Meningen med livet

Manuskorrekturen är klar och jag har övergått till att istället författa följebrev.

Det är en svårbemästrad balanskonst att vara på samma gång stursk och ödmjuk, inte minst när man, som jag just nu, vinglar runt på linan med bultande hjärta, ansatt från alla flanker av högmodets och självtvivlets kastvindar.

Jag tycker själv att mina noveller är värda att ges ut. Efter alla förlagsutlåtanden som hängt och snurrat i luften (likt bollen i Match Point) innan de till slut fallit tillbaka, på fel sida nätet (och alla som för den delen smackat direkt i nät), känns det äntligen som dags att få tillfälligheterna på min sida. Vad förlagen själva tycker (och känner...) är dock en helt annan fråga.

Jag ger inte upp, vad som än händer. Men det skulle inte skada nu att en gång för alla få legitimitet i mina strävanden. Att slippa ursäkta det jag skriver, eller över huvud taget att jag skriver, med att med falsk blygsamhet behöva kalla det en hobby (en oavlönad fritidssyssla bland andra), eller i bittrare ton "kulturflummeri", för att slippa vidare frågor.

När det i själva verket är hela anledningen till att jag lever.

Kusin i kvadrat

Å och O
45 x 45 cm

Lägesrapport (28)

Återvänder: bortskämd och utvilad, från de grönskande dalar i det relativa norr, där min mamma slagit ner sin senaste rot, bland kossor och björnar i en trivsam timmerstuga, med egen linda och utsikt över Boda kyrkby.

Läser: Jean-Jacques Rousseaus Bekännelser (bok 1-6).

Springer: duktigt men bara de enstaka dagar när jag inte snuvar SL på pengar genom att cykla härs och tvärs genom tillvaron.

Checkar in: online inför resan mot Ruhr.

Ser om: Flickan ovanpå (1955) och Niagara (1953),

konstaterar: att kvinnobilden på film inte var stort sämre då än den är nu,

tänker: att vi ju gärna vill tro att det var värre förr så att det vi har nu ska kännas som framsteg, vare sig det stämmer eller ej,

och undrar lite uppgivet: om samhället alls är på väg.

Gläder mig: i gengäld, och på ett rent personligt plan, åt att stavningskontrollen av novellerna snart är klar, och att jag inom bara några dagar kommer kunna skriva ut och lämna in dem till några av de lyckliga förlag som hittills varit mest positiva till mina ansatser.

Lägger under tiden: sista penseln vid tavlan av Å.

Hämtar ut: en ny sändning böcker från mitt lokala postombud, närmare bestämt en Strindberg och två populärvetenskapliga trivsamheter om relativitetsteorin respektive elektriciteten (den senare i hopp om att kanske äntligen förstå det där med watt och joule - vilket väl kan begäras av maskinister).

Firar: sommaren med kakor och rabarber.

Och ser snart fram emot: mera semester.

Framtidens legender och andra solstekta tankar

Semesterlektyren går åt.

Nu senast Goodbye to Berlin, och jag tänker slöa tankar. Som att om man tvingade samman Sally Bowles och Holly Golightly i ett rum tillsammans så skulle de instinktivt och ögonblickligen börja hata varandra. Självmedvetna och skamlösa lycksökerskor, omöjliga att inte förälska sig i. Men för sin egen skull, bäst utan mänskliga speglar.

Undrar vidare, apropå (men inte som i likhet med) den berlinska dekadensen, hur man i Stockholm om sjuttio år kommer att se tillbaka på Stureplanskulturen. I dag fungerar den ju (utom för dem som befinner sig mitt i den, eller vill göra det, och de är förvisso många) mest som parodi på sig själv, eller som verklighetsfrämmande kontrast till samhällets mörkare sidor. Men kanske kommer just den där verklighetsfrämmande, till synes fullkomligt oreflekterande men samtidigt icke-hycklande livsstilen förefalla mycket bohemisk när vi väl ser tillbaka på den om några decennier. I alla fall i betydligt högre grad än det skenheliga Sofo-alternativet.

På Stureplan tog man åtminstone steget fullt ut, menar minnet, och ur den där grytan av självdestruktivitet i kombination med måttlös lyx borde till slut något legendariskt, något tidstypiskt och mycket fascinerande kunna resa sig. Sedan vi väl fått nödvändig distans till skiten.

Föreställer jag mig, utan att någonsin ha funnit skäl att festa där.

Lenåsvägen runt (6,10 km)

Mycket vill ha mer

Det är inte lite jag begär av Anna Jörgensdotter.

Först läste jag hennes Pappa Pralin och menade att språket har hon ju utan tvekan, iakttagelseförmågan och förmågan att sätta fingret på. Men en (förmodligen självupplevd) svältroman var det ju likväl, och som sådan ändå liksom navelskådande och begränsad. Jag såg fram emot kommande böcker, när hon utan tvekan skulle ta nästa steg i sitt författarskap.

Så kom nu turen till Bergets döttrar och här har ju Jörgensdotter utan tvekan tagit steget in i (eller ut i) den fina litteraturen. Boken blev mycket väl bemött, har vunnit priser. Men även den rör sig inom en väldigt specifik genre - den där typen av välskriven svensk litteratur som utspelar sig ett par generationer bakåt i tiden, någon annan stans än i Stockholm, och som egentligen inte handlar om något särskilt annat än om livets gång. Det är inte sällan lysande skrivet. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att ha läst det här förut.

Om Pappa Pralin gräver sig inåt, mycket kompetent, så går Bergets döttrar bakåt, in i en mycket fin tradition. Men fortfarande inte framåt. Hur imponerad jag än är, väntar jag fortfarnade på att bli slagen till marken, och av häpnad. Och återigen ser jag med spänning fram emot nästa bok. Kanske blir det romanen som till slut spränger ramarna för både sig själv och alla genrer och utan tvekan banar väg för något nytt och fantastiskt.

Jag skulle inte hoppas om jag inte trodde att det var möjligt.

Baggage

Lämnar det stockholmska rombolandet och far uppåt, norröver, till mor.

I väskan, att läsa:

Anna Jörgensdotter: Bergets döttrar (100 sidor kvar)

Christopher Isherwood: Goodby to Berlin (filmmanuset till En enda man lät ana något som jag gärna får mer av)

Jean-Jacques Rousseau: Bekännelser (för i fall att)

I sambons väska, att läsa:

Mina noveller, för en sista korrektur (kanske ska jag för en gångs skull kunna lämna in ett manus som inte kryllar så av stavfel att det tycks vara på väg att falla i bitar)

Som Mona Lisa har sitt leende

Målar, i en behändig liten kvadrat, kusin Å med lille O i magen.

Mor och barn. Ett ansikte, två händer. Inneslutna och upplysta mot mörkret bakom.

Mycket renässansmässigt.

Kanonmat

Att stå sida vid sida i kassan och spana ut mot biografens entrédörrar, de sista minuterna av lugn före stormen, inför premiären av Sex and the City 2, är lite som att stå stridsberedd på en kulle i väntan på kelterna antåg.

Om man alltså tänker sig att kelterna bestod av 200 kvinnor i 20-årsåldern, med höga klackar och glitternagellack, och som inte kommit för att föra krig men väl för att köpa popcorn. Alla på en gång.

Salongen såg ut som ett slagfält efteråt. Följaktligen. Men jag tror att alla överlevde drabbningen.

Var tredje timme, kvällarna igenom, smäller det nu igen.

En av förhoppningsvis snart fler debuter

I dag tämjde jag Victorias projektorer, lika oförväget som man rider in drakarna i Avatar. Mitt första pass som självständigt biografmaskinist gick med andra ord som smort.

Men jag är torr i strupen och tung i huvudet för över projektorerna svävar byggdammet hett och tjockt som krutröken över Lützen. Längst in i maskinrum 1 finns en dörr och om man öppnar den stirrar man rakt ner i en vitt rykande och upplyst avgrund där helvetets eldar tydligen funnit en skorsten upp till jordens yta.

Vi kan bara hoppas att salong 6 och 7 står färdiga, och att allt återgår till det förhållandevis normala, innan den mest glödande sommaren slår till. (Annars får jag sköta mitt nya yrke i bikini.)

Några flagor ur lågorna

Spridda tankar om Alexander Solzjenitsyns Den första kretsen:

Att det finns en vardag även i helvetet, och i helvetets ytterkanter, och att även en välskriven bok kan öppna portarna till helvetet och helvetets ytterkanter, så att läsaren kan stiga in, för ett tag, ett tidsbestämt straff, och nästan kanske förstå hur det skulle kännas att leva där, dag ut och dag in, utan hopp om frigivning.

Att det finns en särskild slags humor som springer ur indignationen och som inte har någonting alls med glädje att göra.

Att det är rätt anmärkningsvärt hur ryssar, i den den västerländska populärkulturen, nästan uteslutande skildras som illa klädda bufflar, gangsters i skinnjacka, antisociala vetenskapsmän eller fattiglappar i träningsoverall, medan den stora ryska litteraturen befolkas av vemodiga skönandar, sarkastiska stoiker, filosofer och förfinade romantiker.

Att det vore spännande att få veta om Per-Arne Bodin har rätt i sin kulturhistoriska studie över Ryssland och Europa, där han bland annat menar, att medan Europas livsåskådning grundas på antikens och renässansens förnuftsideal och framstegsiver, så karaktäriseras Ryssland snarare av medeltidens mystisism och en större tilltro till personlig intuition, där "utveckling" inte nödvändigtvis behöver vara av godo och där människan alltså inte (i en anda av europeisk naivitet) förväntar sig ständig förbättring både för sig själv och samhället, vilket alltså också leder till ett betydligt större tålamod och högre uthållighet i motgång.

Att det vore mycket intressant att delta i ett sådant där kontrollerat test som man då och då hör talas om, där människor stängs in i en isoleringscell i 48 timmar utan klocka och mer eller mindre omgående förlorar förståndet.

Att det också är mycket skönt att vara någorlunda fri och just ha fått lön (nåja) för sitt arbete, att ha rätt att säga och skriva (nästan) vilka dumheter som helst utan att behöva vara rädd för arrestering.

Att det, efter att ha stigit ut på andra sidan av den här kompakta fängelseromanen, alltså är det en lisa att höra She & Hims senaste album spelas från rummet bredvid och veta att det snart är dags för lunchomeletten.

Dagspermis

Har lämnat Gulag i dag för en liten gul bok - Lars Gustafssons Tennisspelarna (1977).

Bytte alltså de fängslade akademikerna i 40-talets Moskva mot en gästprofessur i 70-talets Austin, Texas (och en nationalskald i 1890-talets Paris). Fick en väldig lust att, friskt och fri som jag är!, utöva konstfärdig racketsport tidigt om morgonen, klädd i slitna jeansshorts och linne (och läsa Strindbergs Inferno).

Men spelade bangolf istället medan solen gick ner och bakade en fluffig citronkaka.

Tänker att varje idé är en boll man kastar upp i luften och för ett ögonblick ser sväva i motljus, redo för vad som än må ske. Man kan sätta den i spel genom att slå till den, eller låta den falla till marken.

Tänker att andraserven, och inte minst bristen på sådan (om bollen går i nät!?), kunde föra metaforen ännu längre, till en betraktelse över livet och hoppet i stort! Men kommer, tursamt nog för er, fram till att det räcker där.

Pausfågel (37) - Den relativa tragedin

"-Var är jag? I morgon kommer de inte och jagar mig ut i iskallt vatten! 40 gram smör!! Svart bröd - på borden! Inte förbjudet att läsa böcker! Man får raka sig själv! Vakterna misshandlar inte fångarna! Vilken stor dag i mitt liv. Vilken strålande kulmen. Jag kanske är död? Jag kanske bara drömmer? Det känns som om jag var i paradiset!

-Nej, min bäste herre, ni befinner er som förut i helvetet, men ni har förflyttats till dess bästa och översta krets - den första kretsen. Minns ni hur Dante brydde sin hjärna med vad han skulle göra av antikens vise män? Det var hans kristna plikt att störta dessa hedningar i helvetet. Men renässansmänniskans samvete kunde inte försona sig med tanken att blanda lysande intelligenser med allsköns syndare och döma dem till fysiska plågor. Och Dante uppfann en särskild plats åt dem i helvetet.

[---]

-Äh, Lev Rubin, ni är alldeles för mycket poet. Jag kan förklara på ett mycket begripligare sätt vad en sjarasjka är för något. Man måste läsa tidningsledare:

'Det är bevisat, att den högsta avkastningen vid fårklippningen är avhängig av näring och skötsel.'"

Ur Den första kretsen (1969) av Alexander Solzjenitsyn

Rombolandsresan

Tidigare satt jag och grämde mig över hur oförsvarligt lång tid det tagit för mig att få novellsamlingen tillräckligt färdig för att kunna skicka in den till förlag. År har det tagit. År och åter år.

Jag skulle emellertid kunna trösta mig med att jämfört med min morfarsfar, Ollas Anders Hansson (sedemera Furn), ligger jag tryggt och fint i lä.

Den käre allmogefantasten, diktaren och målaren blev inte klar med sitt romanmanus förrän sisådär 70 år efter sin egen död. Och på slutet fick han dessutom ta lite hjälp av sitt barnbarn, min morbror, som bearbetat det gamla manuset och till slut tagit sig för att skicka in det till förlag.

Rombolandsresan heter det. Tydligen ska det vara skrivet ca 1930 och i populärvetenskaplig anda skildra "dalamålarnas och skåpslöjdarnas liv och färder på 1820-talet", med dialog på autentiskt rättviksmål.

Hans barnbarnsbarn ska jag läsa det nu. Det ska verkligen bli mycket spännande.

(Av Nordisk familjebok får man förresten veta vad ett Romboland är.)