Smiter ut bakvägen

När jag inte jobbat, cyklat till eller från jobbet, sett In Treatment eller sovit har jag de senaste veckorna försökt läsa Lars Gustafssons "vertikala memoarer" Ett minnespalats (1994).

Med knappt hundra sidor kvar blev jag i morse emellertid så otålig att jag gav upp. Palatset är inte en memoar så mycket som ett magasin för lärda tankar.

Och som jag inser att jag inte är särskilt intresserad av vad Gustafsson tycker i diverse filosofiska, religiösa, politiska, konstnärliga eller historiska spörsmål, ställer jag (en smula skoningslöst) boken i hyllan.

Två saker har i alla fall fastnat, så där lite löst. För det första var det roligt att jämföra PO Enquists Ett annat liv med Gustafssons syn på deras gemensamma tid i Uppsala. Alla är vi ju centralfigurer i vårt eget levnadsöde. Förpassar med blicken de andra till periferin. Sanningen böljar. Det är underhållning.

För det andra påminner minnestekniken i den romerska handboken Ad Herennium (Gustafsson börjar där) om drömarkitekturen i filmen Inception. Man bygger en struktur i sin egen hjärna, exempelvis ett palats med kolonner, där man kan hålla snygg ordning och vandra runt i tankarna, och sedan fyller man den strukturen med bilder.

Vare sig Christopher Nolan tänkt på det eller ej, det är alltid tillfredsställande att kunna dra paralleller till antiken.