(Tillägg till föregående sågning)

Kanske borde jag, apropå mitt underkännande av Alexandros Papadiamantis noveller, i hederlighetens namn också ha understrukit, att allt jag rimligen kan ha en aning om är innehållet och dispositionen. Eftersom jag, språkhandikappad som jag i det här fallet är, läste dem översatta till engelska.

Så gick jag också miste om författarens nyskapande sätt att våghalsigt blanda äldre och nyare tiders grekiska och sedan pepprade resultatet med lokala dialekter.

Hade jag varit bildad nog att kunna tillgodogöra mig alla dessa nyanser hade jag kanske också fallit baklänges av beundran, åtminstone för det rent stilistiska.

Nu fick jag nöja mig med att sucka över tematiken.

Vita stränder, liljekullor

Att ta sig an litteratur från de platser man besöker både fördjupar och förlänger resan. Efter cykelturen i Ruhrområdet läste jag Radio Heimat. Efter semestern i Norra Sporaderna införskaffade jag Tales from a Greek Island. Nu har jag också tagit mig igenom den.

Den store grekiske författaren Alexandros Papadiamantis (född 1851) växte upp i en blygsamt bemedlad prästfamilj på Skiathos. Sextio år senare dog han också där. Lägger man ihop faktorerna 1800-tal med kristen etik, geografin och en sympati för de sämre lottade kan summan knappast bli något annat än den som visar sig i hans noveller om ön.

Historierna är hopplöst rotade i den romantiskt realistiska myllan.

I likhet med tidens karaktäristiska stil är figurerna inte så mycket människor som stereotyper och i nöden finns gärna ett sting av moralism. Kvinnorna är kyska, bleka i hyn som späda liljor och alltid benägna att råka i fara så att en dristig man kan ta tillfället i akt att rädda dem. Skrämda av förbipasserande båtar glömmer de hur man simmar och måste släpas iland av herdegossar. Lämnade ensamma i sina små stugor överfalls de av förvildade varg-karlar som vill strypa och våldta dem samtidigt, och hur tappert de än kämpar i sitt "jungfruliga motstånd" är det ren tur att någon hör deras skrik och kan ila till undsättning för att sedan gifta sig med den, gud ske pris, ännu orörda mön.

Jag kan inte se det som annat än som ett utlopp för den pryde mannens barnsliga fantasier, förklädda till något mycket ärevördigt och förment gripande. Kanske fällde han själv en tår över de små oskyldiga barn han skrev till döds medan deras fäder drack och spelade bort sina pengar nere i stan. Och kanske kände han sig växa några centimeter när han slagkraftigt underströk att av alla synder är den värsta den när en kvinna utom äktenskapet ger efter för sina lustar.

På Skiathos kryllar det fortfarande av små vägkapell där man kan stanna till och tända ett ljus. Det är inte heller ovanligt att man köper sig ett eget ortodoxt litet altare att ha på tomten. (Vad nu det har med saken att göra?) Men hundra år senare i Sverige finns ingenting i dessa noveller som håller dem vid liv på samma sätt som exempelvis Charles Dickens ännu tidigare diktning. Det underlättar inte heller att Papadiamantis, så snart han ger sig själv tillfälle, inte tycks kunna hålla sig ifrån att brista ut i rimmad vers.

Att ha varit på ön (och själv besökt författarens gamla hem, som numera är museum - se bilden) gjorde visserligen läsupplevelsen något mer intressant. Det är roligt att kunna se de olika orterna, stränderna och hamnarna för sitt inre öga och veta hur lång tid det faktiskt tar att gå från ett ställe till ett annat. Rent kulturhistoriskt är det också spännande att stifta bekantskap med en av Greklands främsta litterära berömdheter. Men det gör inte novellerna mer läsvärda i sig.

Nej, vill man sticka näsan i Papadiamantis arbete bör man nog hellre ge sig i kast med The Murderess, som lär vara hans mästerverk.

För egen del får det dock gärna dröja till nästa gång jag far till Grekland.

En grusad förmildring

Någon halvtimme in i Wall Street: Money Never Sleeps började jag på allvar grubbla över de märkligt fula bildlösningarna. Ytterligare någon halvtimme senare kände jag mig smart när det slog mig att de kanske var en kärleksfull blinkning till första filmen.

Att dela duken mellan de karaktärer som för tillfället talar i telefon, eller att låta personen i andra änden svischa in i synfältet inuti en suddig bubbla (lite som den goda fen i Oz), eller att göra scenbyten genom att snöpa ihop bilden till en rund liten cirkel (á la James Bond) innan den blir helt svart; sådant skulle väl knappast ha fått förekomma i en ny och påkostad produktion om det inte varit en stilistisk återkoppling till 1987?

I går såg jag (om?) den gamla Wall Street och antog mig kunna bekräfta sambandet. Istället ökade min förvåning. För nej, den bisarra redigeringen i årets film har inga sådana rötter.

De är bara fula, helt i sin egen rätt.

RIP lilla öring

Efter höjningen hade jag veckopeng på 20 kronor.

20 kronor (två turka 10-lappar) var nästan, men bara nästan, hur mycket pengar som helst. Hade man några kronor kvar av den i slutet av veckan kunde man (fastän man egentligen inte fick göra det förrän i fyran) smita ut genom grinden från Katarinas skolgård under lunchrasten, pila nedför Gotlandsgatan bort till tobakshandeln i hörnet där Café Cinema ligger nu, och driva den tjocka kiosktanten till vansinne genom att peka på styckgodiset och säga:

-Två såna för 10 öre och sen sex såna där för 5 öre... Eller nej vänta! EN sån för tio öre, och sen åtta såna för 5 öre.

(5 öringen var inte giltig då, den försvann 1985, men man fick två för 10.)

Eller så omvandlade man en stor del av slanten till refresher-kola.

En refresher kostade 50 öre och för 10 kronor fick man mer kola från Pressbyrån än man egentligen orkade äta upp. Länge förhöll jag mig till pengars värde över lag genom att helt enkelt räkna om summan till refresher. 100 kronor var till exempel 200 refresher-kolor! Vilket vill säga: helt galet många.

Hade gubbarna på Wall Street räknat i refresher hade de nog också haft lite sundare perspektiv. En miljon dollar är i dagsläget (tydligen inte mer än) 6,71 miljoner kronor, vilket ger 13,42 miljoner refresher-kolor på en och samma gång. Och vad ska man egentligen med alla dem till?

I dag försvinner så slutligen den sista svenska öringen från handeln. Det känns lite som att klippa det sista bandet mot fornåldern. Lite sorgligt (generationstypiskt godisnostalgiskt), men kanske likväl på tiden.

Refresherna kostar väl ändå jämna kronor nu?

Kär serie dissar sin nästa

Tredje säsongen av Deadwood har länge stått orörd hemma i dvd-hyllan nu. Timothy Olyphants stinna ögonkast gick mig för mycket på nerverna och jag fick ge upp efter andra boxen.

I gengäld njöt jag emellertid desto mer när serien fick sig en subtil pik i en scen av The Wire:

Den sympatiske före detta fången och boxaren Dennis hamnar på sjukhus efter att ha försökt avstyra ett slagsmål. Eftersom han saknar försäkring hamnar han i ett delat rum utan egen teve. Exakt hur enerverande detta är exemplifieras av att hans nolla till sänggranne däremot har en egen teve och när kameran sveper förbi honom (det tar inte mer än ett par sekunder) skrattar han också högt (det skulle kunna vara med mat i munnen) åt det program han valt. Vilket det är får vi inte veta, men det förstår vi ändå av hans korkade kommentar:

-Ha ha! He said "cocksucker"!

Det vill säga den förolämpning som utgör ungefär 30 procent av Deadwoods dialog. Vår sympatiske boxare himlar med ögonen. Det är allt. Mer behövs inte.

Det är en lika vass och snygg diss som den skaparna av The Simpsons åstadkommer i avsnittet där Homers hängmatta förvandlas till en magisk virvel där han, genom att hoppa in och snurra runt, kan klona sig själv i oändlighet. I en kort sekvens sveper bilden över ett hav av Homer-kopior. Och i mitten av detta skymtar även pappan ur Family Guy.

I går var jag emellertid en smula satt ur spel av biografpersonalens senkomna fest för att inviga de nya salongerna på Victoria dagen innan. (Man ska inte cykla sig mager en hel sommar och sen tro att man kan dricka vin hur som helst. Alternativt var där någon som förgiftade mig. Det är ju jag som ska vara den präktiga i den där församlingen.) Och i det tillståndet satt en osedd hbo-säsong ändå ändå väl på plats, så jag bäddade ner mig i soffan i väntan på lämpligt tillfälle att äta frukost, framåt tretiden på eftermiddagen så där.

Efter att ha sluppit från Olyfjant några månader har min nednötta toleranströskel också hunnit resa sig en aning. Hans självmedvetna struttande fram och tillbaka i sheriffkostymen är nästan uthärdligt igen. Och Ian McShanes Al Swearengen kompenserar för den irritation som återstår.

Den här gången ska jag kanske klara mig hela vägen genom leran.

Omständigheternas offer

"The uncertainty principle. It proves we can't ever really know what's going on. But even though you can't figure anything out, you will be responsible for it on the midterm!"

Så sammanfattar Larry Gopnik, huvudkaraktären i A Serious Man, en av sina inte alltid så entusiasmerande universitetsföreläsningar i matematik och fysik.

Det är en sammanfattning av den härva av motgångar som plötsligt svept in genom Gopniks tillvaro, som en nyckfull och destruktiv tornado, och utan hans förskyllan men som han ändå är så illa tvungen att utan vidare framgång försöka reda ut; en sammanfattning alltså av bröder Coens hela frustrerande (i ordets bästa bemärkelse) film över lag och kanske också av livet i stort, såsom det i sina sämre stunder inte sällan kan hampa sig.

Filmen bjuder inte på svar, inte på förklaringar och inte heller på försoning.

Oförlöst lämnas publiken efter sista rutan åt sitt öde - med magknip, illa tillfredsställd och i vredesmod. Det är grymt och underbart.

Jag älskar det.

Pausfågel (39) - Tvivelaktig film, tveklös musik

Det där inuti människan

Sverigedemokraterna är en tacksam fiende.

Alla någorlunda vettiga människor är emot dem. Det är heller inte mer än rätt. Men som jag någon annan gång också påpekat - det går mode även i indignationen.

När tillräckligt många börjar tycka samma sak och bekräftar varandra blir det lätt en ganska obehaglig stämning. Tonläget skruvas upp. Man byter sansade argument mot aggressivitet och nyanserna försvinner samtidigt som toleransen mot ifrågasättande.

Jag tänker att känslan i sig är densamma vad det än är man protesterar mot. Oavsett om det är bra eller dåligt. Ruset är detsamma, oavsett om man är många och hatar invandrare eller om man är många och hatar dem som hatar. Känslan av självrättfärdighet är densamma. Det hastigt eskalerande ryggdunkandet och upplevelsen av att företräda sanningen. Den där känslan som också kan få individer eller hela grupper att plötsligt gå över gränsen för det som alldeles nyss var otänkbart. Som att massavrätta människor. Eller att utan åtskillnad bara kalla dem för monster.

Och även om den indignation man känner är fullt rimlig, ur en humanistisk synvinkel kanske rentav önskvärd, bör man vara på sin vakt när man känner hur den där känslan börjar dra.

Det förföriska i att vara många och att ha en tydlig fiende är ju just vad som gärna gör människan så farlig.

Valvakesyssla

Handarbete.

Benvärmare.





Istället för
nagelbitning.

Stå pall, håll ut!

Ok. Nu har de fått ett ansikte. De har fått ett namn och en kropp och de står här framför oss mitt i salongen. Och de ler mycket lyckligt och oskyldigt.

De var fler än vi ville tro. Det gör ont i magen när man räknar på det. Man vill vakna en annan morgon och då ska de åter vara försvunna.

Men nu är de alltså här. Och de är många. De är kanske till och med fler än de själva vågade tro. Vid åsynen av sin ledare briserar deras glädje i spontana hockeydängor. Den lätthanterliga vi-mot-dem-aspekten, lagsportens taktfasta, härligt enande uniformiteter ligger dem uppenbarligen nära. Man hade kunnat röras av deras tafatta eufori om den inte samtidigt vore så skrämmande. Om de inte vore så förtvivlat många.

Man vill vakna i går istället för i dag så att alla fick en chans att gå i väg och göra om.

Men nu är de alltså här. Och om de nu är så många som det visat sig att de är, kanske det också finns något bra i det att de fått ett namn, ett ansikte, en kropp och att de syns. När man famlar efter ett ljus i detta mörker: Att de står här nu framför oss mitt i salongen, och ler så lyckligt och oskyldigt.

Så att vi hädanefter kan se in i ögonen på det vi bekämpar, och inte bara med blind vrede heller, inte själva med hat och hockeydängor, utan med rakryggad värdighet, okrossbar saklighet och rimliga alternativ.

Så gott det nu går: Med omutlig humanism!

Så att katastrofen i stället för att skapa förvirring i bästa fall kan göra oss starka.

Så att vi kan städa upp den här sorgliga oredan igen, om fyra, förhoppningsvis inte alltför långa, år.

Novell i valtider

Var det Lars Ahlin som skrev? Det tycks rimligt men minnet vacklar (som vanligt). Jag lyckas jag inte få det bekräftat.

Stycket ingick i en av universitetets påbyggnadskurser i litteraturstudierna, en fempoängare om Den svenska novellen. Jag tänker på den varje gång jag köper smågodis.

Ett val av ny ordförande (för vad spelar ingen riktig roll). Två kandidater strider om rösterna och trots upprepade handuppräckningar är resultatet fortfarande oavgjort. Timmarna lider. Alla är trötta. Debatten tar paus och man lämnar lokalen för att förfriska sig, dricka kaffe, ta sig ett bloss.

Under detta korta mellanpass kommer novellens berättare, avsiktligt eller av en slump, att vila ögonen på en av kandidaterna just som denne ska till att tända sin cigarett. Kandidaten tar en sticka ur asken och slår den mot plånet. Inget händer. Rökaren tittar, kanske med en kort förvåning, på stickan och konstaterar att han råkat få fatt i en som, till skillnad från alla de andra i asken, saknar svavel.

Jaget förväntar sig så klart att kandidaten ska flippa stickan i askkoppen och sonika plocka upp en ny. Men istället tar den omedvetet iakttagne fram ytterligare en sticka ur asken, en sticka med alla delar på plats, och med en introvert (som jag minns det), lätt självförglömmande min för han ihop de båda stickorna, slår dem samtidigt mot plånet och ser sammanbitet på medan de brinner ner, klart och starkt tillsammans.

Efter pausen flyttar berättaren sin röst till denne kandidat som därmed också vinner.

Jag kan nu aldrig välja smågodis utan en känsla av skam. Metodiskt ratar jag de defekta bitarna, skallarna utan ögon, fiskarna med brutna stjärtar, napparna som siamesiskt fastnat i varandra. Jag tänker att de säger något om mig, något som jag helst inte vill kännas vid.

I morgon sker emellertid ett betydligt viktigare val. Jag kan bara hoppas att jag lyckas göra det valet med en annan typ av urskiljning.

Och ni andra också - vilket det än blir.

Brev från sambon till kär vän, anno 2003 (eller: om livet, såsom det kunde blivit, eller kanske mest av allt: om ungdomen)

"som följer - jag har en plan.

2004 skall bli året, gamle kamrat, då vi greppar tjuren vid hornen. som du själv sade: det är inte lönt att vänta på rätt tillfälle, för det kommer aldrig. således skall vi agera!

jag skall nu avslöja något för dig som jag inte vill att du nämner för någon annan, ingen alls, jag vill nämligen inte att det blir något som det snackas om, för snack är för snackare och snackare kväver folk med drömmar.

saken:
jag kommer ägna första halvåret av 2004 åt att färdigställa en roman. jag har redan börjat, och jag vill tro att det kan bli bra. tiden är hög, och dessutom god, jag vill tro att den är god. varför? jo, det är ju bara gapande kvinnor som publiceras nuförtiden och pendeln kommer slå tillbaks, som den alltid gör. och nu är det vi, käre kamrat, som skall träda fram.

utopin, kamrat, lyder som följer:
framåt försommaren är jag klar och förhoppningsvis skall detta bli så pass bra att något förlag tar emot det. hur stor upplagan blir är av underordnad betydelse, bara det kommer ut, så första steget är taget. det är nummer ett. samtidigt hoppas jag på ett liknande förlopp för dig, i min utopi ståtar vi alltså båda med varsin debut nästa höst. sedan har jag en tanke, det är om sådana här saker jag drömmer: vi sticker och rensar fisk i norge, jobbar som illrar (jobbar likt harry martinsson!) i en månad eller två och samlar på oss en 30 - 40 000. sedan, håll i dig nu, bosätter vi oss för en tid i berlin. där finns billiga lägenheter och precis som du sagt håller berlin på att utvecklas till vår tids paris. likt hemingway, henry miller och de andra, skall vi alltså leva i vår samtids mest sprakande kulturscen för en tid. vi skall göra detta för att vi måste göra det, för att vi skall föra facklan vidare. kanske bara för ett halvår, men i alla fall ett tag. trycker vi ihop oss i en skokartong till lägenhet i gamla östberlin skall vi nog klara oss länge på de insamlade pengarna. tilläggas bör att jag gärna välkomnar en sådan som pontus på en sådan resa, ju fler, så länge vi är likasinnade, desto bättre. i berlin ska vi leva, samt jobba på roman nummer två. sedan har jag faktiskt ytterligare en plan: i sverige, av någon anledning känner jag att göteborg hade blivit en bra plats för detta - i göteborg skall vi bli delägare i ett café, ett som kanske inte går så bra och som sålunda är öppna för idéer. där skall vi bilda "författarnas café", smaka på namnet och erkänn att du själv hade besökt just detta café om du vore student. i "författarnas café" skall ett stort porträttbild synas vid ingången, på porträttet skall du och jag ståta kaxigt a la jan guillou och under bilden skall det stå skrivet "på order gör vi ingenting". det är en devis som tilltalar oss och hela den generation vi representerar. som delägare i detta kan jag också nämna ett annat namn - dan ***, han är en av oss och han skulle säkerligen hänga med på ett berlin-äventyr. (dessutom har han barr och snok - och mage!) jag tror på kärngruppen du, jag, pontus, dan, samt kanske ngn mer som du lär känna på författarkursen.

jag tror på detta. i och för sig vet jag ju inte hur du själv tänkt dig din framtid, men jag tror att du kommer märka, liksom jag har gjort efter mina rundflyttningar, att sverige är trångt. vi kan det här landet nu, och skall därför vidare. första halvåret 2004 måste vi uthärda på våra respektive platser, jag vet inte hur det går med ditt bibliska epos, men jag hoppas... ja jag hoppas.

kommentera, är jag helt borta? jag vill att vi ska njuta, och jag tror att vi kan göra just detta. och det jäkla är, bergus, att vi i varandra kanske funnit något man sällan finner, nämligen likasinnade, och detta skall man nog vårda. annat är högmod. polare finner man lätt, man kon stapla dem på hög, men likasinnade - det är sällsynt.

om du tycker att detta är rappakalja, så är det ok, det får du också säga till mig, men hur det än är så låt det bli min rappakalja och sprid den inte till andra. för jag pallar inte med alla förnuftiga människor som säger att det inte är lönt att hoppas.

det här är skrivet i fyllan o villan, så har överseende med eventuella överspel, i sak menar jag just detta, nykter som onykter.

och ha det bra"

Bryter halvvägs

Jag hittade I en klass för sig bland pocketböckerna i ett loppisstånd på Brommaplan för några månader sedan. När jag undrade vad den kostade viftade de åt mig att jag kunde ta den gratis. Sedan jag nu släpat med mig boken fram och tillbaka till den grekiska övärlden börjar jag undra om det ändå inte var de som gjorde den bästa affären.

Om jag fortfarande varit tonåring själv hade jag säkert kunnat engagera mig i Lee Fioras analyser av sig själv och sina jämnåriga på den exklusiva internatskolan Ault. Men det som en tonåring betraktar som djävulska insikter riskerar lätt att se ut som ganska slitna betraktelser för någon som redan är dubbelt så gammal. Den amerikanska mångordigheten går mig också på nerverna. Alla små förälskelser och antipatier tråkar ut. Igår kväll försökte jag ögna mig fram några sidor samtidigt som jag behärskade impulserna att kasta boken över golvet. Otåligheten blev bara värre.

Till knappt hälften kommen är det väl lika bra att bara slunga hela rasket. Om så bara för att bevara mitt goda humör. Kanske är allt det storslagna sparat till andra halvan men på det goda har jag i så fall fått vänta alltför länge.

Livet är för kort för böcker som inte ger någonting.

Mamma Mia!

Skiathos ingår i ögruppen Sporaderna. Närmaste granne i öster är Skopelos. På Skopelos spelades Mamma Mia! in. Detta har satt sina spår.

När vi gick till färjekontoret i Skiathos stad för att undersöka möjligheten att göra en dagsutflykt till Johannes döparens kyrka utanför Skopelos förtydligade kvinnan i luckan lättat:
-Aha, du menar Mamma Mia-kyrkan!

Jo. Men vi var sent ute, färjorna far efter vintertidtabell så här års och vädret de sista dagarena satte p för mer exklusiva utflykter.

I Skiathos hamn ligger annars ett femtiotal båtar vars enda affärsidé är att låta turister fara runt och uppleva Abba-musikalens grekiska sceneri (inklusive trerätters middag) och på huvudgatans lilla biograf varvas nya premiärer med en vid det här laget mycket repig kopia av samma film.

I likhet med många andra av öns tillfälliga skandinaver kunde vi inte låta bli att gå dit. Inte bara för filmens skull (ett svårslaget lyckopiller), men också för själva biografen, inhyst i ett förfallet hus just i stadens mitt, med den öppna himlens stjärnor som takornament och längst in en liten bar där en åttaårig pojke sålde öl och alkoläsk till de redan glada turisterna.

Duken består av en vitmålad cementvägg och Stellans grötiga amerikanska gick inte alltid fram genom de små stereohögtalarna. Men vem bryr sig om det? Kopian lär rulla tills den helt faller i bitar. Och sen skaffar de säkert en ny.