Yngelskum och fossiler

Och litteraturhistorien står för mig som en konkav tratt med hastigt avsmalnande, mycket snäv botten och mycket vid öppning.

Där uppe fraddgar sig samtidens litterära ansatser, likt ett överflödigt ödlerom där bara en bråkdel av äggen egentligen är livsdugliga, och av denna bråkdel blott en bråkdel överlever sin första tanklösa sommar. De spricker som de små bubblor de är och är borta.

Till kontrast ligger i botten av tratten litteraturens uråldriga fossil, saker som frusit sig fast i tid och rum, en del av angelägenhet, andra blott av slump. Deras värde ligger i det märkliga faktum att de fortfarande alls existerar.

Ändå är det på de där enstaka fossilen som hela tratten vilar. I det löddriga skummet här uppe på kanten har vi ändå fossilen gemensamt. Något att när som helst återvända till, som till urfäder, urmödrar, platser varifrån vi alla stammar.

Vill man också ge sina groddar något av denna uråldriga tyngd och förankra dem i tratten så att de inte bara spritter till vid kanten och far bort, kan man alltid dra trådar tillbaka till det gamla där nere i botten.

Exempelvis till gamla testamentet.

Det skadar då inte heller om man gör det med åtminstone ett uns av samma odödliga vishet som en författare som Torgny Lindgren.

Hans David är lika nyckfull som den gud en konung dyrkar.

Men så skapar sig ju också människan den gud hon för tillfället behöver.

Torgny, för stunden, vill du vara min?

På marken, under träden

För att aktivera mig på min enda lediga dag den här veckan (och inte som vanligt försjunka i ett manetliknande tillstånd bland kuddarna i tevesoffan, självmedicinerad med rörliga bilder och rostat bröd) gav jag mig på cykeln iväg till Brunkebergstorg där en kollega skulle spela med Barr på Kulturfestivalen.

Under rubriken "Upp till Kamping" visade sig den lilla parken tillfälligt förvandlad till ett flummighetens paradis, med stora svampar hängande i träden, stånd med något som liknade vetegräsförsäljning och en husvagn full av höns.

Var där något som knöt bandet till den inramningen så var det väl själva namnet, det så att säga skogsnära. Och att hönsvagnens tuppar plötsligt tycktes snappa upp någon välbekant i gitarrsolots tonföljd och sporadiskt, liksom förvirrat, stämde in. I övrigt rådde på scenen, i konstrast mot omgivningen, en betryggande avsaknad av just flum.

En jordnära och musikalisk liten spelning var det. Och särskilt gitarrerna var fina.

(Kanske dags att ta upp övningen igen?)

Biografi (38) - En dagssummering

Fyra gånger sju filmstarter under åtta och en halv timme.
Ett tusental besökare.
En kassapersonal,
lika med en kassapersonal för lite.
Två maskinister.
35 graders klibbande hetta (en alltså ganska blygsam temperatur)
Ett ventilationssystem lämnat vind för våg mitt i pågående installation,
lika med två plötsligt överfulla 30-liters dunkar med ansamlad kondens,
lika med två översvämningar,
lika med två fall av droppande vätska över publiken i salongen våningen under.
Ett reklamprojektorhaveri,
lika med ett joursamtal till "norrmännen" (de fjärrstyrda reklamsändningarnas servicepersonal, som består just av norrmän).
En bit chokladtårta.
Två krånglande biomater.
Noll fungerande dito.
En heroinist som, på biografuppsökande heroinisters sedvanliga vis, gled runt en stund utmed trappräckena, höll låg profil och tog det piano (vilket på alla sätt är bättre än att de, på sitt annars lika sedvanliga vis, slår läger på toaletten, fryser mitt i en rörelse, eller lägger sig ner och dör).
Ett flertal alkoholberusade och betydligt mer svåravläsliga element,
varav ett som behövde stirras stint i ögonen och hotas med polis för att sluta utge sig för att vara kontrollant från coca cola, höra upp med att snoka runt och äntligen ge sig av.
En läckande sjöjungfrufontän.
Ett raggningsförsök.
En söt farbror som kallade Victoria för ljuset i biomörkret.
En upptäckt i spegeln vid 5:ans entré - att mina knän ser ut som ansikten!
56 arbetade augustitimmar hittills.

Inom ramen

En ny kvadratmeter spännram, ihop med 1,25 x 2,10 meter oljegrundad linneduk, gick förvånansvärt smidigt att cykla hem den dryga milen bort mot Bromma i natt.

"Det man inte har i huvudet får man ha i benen", som min mamma brukar säga.

"Det man inte har i börsen får man ha i både huvudet och benen", känns lika mycket som en sanning (och därför ser jag också till att skydda det lilla jag har med en hjälm).


(Vanligen handlar jag förresten på Konstnärernas centralköp vid Mosebacketorg. De ska vara billigare. Men de vägrar av någon outgrundlig anledning att kapa sina dukar vid den längd kunden själv vill ha dem. De säljer bara per full meter - en fullkomligt idiotisk princip. Centralköpet självt slipper visserligen slattar, men kunderna tvingas i gengäld dras med desto fler, nya stuvbitar för var ny målning och de kronor man sparat går genast förlorade som spill. Ja, hela förfaringssättet gör mig rasande. Jag lär inte heller vara den enda som flyr till dyrare men mer flexibla butiker. Det är så dumt att man vill slåss på gatan.)

Smiter ut bakvägen

När jag inte jobbat, cyklat till eller från jobbet, sett In Treatment eller sovit har jag de senaste veckorna försökt läsa Lars Gustafssons "vertikala memoarer" Ett minnespalats (1994).

Med knappt hundra sidor kvar blev jag i morse emellertid så otålig att jag gav upp. Palatset är inte en memoar så mycket som ett magasin för lärda tankar.

Och som jag inser att jag inte är särskilt intresserad av vad Gustafsson tycker i diverse filosofiska, religiösa, politiska, konstnärliga eller historiska spörsmål, ställer jag (en smula skoningslöst) boken i hyllan.

Två saker har i alla fall fastnat, så där lite löst. För det första var det roligt att jämföra PO Enquists Ett annat liv med Gustafssons syn på deras gemensamma tid i Uppsala. Alla är vi ju centralfigurer i vårt eget levnadsöde. Förpassar med blicken de andra till periferin. Sanningen böljar. Det är underhållning.

För det andra påminner minnestekniken i den romerska handboken Ad Herennium (Gustafsson börjar där) om drömarkitekturen i filmen Inception. Man bygger en struktur i sin egen hjärna, exempelvis ett palats med kolonner, där man kan hålla snygg ordning och vandra runt i tankarna, och sedan fyller man den strukturen med bilder.

Vare sig Christopher Nolan tänkt på det eller ej, det är alltid tillfredsställande att kunna dra paralleller till antiken.

Biografi (37) - Tevespelsversionen

Banan, en enkel struktur över datorskärmen, består av en genomskuren byggnad i fyra våningar, med sammanlagt sju salonger. Vid varje salong sitter en urtavla som tickar ner till olika klockslag. När uret blir rött måste du - en liten gubbe med stort huvud och snabba ben - se till att befinna dig på rätt plats, eller ofta två eller tre platser samtidigt, annars samlas små tantfigurer där och blir tanterna tillräckligt många börjar de hytta med käppen. Efter alltför många missar blir du (game over) avskedad.

Kontinuerlig ökas ju takten i spelet och snart ljuder också diverse oväntade larm. Då måste du springa upp och ner för trapporna och avstyra olika katastrofer: en film anländer i sista minuten och måste spolas upp, det luktar bensin men du vet inte från var, du måste sätta på fläktar så att inte temperaturen i maskinrummen når för högt över 40 grader, krypa uppför fallfärdiga trappor, in under ventilationstrummor och tömma dunkar med ansamlad kondens, ringa samtal om den digitalreklamen som plötsligt, fjärrstyrt, visas upp och ner, allt medan motorerna skär sig, vajrarna brister och ridåerna faller ner.

Du får heller inte glömma att fylla på din gubbe med vätska och karameller - där är en energipelare som stadigt minskar i skärmens övre högra hörn. Delvis går pelaren också att höja med glada, lakoniska skämt. Men sjunker nivån för mycket börjar gubben snart att springa för långsamt. Katastroferna hopas och allt blinkar rött. Tanterna hytter och larmen går. Tar pelaren i botten (game over) så dör du.

Det är faktiskt ett ganska roligt spel!

Som man sår får man skörda

Efter att ha letat på antikvariat båd när och fjär efter Gustafssons Tennisspelarna (alltför snål för att vilka punga ut med nypris) lade jag ut en efterlysning på facebook och fick napp efter bara någon timme. Så i dag har jag den åter, gratis, i hand.

-Vad är det du särskilt vill just med den? undrade min bekant, hörsammaren av böner.

Jag sa att den bland annat fick mig att börja spela tennis.

Min bekant berättade att han för sin del spelat mycket tidigare, men att han nu mer eller mindre gett upp sporten. Han fick problem med serven. Plötsligt började han tänka på rörelsen och då körde det ihop sig. Vilket också berodde mycket på Gustafsson och dennes mycket detaljerade beskrivning av just servrar och servrarnas betydelse.

Så kan man säga att boken skördat en spelare men i gengäld sått en annan.

Inget dåligt litterärt betyg, någondera.

Symaskinist

Förmiddagens konstrelaterade prestation, några meter realiserat markistyg förvandlat till stryktålig tavelväska. Sopsäckarnas tid är änteligen förbi. Inte en dag för tidigt.

En nära-döden-upplevelse

Att se filmen och läsa boken så nära inpå varandra gör jämförelser oundvikliga. De båda berättelserna överlappar varandra, fördjupar varandra, blir till en enda större.

Isherwoods språk är finlemmat, vad jag på engelska skulle kalla delicate, utan att någonsin bli bräckligt och skört. Kristallklart och knivskarp, men ändå flyktigt som källvatten.

Tom Fords filmatisering hyllar den skärpan, ökar samtidigt melankolin. Genom att låta George leka med tanken på självmord, ja seriöst överväga den slutliga lösningen, ger filmen betraktelsen ytterligare en dimension.

De uppsluppna skratten, de självförglömmande utsvävningarna, de spontana infallen och plötsliga drömmerierna inför ögonblick av skönhet, skapar i dödens direkta närhet en känsla av märklig frid. Som om man endast då man släppt taget om framtiden på allvar kan uppleva, och uppskatta, nuet.

Som om människan först då - när morgondagen inte längre har någon betydelse, när det sista hoppet är ute, när hon slutligen kapitulerat och låtit sig falla - på allvar kan vakna, och känna sig fri.

Inspirationskällor

I målningen i mitt huvud en blandning av följande:

Millais Ophelia

Stanhopes Robins of Modern Times

Ja, allt det prerafaelitiska över lag.

Men också exempelvis Hodlers Frühling,

det sevrila, konturälskande i hela jugendstilen.

Och livet i sig, och melankolin.

Och så humlorna som flyger runt. De är fina.

Victoria växer på djupet (och du är, äntligen, välkommen ner!)

Från och med igår båda de nya salongerna på Victorias i drift. Två små men luftiga salonger om 40 respektive 45 petroliumgröna stolar.

-Det här har varit mitt värsta biografbygge hittills, säger en av de äldre hantverkarna.

Enligt den ursprungliga planen skulle båda salongerna ha stått färdiga till julhelgen 2009, sedan till påsken i våras. Men arbetet har ideligen stött på förhinder.

Exempelvis stannade byggandet upp helt under en månad medan man avlägsnade en ny bergknalle som oväntat dykt upp där trappan skulle vara. Sprängandet fick göras i försiktiga och därmed mycket tidskrävande doser, för att inte de närbelägna tunnelbanetunnlarna skulle löpa minsta risk att rasa in.

Först förra fredagen slogs porten upp för den ena salongen, efter en sista akut fördröjning. Ännu väntar också den nya foajén på en hel del inredningsdetaljer. Men med tanke på att hela källaren för bara några veckor sedan var en dammande gruva av byggbråte - byggbråte som fyllde hela rum så att allt man såg när man öppnade vissa dörrar var en ny vägg av bräder, sopsäckar, trasiga möbler, uttjänta hinkar och armeringsjärn - känns det ändå som ett under att där nu är tomt och rent, att det finns projektorer i maskinrummen och en mjuk matta som man kan gå på.

Att båda salongerna kom i drift i går betyder dessutom att jag kom delad etta i andra omgången av biografens interna vadslagning, med min satsning på 30 juli. I första omgången var även de krassaste bland oss - alla utom han som sarkastiskt gissade på augusti - alltför stora optimister.

I alla fall

Efter en andra stekhet löprunda i mina nya skor (ett par regelrätt utprovade Adistar Salvation 2W för den som bryr sig om sådant) vaknade i dag åter någon inspiration till liv. En ny tavla. Kanske två. Saker med bakgrund. Den ena innefattande en mikrovågsomellette. Den andra bergianska blommor.

Förutom nytt springmateriel köpte jag häromdagen också tre meter markistyg för 87 kronor på realisation. Det är tänkt att bli en ordentlig väska att frakta målningar i. Jag börjar bli trött på mina hoptejpade sopsäcksomslag med paketsnöre om.

Efter två böcker i rad av författare som hittar på efter hand (Murakami sen King) är det dessutom en lisa att få läsa Christopher Isherwoods A Single Man (som jag hittade på Myrornas för 10 kronor, när jag var där för att skänka bort en massa andra onödiga skor). Tennis gör sig verkligen fint som litteratur (där är som ni kanske minns en kort scen). Och i morgon ska jag på nytt ge mig sporten i våld.

Det ger om inte annat en hel del motion att ständigt behöva böja sig ner efter bollen.

Tilda Swinton bland blommor och bin

I teorin kunde det vara rätt fint med en film om en rakryggad isdrottning som väcks ur sin känslomässiga dvala med hjälp av lika delar mat och åtrå, lämnar ett liv av elaborerade gardenpartys och förvandlas till en omättlig kropp på en bergssluttning.

Men om detta i praktiken innefattar en helnaken (mycket... europeisk) Tilda Swinton i skarpt solljus, flämtande under en skäggig kock bland en massa surrande insekter, och om varje framvällande känsla måste förstorade av bombastisk musik så blir resultatet ändå ganska olidligt.

Synd efter en så lovande trailer.

En alternativ titel till Kärlek på italienska hade för övrigt kunnat vara En italiensk familj på gränsen till sammanbrott (eller "nervsammanbrott" som det ett tag faktiskt stod på biljetterna). Men i så fall hade vi visst haft två filmer som hette så. Och nej, det går ju faktiskt inte heller.

Svaret på frågan

Man börjar med knark. Inledningsvis gör det mirakel för ångesten och nedstämdheten. Det kostar en del pengar så klart och ett tag ser detta ut att kunna bli ett problem, men i takt med att angelägenheten växer krymper också skruplerna. Först knarkar man väl upp sitt sparkapital. Sen tar man sms-lån med skyhöga räntor och sedan ännu fler för att täcka de förra. Ångesten detta medför knarkas effektivt bort. Kanske får man börja med hårdare grejer också, lite nedåttjack mellan varven för att den kemiska extasen inte ska bli alltför slitsam. Och där någonstans, äntligen, passerar man väl också gränsen för "kan sluta när jag vill". Efter ett helt liv av spretiga drömmar, rationaliseringar och hänsynstaganden till höger och vänster lever man nu enbart för en enda sak. Hundra procent. Förbehållslöst. Man lånar pengar av sina vänner tills man inte har några vänner kvar. Bra. De började ändå kännas lite i vägen med sina goda råd och förmaningar. Sen börjar man väl stjäla lite här och var. Muddra tanter på stan och sånt. Rädslan innan, och det dåliga samvetet efteråt, får man om inte annat bukt på med rohypnol. Förr eller senare är man säkert också dum nog att be någon av langarna om en väntjänst och nu har man plötsligt rejäla blåmärken och fast jobb, utan lön visserligen men vad ska man med pengar till så länge man har knark. Där finns ändå inte plats för något annat. Ett tag rullar livet, i raskt och behagligt tempo, nedför av sig själv tills man når vad man själv klassar som absolut botten. Kanske har man till och med tur och når botten strax innan man satt fart med prostitutionen på allvar. Förmodligen inte. Men kanske. Man inser hur som helst att härifrån finns bara en väg och det är andra hållet. Och så går man in för det i stället. Hundra procent. Förbehållslöst. Eftersom man dessutom ägnat all tid de sista åren åt att trubba av sitt kritiska tänkande, är det inte alls otänkbart att idén om Gud plötsligt förefaller fullt rimlig. Man möter Jesus vid ett soppkök en natt i november och inser, som i en blixt, att man tidigare levat i mörker, men nu fått sina ögon öppnade för den allsmäktiges ljus, och inget skola hädanefter felas en. Man faller i gråt och låter sig tas omhand av frälsningssoldaterna. De lägger en filt om en och nynnar tröstande ord om villkorslös kärlek och kristi gemenskap. Universum som förut brusade där ute så kallt och tomt, fylls med faderlig värme, konkreta avsikter och en högre mening. Det känns som att ha kommit hem. Det tar några år till kanske innan man är helt fri från de kriminella gängen, lyckats sluta med knarkeriet, har tilldelats ett statligt subventionerat deltidsjobb och kan klara sig själv igen. På fritiden ägnar man sig i det här läget åt att, i nära samarbete med någon driven kvällstidningsjournalist, skriva en gripande bok om sitt liv: Mörker och ljus - mitt livs mening. (Baserad på en sann historia.) Boken ges ut på ansett förlag, får ljumma omdömen men säljer som smör till följd av den mycket målmedvetna marknadsföringskampanjen, särskilt riktad till medelålders kvinnor på landsorten. Man säger upp sig från sitt deltidsjobb och börjar istället turnera land och rike runt med en serie uppskattade föreläsningar, samtidigt som boken översätts till bland annat spanska och engelska och slår stort i USA. Snart har man betalat av alla gamla skulder, kan flytta från sin lägenhet till ett hus utanför stan och behöver inte tänka så mycket på framtiden eftersom allting vid det här laget flyter på lite av sig själv. Man ser fortfarande hyfsat bra ut och får ofta vara med i teve. Eftersom man som sagt knarkat bort en del av sitt förstånd tycker man också att detta, i de nu allt mattare efterdyningarna av frälsningens förälskelse, är själva definitionen av framgång. Kombinationen Kristus+status leder förövrigt till en (hemlig) känsla av utvaldhet (du och jag Jesus) som faktiskt är mycket uppfyllande. Man är lycklig helt enkelt. Ett tag i alla fall. Ja så skulle man kunna göra.