Yngelskum och fossiler

Och litteraturhistorien står för mig som en konkav tratt med hastigt avsmalnande, mycket snäv botten och mycket vid öppning.

Där uppe fraddgar sig samtidens litterära ansatser, likt ett överflödigt ödlerom där bara en bråkdel av äggen egentligen är livsdugliga, och av denna bråkdel blott en bråkdel överlever sin första tanklösa sommar. De spricker som de små bubblor de är och är borta.

Till kontrast ligger i botten av tratten litteraturens uråldriga fossil, saker som frusit sig fast i tid och rum, en del av angelägenhet, andra blott av slump. Deras värde ligger i det märkliga faktum att de fortfarande alls existerar.

Ändå är det på de där enstaka fossilen som hela tratten vilar. I det löddriga skummet här uppe på kanten har vi ändå fossilen gemensamt. Något att när som helst återvända till, som till urfäder, urmödrar, platser varifrån vi alla stammar.

Vill man också ge sina groddar något av denna uråldriga tyngd och förankra dem i tratten så att de inte bara spritter till vid kanten och far bort, kan man alltid dra trådar tillbaka till det gamla där nere i botten.

Exempelvis till gamla testamentet.

Det skadar då inte heller om man gör det med åtminstone ett uns av samma odödliga vishet som en författare som Torgny Lindgren.

Hans David är lika nyckfull som den gud en konung dyrkar.

Men så skapar sig ju också människan den gud hon för tillfället behöver.

Torgny, för stunden, vill du vara min?