Hjortronen

En bit in i Björnen sms:ar jag mamma:

"Kanske kommer upp vecka 34. Om jag får. Finns hjortron i augusti?"

Vissa bärplockardagar har i efterhand fått en nästan mytisk aura. De bästa smultronåren då hinkarna fylldes som av sig själva och jag, kanske fortfarande bara tio år, sjönk ner på en sten eller stubbe för att vila benen och ändå kunde fortsätta plocka och plocka eftersom de klarröda bären aldrig tycktes kunna ta slut, ens inom en armlängds radie.

Och lingonen som man kan rafsa upp ur riset med en tandad skopa. Och blåbären som gör hela händerna lila. Men mest av allt hjortronen.

Utrustade i lånade stövlar och (i fall man kom ihåg) myggstift far man med bilen längs grusvägarna in i skogen, parkerar halvvägs ute i gräset och lämnar dörrarna öppna för hastig reträtt. Sen stiger man ut mellan tallarna, sprider sig åt olika håll över den allt sankare och allt ljusare myrmarken, där hjortronen, om man har tur, lyser på tuvorna som små klimpar av guld, liksom tronande ett och ett i en koncentrerad stråle av ljus (ja så ser det ut i mitt minne). Så att man får balansera mellan pölarna för att nå dem. Hoppa mellan gräsruggarna, över vattenhålen där himlen speglar sig och där man kan fastna och sugas ner och försvinna, som om det faktiskt var himlen som fortsatte nedåt också och som om man det man hoppar omkring på var gröngula och trassliga moln, högt över marken.

Och finns det faktiskt tillräckligt täcks hinkbotten långsamt av smältande bär. Man ser inte längre varandra, ropar bara då och då den andres namn för att inte förlora sig, eller sjunger kanske något, oviktigt vad, men lugnt och ihållande, för att låta björnarna veta var man är, för att visa att man inte är där för att göra någon illa (och inte på rovdjurvis gå tigande och smyga). För att ge dem en chans att dra sig undan. Så att man inte (det eviga mantrat) råkar hamna mellan honan och ungen. Och som en bön om överseende, eftersom vi, här ute, i jämförelse med dem, är döva, luktblinda och tanklösa barn och inte bör hållas till svars för våra övertramp.

-Vi såg inte dem. (En vördnadsfullt yttrad och utan några som helst bevis vedertagen sanning:) Men de såg nog oss hela tiden.

Jag har aldrig sett en björn, ingen av de cirka 500 som rör sig genom Dalarnas skogar. Bara spåren har jag sett, helt färska, inte minst tätt om knuten till mammas barndomsgård. Och lukten har jag känt, som från en upphetsad myrstack. Kanske, kanske var det jag såg i brynet av skogen på andra sidan Ljugarn skuggan av bakhasorna på en in i snåren hastigt försvinnande björn. Men det kan lika troligt vara önsketänkande.

Och jag behöver inte heller se en björn för att Björnen som fenomen, själva den faktiska närvaron av björn, ska förvandla skogarna där i Dalarna till något mer än bara träd, förvandla dem till en levande och tänkande varelse i sig. Något besjälat och sagolikt, gränslöst och på gränsen, som hos naturdyrkaren Miyazaki.

Det är på goda grunder William Faulkner förvandlar sin jättelika björn till vildmarkens själ. Och det är lika tragiskt som talande hur jägarna på samma gång dyrkar denna björn för dess kraft och mod, älskar den för att den finns därute, obesegrad. Och ändå inte kan ge sig förrän de har den liggande som ett dött och blodigt skinn för sina fötter.

Jag nöjer mig hellre med att sjunga för den.

-Hjortron? svarar mamma. Det finns inte ett hjortron i hela skogen.

Fel slags sommar antagligen.

-Blåbär då?

-Ja vi kan ju kolla.