vara två är inte att göra allting tillsammans. Det som berikar den ene är också till glädje för den andra.

För en dryg timme sedan lämnade min sambo lägenheten med en fullpackad ryggsäck, en tung påse med snart postade dokumentärfilmer i ena handen, samt en obligatorisk reseförkylning i näsan. Om några timmar går han ombord på ett flyg och efter en mellanlandning i Turkiet vaknar han i morgon förmiddag, möjligen till sin egen förskräckelse, i Kapstaden, Sydafrika.

Han vet ännu inte hur länge han ska vara borta. Det kan bli en månad, det kan bli fem. Och om hans vistelse i södra Afrika blir tillnärmelsevis lika spännande som min var för nio år sedan är det en fantastisk tid som väntar honom.

Jag saknar honom redan. Men jag ser också mycket fram emot att läsa hans blogg (den som när som helt sätts i rullning). Och hur tråkigt det än kommer att vara att gå här hemma och hasa medan han på andra sidan jorden ser livet i vitögat, så önskar jag inget annat än att han ska ha en så innehållsrik och uppfyllande resa som möjligt.

Förutsatt att han slutligen (och det vill jag tro) känner något i kroppen som drar norrut igen och att han då styr om kosan på nytt och vänder hem.