Läser: Boken om Blanche och Marie av Per Olov Enquist,
och menar: att efter alla böcker med vetenskaplig anknytning borde jag snart veta allt som behövs vetas om exempelvis radioaktiviteter,
men tror samtidigt: inte det.
Ser snarare: otåligt fram emot La danse (i morgon!)
Förväntar mig: att, två timmar och fyrtio minuter senare, kunna lämna salongen med mycket lång hals, mycket starka vrister och hela bröstkorgen full av helium.
Önskar: att de besökare hade rätt, som sedan de själva sett filmen menar att för min del är det ju ännu inte för sent, "Du är ju ung",
men vet mycket väl: att de är galna.
Ser: (såsom maskinist under en ljudupptagning för framtida textning) Milla Jovovich göra volter i slow motion i Resident Evil IV,
drar: snett på munnen åt spektaklet i stort,
men tänker: att det, på liknande vis som med dans, ändå är något visst med catsuit-action.
Föreställer mig: hur det vore att svinga sig i linor över bråda djup, brottas med medicinskt modifierade monstervarelser och skjuta skarpt på saker som inte har känslor, helt oberörd, mycket träffsäkert, mycket välsminkad.
Önskar: med andra ord, att det var huvudet, inte kroppen, som satte gränsen för det möjliga.
Vaknar: exempelvis varje morgon lycklig i tron att ikväll är jag ledig, vilket undantagslöst visar sig vara fel.
Springer: tvärt om upp och ner för trapporna i min (i jämförelse med Milla Jovovichs) betydligt mindre sexiga tevespelstillvaro,
bär: medan klockorna tickar, hundratals kilon fram och tillbaka mellan våningarna, i omgångar och beroende på rådande nödläge - ventilationsdunkar, läskbackar, spolbord, likriktare, skyddsmasker, filmlådor, mig själv.
Äter: allt jag rimligen kan få i mig.
Blir ändå bara: smalare och smalare.
Tackar: cykeln för att kroppen inte samtidigt blir svagare och svagare.
Men skulle: nog ändå, behöva vila lite snart.
Saknar: svt:s nätrepriser av dramaserien In Treatment, som varit mitt psykodynamiska katharsis, min dagliga ritual, min mentala tvagning, mitt nedåttjack varje natt efter cykelturen hem - vad ska jag nu ha att gråta åt?
Skissar: när tiden tillåter, på min nya kvadratmeter, som faktiskt ännu inte slutit sig mot de bakom surrande mästerverken.
Klipper: klorna av mig
och stämmer: gitarren.
Märker: att den i luftfuktigheten svällt under strängarna och kanske skorrar en aning, men i gengäld börjat ge i från sig nya dofter, som tobaksrök, alkohol, människoöde.
Andas: in,
och tycker: att det luktar som hemma.
onsdag 18 augusti 2010
tisdag 17 augusti 2010
Hjortronen
En bit in i Björnen sms:ar jag mamma:
"Kanske kommer upp vecka 34. Om jag får. Finns hjortron i augusti?"
Vissa bärplockardagar har i efterhand fått en nästan mytisk aura. De bästa smultronåren då hinkarna fylldes som av sig själva och jag, kanske fortfarande bara tio år, sjönk ner på en sten eller stubbe för att vila benen och ändå kunde fortsätta plocka och plocka eftersom de klarröda bären aldrig tycktes kunna ta slut, ens inom en armlängds radie.
Och lingonen som man kan rafsa upp ur riset med en tandad skopa. Och blåbären som gör hela händerna lila. Men mest av allt hjortronen.
Utrustade i lånade stövlar och (i fall man kom ihåg) myggstift far man med bilen längs grusvägarna in i skogen, parkerar halvvägs ute i gräset och lämnar dörrarna öppna för hastig reträtt. Sen stiger man ut mellan tallarna, sprider sig åt olika håll över den allt sankare och allt ljusare myrmarken, där hjortronen, om man har tur, lyser på tuvorna som små klimpar av guld, liksom tronande ett och ett i en koncentrerad stråle av ljus (ja så ser det ut i mitt minne). Så att man får balansera mellan pölarna för att nå dem. Hoppa mellan gräsruggarna, över vattenhålen där himlen speglar sig och där man kan fastna och sugas ner och försvinna, som om det faktiskt var himlen som fortsatte nedåt också och som om man det man hoppar omkring på var gröngula och trassliga moln, högt över marken.
Och finns det faktiskt tillräckligt täcks hinkbotten långsamt av smältande bär. Man ser inte längre varandra, ropar bara då och då den andres namn för att inte förlora sig, eller sjunger kanske något, oviktigt vad, men lugnt och ihållande, för att låta björnarna veta var man är, för att visa att man inte är där för att göra någon illa (och inte på rovdjurvis gå tigande och smyga). För att ge dem en chans att dra sig undan. Så att man inte (det eviga mantrat) råkar hamna mellan honan och ungen. Och som en bön om överseende, eftersom vi, här ute, i jämförelse med dem, är döva, luktblinda och tanklösa barn och inte bör hållas till svars för våra övertramp.
-Vi såg inte dem. (En vördnadsfullt yttrad och utan några som helst bevis vedertagen sanning:) Men de såg nog oss hela tiden.
Jag har aldrig sett en björn, ingen av de cirka 500 som rör sig genom Dalarnas skogar. Bara spåren har jag sett, helt färska, inte minst tätt om knuten till mammas barndomsgård. Och lukten har jag känt, som från en upphetsad myrstack. Kanske, kanske var det jag såg i brynet av skogen på andra sidan Ljugarn skuggan av bakhasorna på en in i snåren hastigt försvinnande björn. Men det kan lika troligt vara önsketänkande.
Och jag behöver inte heller se en björn för att Björnen som fenomen, själva den faktiska närvaron av björn, ska förvandla skogarna där i Dalarna till något mer än bara träd, förvandla dem till en levande och tänkande varelse i sig. Något besjälat och sagolikt, gränslöst och på gränsen, som hos naturdyrkaren Miyazaki.
Det är på goda grunder William Faulkner förvandlar sin jättelika björn till vildmarkens själ. Och det är lika tragiskt som talande hur jägarna på samma gång dyrkar denna björn för dess kraft och mod, älskar den för att den finns därute, obesegrad. Och ändå inte kan ge sig förrän de har den liggande som ett dött och blodigt skinn för sina fötter.
Jag nöjer mig hellre med att sjunga för den.
-Hjortron? svarar mamma. Det finns inte ett hjortron i hela skogen.
Fel slags sommar antagligen.
-Blåbär då?
-Ja vi kan ju kolla.
"Kanske kommer upp vecka 34. Om jag får. Finns hjortron i augusti?"
Vissa bärplockardagar har i efterhand fått en nästan mytisk aura. De bästa smultronåren då hinkarna fylldes som av sig själva och jag, kanske fortfarande bara tio år, sjönk ner på en sten eller stubbe för att vila benen och ändå kunde fortsätta plocka och plocka eftersom de klarröda bären aldrig tycktes kunna ta slut, ens inom en armlängds radie.
Och lingonen som man kan rafsa upp ur riset med en tandad skopa. Och blåbären som gör hela händerna lila. Men mest av allt hjortronen.Utrustade i lånade stövlar och (i fall man kom ihåg) myggstift far man med bilen längs grusvägarna in i skogen, parkerar halvvägs ute i gräset och lämnar dörrarna öppna för hastig reträtt. Sen stiger man ut mellan tallarna, sprider sig åt olika håll över den allt sankare och allt ljusare myrmarken, där hjortronen, om man har tur, lyser på tuvorna som små klimpar av guld, liksom tronande ett och ett i en koncentrerad stråle av ljus (ja så ser det ut i mitt minne). Så att man får balansera mellan pölarna för att nå dem. Hoppa mellan gräsruggarna, över vattenhålen där himlen speglar sig och där man kan fastna och sugas ner och försvinna, som om det faktiskt var himlen som fortsatte nedåt också och som om man det man hoppar omkring på var gröngula och trassliga moln, högt över marken.
Och finns det faktiskt tillräckligt täcks hinkbotten långsamt av smältande bär. Man ser inte längre varandra, ropar bara då och då den andres namn för att inte förlora sig, eller sjunger kanske något, oviktigt vad, men lugnt och ihållande, för att låta björnarna veta var man är, för att visa att man inte är där för att göra någon illa (och inte på rovdjurvis gå tigande och smyga). För att ge dem en chans att dra sig undan. Så att man inte (det eviga mantrat) råkar hamna mellan honan och ungen. Och som en bön om överseende, eftersom vi, här ute, i jämförelse med dem, är döva, luktblinda och tanklösa barn och inte bör hållas till svars för våra övertramp.
-Vi såg inte dem. (En vördnadsfullt yttrad och utan några som helst bevis vedertagen sanning:) Men de såg nog oss hela tiden.
Jag har aldrig sett en björn, ingen av de cirka 500 som rör sig genom Dalarnas skogar. Bara spåren har jag sett, helt färska, inte minst tätt om knuten till mammas barndomsgård. Och lukten har jag känt, som från en upphetsad myrstack. Kanske, kanske var det jag såg i brynet av skogen på andra sidan Ljugarn skuggan av bakhasorna på en in i snåren hastigt försvinnande björn. Men det kan lika troligt vara önsketänkande.
Och jag behöver inte heller se en björn för att Björnen som fenomen, själva den faktiska närvaron av björn, ska förvandla skogarna där i Dalarna till något mer än bara träd, förvandla dem till en levande och tänkande varelse i sig. Något besjälat och sagolikt, gränslöst och på gränsen, som hos naturdyrkaren Miyazaki.
Det är på goda grunder William Faulkner förvandlar sin jättelika björn till vildmarkens själ. Och det är lika tragiskt som talande hur jägarna på samma gång dyrkar denna björn för dess kraft och mod, älskar den för att den finns därute, obesegrad. Och ändå inte kan ge sig förrän de har den liggande som ett dött och blodigt skinn för sina fötter.
Jag nöjer mig hellre med att sjunga för den.
-Hjortron? svarar mamma. Det finns inte ett hjortron i hela skogen.
Fel slags sommar antagligen.
-Blåbär då?
-Ja vi kan ju kolla.
lördag 14 augusti 2010
1m²
En kvadratmeter är större än man tror.
Den nya målningen som står tom på staffliet.
Den specifika numeriken (ett ord som borde finnas) har ingenting med motivet att göra. När innehållet lämnar möjlighet gillar jag att leka med det exakta.
Men det slog mig när duken var uppspänd (vit och tom, för åtminstone några timmar löftesrikt ren, ett fönster för det ännu oblivna, en portal för de mästerverk som knackar på och vill ut - dem som jag snart ska göra så besvikna) hur mycket av vår tillvaro som mäts just i detta. Våra bostäder inte minst. Våra liv och arbetsplatser. Och hur viktig den ytan är, duplicerad och dividerad. Hur mycket pengar den kostar. Hur man skryter med den. Mäter trivsel och säkerhet. Hur den delas per person, eller per kyckling, vise versa.
Ingen kloksinnig slutsats. Inget att fästa sig vid. Bara en tanke. Lika öppen som duken.
Den nya målningen som står tom på staffliet.
Den specifika numeriken (ett ord som borde finnas) har ingenting med motivet att göra. När innehållet lämnar möjlighet gillar jag att leka med det exakta.
Men det slog mig när duken var uppspänd (vit och tom, för åtminstone några timmar löftesrikt ren, ett fönster för det ännu oblivna, en portal för de mästerverk som knackar på och vill ut - dem som jag snart ska göra så besvikna) hur mycket av vår tillvaro som mäts just i detta. Våra bostäder inte minst. Våra liv och arbetsplatser. Och hur viktig den ytan är, duplicerad och dividerad. Hur mycket pengar den kostar. Hur man skryter med den. Mäter trivsel och säkerhet. Hur den delas per person, eller per kyckling, vise versa.
Ingen kloksinnig slutsats. Inget att fästa sig vid. Bara en tanke. Lika öppen som duken.
fredag 13 augusti 2010
Yngelskum och fossiler
Och litteraturhistorien står för mig som en konkav tratt med hastigt avsmalnande, mycket snäv botten och mycket vid öppning.
Där uppe fraddgar sig samtidens litterära ansatser, likt ett överflödigt ödlerom där bara en bråkdel av äggen egentligen är livsdugliga, och av denna bråkdel blott en bråkdel överlever sin första tanklösa sommar. De spricker som de små bubblor de är och är borta.
Till kontrast ligger i botten av tratten litteraturens uråldriga fossil, saker som frusit sig fast i tid och rum, en del av angelägenhet, andra blott av slump. Deras värde ligger i det märkliga faktum att de fortfarande alls existerar.
Ändå är det på de där enstaka fossilen som hela tratten vilar. I det löddriga skummet här uppe på kanten har vi ändå fossilen gemensamt. Något att när som helst återvända till, som till urfäder, urmödrar, platser varifrån vi alla stammar.
Vill man också ge sina groddar något av denna uråldriga tyngd och förankra dem i tratten så att de inte bara spritter till vid kanten och far bort, kan man alltid dra trådar tillbaka till det gamla där nere i botten.
Exempelvis till gamla testamentet.
Det skadar då inte heller om man gör det med åtminstone ett uns av samma odödliga vishet som en författare som Torgny Lindgren.
Hans David är lika nyckfull som den gud en konung dyrkar.
Men så skapar sig ju också människan den gud hon för tillfället behöver.
Torgny, för stunden, vill du vara min?
Där uppe fraddgar sig samtidens litterära ansatser, likt ett överflödigt ödlerom där bara en bråkdel av äggen egentligen är livsdugliga, och av denna bråkdel blott en bråkdel överlever sin första tanklösa sommar. De spricker som de små bubblor de är och är borta.
Till kontrast ligger i botten av tratten litteraturens uråldriga fossil, saker som frusit sig fast i tid och rum, en del av angelägenhet, andra blott av slump. Deras värde ligger i det märkliga faktum att de fortfarande alls existerar.
Ändå är det på de där enstaka fossilen som hela tratten vilar. I det löddriga skummet här uppe på kanten har vi ändå fossilen gemensamt. Något att när som helst återvända till, som till urfäder, urmödrar, platser varifrån vi alla stammar.Vill man också ge sina groddar något av denna uråldriga tyngd och förankra dem i tratten så att de inte bara spritter till vid kanten och far bort, kan man alltid dra trådar tillbaka till det gamla där nere i botten.
Exempelvis till gamla testamentet.
Det skadar då inte heller om man gör det med åtminstone ett uns av samma odödliga vishet som en författare som Torgny Lindgren.
Hans David är lika nyckfull som den gud en konung dyrkar.
Men så skapar sig ju också människan den gud hon för tillfället behöver.
Torgny, för stunden, vill du vara min?
torsdag 12 augusti 2010
På marken, under träden
För att aktivera mig på min enda lediga dag den här veckan (och inte som vanligt försjunka i ett manetliknande tillstånd bland kuddarna i tevesoffan, självmedicinerad med rörliga bilder och rostat bröd) gav jag mig på cykeln iväg till Brunkebergstorg där en kollega skulle spela med Barr på Kulturfestivalen.
Under rubriken "Upp till Kamping" visade sig den lilla parken tillfälligt förvandlad till ett flummighetens paradis, med stora svampar hängande i träden, stånd med något som liknade vetegräsförsäljning och en husvagn full av höns.
Var där något som knöt bandet till den inramningen så var det väl själva namnet, det så att säga skogsnära. Och att hönsvagnens tuppar plötsligt tycktes snappa upp någon välbekant i gitarrsolots tonföljd och sporadiskt, liksom förvirrat, stämde in. I övrigt rådde på scenen, i konstrast mot omgivningen, en betryggande avsaknad av just flum.
En jordnära och musikalisk liten spelning var det. Och särskilt gitarrerna var fina.
(Kanske dags att ta upp övningen igen?)
Under rubriken "Upp till Kamping" visade sig den lilla parken tillfälligt förvandlad till ett flummighetens paradis, med stora svampar hängande i träden, stånd med något som liknade vetegräsförsäljning och en husvagn full av höns.Var där något som knöt bandet till den inramningen så var det väl själva namnet, det så att säga skogsnära. Och att hönsvagnens tuppar plötsligt tycktes snappa upp någon välbekant i gitarrsolots tonföljd och sporadiskt, liksom förvirrat, stämde in. I övrigt rådde på scenen, i konstrast mot omgivningen, en betryggande avsaknad av just flum.
En jordnära och musikalisk liten spelning var det. Och särskilt gitarrerna var fina.
(Kanske dags att ta upp övningen igen?)
söndag 8 augusti 2010
Biografi (38) - En dagssummering
Fyra gånger sju filmstarter under åtta och en halv timme.
Ett tusental besökare.
En kassapersonal,
lika med en kassapersonal för lite.
Två maskinister.
35 graders klibbande hetta (en alltså ganska blygsam temperatur)
Ett ventilationssystem lämnat vind för våg mitt i pågående installation,
lika med två plötsligt överfulla 30-liters dunkar med ansamlad kondens,
lika med två översvämningar,
lika med två fall av droppande vätska över publiken i salongen våningen under.
Ett reklamprojektorhaveri,
lika med ett joursamtal till "norrmännen" (de fjärrstyrda reklamsändningarnas servicepersonal, som består just av norrmän).
En bit chokladtårta.
Två krånglande biomater.
Noll fungerande dito.
En heroinist som, på biografuppsökande heroinisters sedvanliga vis, gled runt en stund utmed trappräckena, höll låg profil och tog det piano (vilket på alla sätt är bättre än att de, på sitt annars lika sedvanliga vis, slår läger på toaletten, fryser mitt i en rörelse, eller lägger sig ner och dör).
Ett flertal alkoholberusade och betydligt mer svåravläsliga element,
varav ett som behövde stirras stint i ögonen och hotas med polis för att sluta utge sig för att vara kontrollant från coca cola, höra upp med att snoka runt och äntligen ge sig av.
En läckande sjöjungfrufontän.
Ett raggningsförsök.
En söt farbror som kallade Victoria för ljuset i biomörkret.
En upptäckt i spegeln vid 5:ans entré - att mina knän ser ut som ansikten!
56 arbetade augustitimmar hittills.
Ett tusental besökare.
En kassapersonal,
lika med en kassapersonal för lite.
Två maskinister.
35 graders klibbande hetta (en alltså ganska blygsam temperatur)
Ett ventilationssystem lämnat vind för våg mitt i pågående installation,
lika med två plötsligt överfulla 30-liters dunkar med ansamlad kondens,
lika med två översvämningar,
lika med två fall av droppande vätska över publiken i salongen våningen under.
Ett reklamprojektorhaveri,
lika med ett joursamtal till "norrmännen" (de fjärrstyrda reklamsändningarnas servicepersonal, som består just av norrmän).
En bit chokladtårta.
Två krånglande biomater.
Noll fungerande dito.
En heroinist som, på biografuppsökande heroinisters sedvanliga vis, gled runt en stund utmed trappräckena, höll låg profil och tog det piano (vilket på alla sätt är bättre än att de, på sitt annars lika sedvanliga vis, slår läger på toaletten, fryser mitt i en rörelse, eller lägger sig ner och dör).
Ett flertal alkoholberusade och betydligt mer svåravläsliga element,
varav ett som behövde stirras stint i ögonen och hotas med polis för att sluta utge sig för att vara kontrollant från coca cola, höra upp med att snoka runt och äntligen ge sig av.
En läckande sjöjungfrufontän.
Ett raggningsförsök.
En söt farbror som kallade Victoria för ljuset i biomörkret.
En upptäckt i spegeln vid 5:ans entré - att mina knän ser ut som ansikten!
56 arbetade augustitimmar hittills.
tisdag 3 augusti 2010
Inom ramen
En ny kvadratmeter spännram, ihop med 1,25 x 2,10 meter oljegrundad linneduk, gick förvånansvärt smidigt att cykla hem den dryga milen bort mot Bromma i natt.
"Det man inte har i huvudet får man ha i benen", som min mamma brukar säga.
"Det man inte har i börsen får man ha i både huvudet och benen", känns lika mycket som en sanning (och därför ser jag också till att skydda det lilla jag har med en hjälm).
(Vanligen handlar jag förresten på Konstnärernas centralköp vid Mosebacketorg. De ska vara billigare. Men de vägrar av någon outgrundlig anledning att kapa sina dukar vid den längd kunden själv vill ha dem. De säljer bara per full meter - en fullkomligt idiotisk princip. Centralköpet självt slipper visserligen slattar, men kunderna tvingas i gengäld dras med desto fler, nya stuvbitar för var ny målning och de kronor man sparat går genast förlorade som spill. Ja, hela förfaringssättet gör mig rasande. Jag lär inte heller vara den enda som flyr till dyrare men mer flexibla butiker. Det är så dumt att man vill slåss på gatan.)
"Det man inte har i huvudet får man ha i benen", som min mamma brukar säga.
"Det man inte har i börsen får man ha i både huvudet och benen", känns lika mycket som en sanning (och därför ser jag också till att skydda det lilla jag har med en hjälm).
(Vanligen handlar jag förresten på Konstnärernas centralköp vid Mosebacketorg. De ska vara billigare. Men de vägrar av någon outgrundlig anledning att kapa sina dukar vid den längd kunden själv vill ha dem. De säljer bara per full meter - en fullkomligt idiotisk princip. Centralköpet självt slipper visserligen slattar, men kunderna tvingas i gengäld dras med desto fler, nya stuvbitar för var ny målning och de kronor man sparat går genast förlorade som spill. Ja, hela förfaringssättet gör mig rasande. Jag lär inte heller vara den enda som flyr till dyrare men mer flexibla butiker. Det är så dumt att man vill slåss på gatan.)
söndag 1 augusti 2010
Smiter ut bakvägen
När jag inte jobbat, cyklat till eller från jobbet, sett In Treatment eller sovit har jag de senaste veckorna försökt läsa Lars Gustafssons "vertikala memoarer" Ett minnespalats (1994).
Med knappt hundra sidor kvar blev jag i morse emellertid så otålig att jag gav upp. Palatset är inte en memoar så mycket som ett magasin för lärda tankar.
Och som jag inser att jag inte är särskilt intresserad av vad Gustafsson tycker i diverse filosofiska, religiösa, politiska, konstnärliga eller historiska spörsmål, ställer jag (en smula skoningslöst) boken i hyllan.
Två saker har i alla fall fastnat, så där lite löst. För det första var det roligt att jämföra PO Enquists Ett annat liv med Gustafssons syn på deras gemensamma tid i Uppsala. Alla är vi ju centralfigurer i vårt eget levnadsöde. Förpassar med blicken de andra till periferin. Sanningen böljar. Det är underhållning.
För det andra påminner minnestekniken i den romerska handboken Ad Herennium (Gustafsson börjar där) om drömarkitekturen i filmen Inception. Man bygger en struktur i sin egen hjärna, exempelvis ett palats med kolonner, där man kan hålla snygg ordning och vandra runt i tankarna, och sedan fyller man den strukturen med bilder.
Vare sig Christopher Nolan tänkt på det eller ej, det är alltid tillfredsställande att kunna dra paralleller till antiken.
Med knappt hundra sidor kvar blev jag i morse emellertid så otålig att jag gav upp. Palatset är inte en memoar så mycket som ett magasin för lärda tankar.Och som jag inser att jag inte är särskilt intresserad av vad Gustafsson tycker i diverse filosofiska, religiösa, politiska, konstnärliga eller historiska spörsmål, ställer jag (en smula skoningslöst) boken i hyllan.
Två saker har i alla fall fastnat, så där lite löst. För det första var det roligt att jämföra PO Enquists Ett annat liv med Gustafssons syn på deras gemensamma tid i Uppsala. Alla är vi ju centralfigurer i vårt eget levnadsöde. Förpassar med blicken de andra till periferin. Sanningen böljar. Det är underhållning.
För det andra påminner minnestekniken i den romerska handboken Ad Herennium (Gustafsson börjar där) om drömarkitekturen i filmen Inception. Man bygger en struktur i sin egen hjärna, exempelvis ett palats med kolonner, där man kan hålla snygg ordning och vandra runt i tankarna, och sedan fyller man den strukturen med bilder.
Vare sig Christopher Nolan tänkt på det eller ej, det är alltid tillfredsställande att kunna dra paralleller till antiken.
lördag 31 juli 2010
Biografi (37) - Tevespelsversionen
Banan, en enkel struktur över datorskärmen, består av en genomskuren byggnad i fyra våningar, med sammanlagt sju salonger. Vid varje salong sitter en urtavla som tickar ner till olika klockslag. När uret blir rött måste du - en liten gubbe med stort huvud och snabba ben - se till att befinna dig på rätt plats, eller ofta två eller tre platser samtidigt, annars samlas små tantfigurer där och blir tanterna tillräckligt många börjar de hytta med käppen. Efter alltför många missar blir du (game over) avskedad.
Kontinuerlig ökas ju takten i spelet och snart ljuder också diverse oväntade larm. Då måste du springa upp och ner för trapporna och avstyra olika katastrofer: en film anländer i sista minuten och måste spolas upp, det luktar bensin men du vet inte från var, du måste sätta på fläktar så att inte temperaturen i maskinrummen når för högt över 40 grader, krypa uppför fallfärdiga trappor, in under ventilationstrummor och tömma dunkar med ansamlad kondens, ringa samtal om den digitalreklamen som plötsligt, fjärrstyrt, visas upp och ner, allt medan motorerna skär sig, vajrarna brister och ridåerna faller ner.
Du får heller inte glömma att fylla på din gubbe med vätska och karameller - där är en energipelare som stadigt minskar i skärmens övre högra hörn. Delvis går pelaren också att höja med glada, lakoniska skämt. Men sjunker nivån för mycket börjar gubben snart att springa för långsamt. Katastroferna hopas och allt blinkar rött. Tanterna hytter och larmen går. Tar pelaren i botten (game over) så dör du.
Det är faktiskt ett ganska roligt spel!
Kontinuerlig ökas ju takten i spelet och snart ljuder också diverse oväntade larm. Då måste du springa upp och ner för trapporna och avstyra olika katastrofer: en film anländer i sista minuten och måste spolas upp, det luktar bensin men du vet inte från var, du måste sätta på fläktar så att inte temperaturen i maskinrummen når för högt över 40 grader, krypa uppför fallfärdiga trappor, in under ventilationstrummor och tömma dunkar med ansamlad kondens, ringa samtal om den digitalreklamen som plötsligt, fjärrstyrt, visas upp och ner, allt medan motorerna skär sig, vajrarna brister och ridåerna faller ner.
Du får heller inte glömma att fylla på din gubbe med vätska och karameller - där är en energipelare som stadigt minskar i skärmens övre högra hörn. Delvis går pelaren också att höja med glada, lakoniska skämt. Men sjunker nivån för mycket börjar gubben snart att springa för långsamt. Katastroferna hopas och allt blinkar rött. Tanterna hytter och larmen går. Tar pelaren i botten (game over) så dör du.
Det är faktiskt ett ganska roligt spel!
måndag 26 juli 2010
Som man sår får man skörda
Efter att ha letat på antikvariat båd när och fjär efter Gustafssons Tennisspelarna (alltför snål för att vilka punga ut med nypris) lade jag ut en efterlysning på facebook och fick napp efter bara någon timme. Så i dag har jag den åter, gratis, i hand.
-Vad är det du särskilt vill just med den? undrade min bekant, hörsammaren av böner.
Jag sa att den bland annat fick mig att börja spela tennis.
Min bekant berättade att han för sin del spelat mycket tidigare, men att han nu mer eller mindre gett upp sporten. Han fick problem med serven. Plötsligt började han tänka på rörelsen och då körde det ihop sig. Vilket också berodde mycket på Gustafsson och dennes mycket detaljerade beskrivning av just servrar och servrarnas betydelse.
Så kan man säga att boken skördat en spelare men i gengäld sått en annan.
Inget dåligt litterärt betyg, någondera.
-Vad är det du särskilt vill just med den? undrade min bekant, hörsammaren av böner.
Jag sa att den bland annat fick mig att börja spela tennis.
Min bekant berättade att han för sin del spelat mycket tidigare, men att han nu mer eller mindre gett upp sporten. Han fick problem med serven. Plötsligt började han tänka på rörelsen och då körde det ihop sig. Vilket också berodde mycket på Gustafsson och dennes mycket detaljerade beskrivning av just servrar och servrarnas betydelse.
Så kan man säga att boken skördat en spelare men i gengäld sått en annan.
Inget dåligt litterärt betyg, någondera.
söndag 25 juli 2010
Symaskinist
Förmiddagens konstrelaterade prestation, några meter realiserat markistyg förvandlat till stryktålig tavelväska. Sopsäckarnas tid är änteligen förbi. Inte en dag för tidigt.
lördag 24 juli 2010
En nära-döden-upplevelse
Att se filmen och läsa boken så nära inpå varandra gör jämförelser oundvikliga. De båda berättelserna överlappar varandra, fördjupar varandra, blir till en enda större.
Isherwoods språk är finlemmat, vad jag på engelska skulle kalla delicate, utan att någonsin bli bräckligt och skört. Kristallklart och knivskarp, men ändå flyktigt som källvatten.
Tom Fords filmatisering hyllar den skärpan, ökar samtidigt melankolin. Genom att låta George leka med tanken på självmord, ja seriöst överväga den slutliga lösningen, ger filmen betraktelsen ytterligare en dimension.
De uppsluppna skratten, de självförglömmande utsvävningarna, de spontana infallen och plötsliga drömmerierna inför ögonblick av skönhet, skapar i dödens direkta närhet en känsla av märklig frid. Som om man endast då man släppt taget om framtiden på allvar kan uppleva, och uppskatta, nuet.
Som om människan först då - när morgondagen inte längre har någon betydelse, när det sista hoppet är ute, när hon slutligen kapitulerat och låtit sig falla - på allvar kan vakna, och känna sig fri.
Isherwoods språk är finlemmat, vad jag på engelska skulle kalla delicate, utan att någonsin bli bräckligt och skört. Kristallklart och knivskarp, men ändå flyktigt som källvatten.Tom Fords filmatisering hyllar den skärpan, ökar samtidigt melankolin. Genom att låta George leka med tanken på självmord, ja seriöst överväga den slutliga lösningen, ger filmen betraktelsen ytterligare en dimension.
De uppsluppna skratten, de självförglömmande utsvävningarna, de spontana infallen och plötsliga drömmerierna inför ögonblick av skönhet, skapar i dödens direkta närhet en känsla av märklig frid. Som om man endast då man släppt taget om framtiden på allvar kan uppleva, och uppskatta, nuet.
Som om människan först då - när morgondagen inte längre har någon betydelse, när det sista hoppet är ute, när hon slutligen kapitulerat och låtit sig falla - på allvar kan vakna, och känna sig fri.
Inspirationskällor
I målningen i mitt huvud en blandning av följande:
Millais Ophelia
Stanhopes Robins of Modern Times
Ja, allt det prerafaelitiska över lag.
Men också exempelvis Hodlers Frühling,
det sevrila, konturälskande i hela jugendstilen.
Och livet i sig, och melankolin.
Och så humlorna som flyger runt. De är fina.
Millais Ophelia
Stanhopes Robins of Modern Times
Ja, allt det prerafaelitiska över lag.
Men också exempelvis Hodlers Frühling,
det sevrila, konturälskande i hela jugendstilen.
Och livet i sig, och melankolin.
Och så humlorna som flyger runt. De är fina.
Victoria växer på djupet (och du är, äntligen, välkommen ner!)
Från och med igår båda de nya salongerna på Victorias i drift. Två små men luftiga salonger om 40 respektive 45 petroliumgröna stolar.
-Det här har varit mitt värsta biografbygge hittills, säger en av de äldre hantverkarna.
Enligt den ursprungliga planen skulle båda salongerna ha stått färdiga till julhelgen 2009, sedan till påsken i våras. Men arbetet har ideligen stött på förhinder.
Exempelvis stannade byggandet upp helt under en månad medan man avlägsnade en ny bergknalle som oväntat dykt upp där trappan skulle vara. Sprängandet fick göras i försiktiga och därmed mycket tidskrävande doser, för att inte de närbelägna tunnelbanetunnlarna skulle löpa minsta risk att rasa in.
Först förra fredagen slogs porten upp för den ena salongen, efter en sista akut fördröjning. Ännu väntar också den nya foajén på en hel del inredningsdetaljer. Men med tanke på att hela källaren för bara några veckor sedan var en dammande gruva av byggbråte - byggbråte som fyllde hela rum så att allt man såg när man öppnade vissa dörrar var en ny vägg av bräder, sopsäckar, trasiga möbler, uttjänta hinkar och armeringsjärn - känns det ändå som ett under att där nu är tomt och rent, att det finns projektorer i maskinrummen och en mjuk matta som man kan gå på.
Att båda salongerna kom i drift i går betyder dessutom att jag kom delad etta i andra omgången av biografens interna vadslagning, med min satsning på 30 juli. I första omgången var även de krassaste bland oss - alla utom han som sarkastiskt gissade på augusti - alltför stora optimister.
-Det här har varit mitt värsta biografbygge hittills, säger en av de äldre hantverkarna.
Enligt den ursprungliga planen skulle båda salongerna ha stått färdiga till julhelgen 2009, sedan till påsken i våras. Men arbetet har ideligen stött på förhinder.
Exempelvis stannade byggandet upp helt under en månad medan man avlägsnade en ny bergknalle som oväntat dykt upp där trappan skulle vara. Sprängandet fick göras i försiktiga och därmed mycket tidskrävande doser, för att inte de närbelägna tunnelbanetunnlarna skulle löpa minsta risk att rasa in.
Först förra fredagen slogs porten upp för den ena salongen, efter en sista akut fördröjning. Ännu väntar också den nya foajén på en hel del inredningsdetaljer. Men med tanke på att hela källaren för bara några veckor sedan var en dammande gruva av byggbråte - byggbråte som fyllde hela rum så att allt man såg när man öppnade vissa dörrar var en ny vägg av bräder, sopsäckar, trasiga möbler, uttjänta hinkar och armeringsjärn - känns det ändå som ett under att där nu är tomt och rent, att det finns projektorer i maskinrummen och en mjuk matta som man kan gå på.
Att båda salongerna kom i drift i går betyder dessutom att jag kom delad etta i andra omgången av biografens interna vadslagning, med min satsning på 30 juli. I första omgången var även de krassaste bland oss - alla utom han som sarkastiskt gissade på augusti - alltför stora optimister.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
