Framtiden trycktes igår

Det enda jag troligtvis kommer bära med mig genom livet från den i övrigt ganska ospännande State of Play är montaget under eftertexterna. Här får vi stegvis följa de olika momenten i hur en papperstidning trycks, buntas och slutligen körs iväg av gaffeltruckar.

För exempelvis femtio år sedan hade en sådan scen varit en bild för det moderna samhällets puls, ett EKG över masskommunikationens bultande hjärta. Den skulle ingett oss en berusande känsla av här och nu, eller rent av framtiden - för här i valsarna snurrar redan morgondagens nyheter.

Nu går det inte att se det som annat än en sorgesång över en epok som känner vittringen av sin egen död. Generat medveten om sin egen tröghet, sitt enorma resursslöseri, blottas här dess gamla vanor. En yngre generation av otåliga spolingar står redo att ta över. Kanske är allt redan förbi. Men mitt i sorgen finns här också en maskinernas vemodiga stolthet, en obändig kärlek till kraften och skönheten.

Morgondagens nyheter är spridda för vinden.

Historiens vingslag slår.

***

(Dagens skamlösa twingly ping: DN.:s och Svd:s recensioner.)

Pausfågel (25) - Tre eviga frågor

Standardmått

På onsdag är deadline för oss i "la délégation suédoise". Då måste vår samordnare ha alla anmälningsblanketter, bilder och andra detaljer klara. Och idag blev jag också färdig med (den större, obligatoriska) målningen.

Jag tar fortfarande i trä. Men förmodligen flyger jag alltså med den här skapelsen till Paris i mitten av november, hoprullad och nedstoppad i en extraförstärkt filmplanschtub. Väl på plats måste jag därefter förse den med ram och glas.

Igår rekade jag lite inför detta. Det var som att köpa enkel biljett till den globala standardiseringens limbo.

De flesta färdiga ramar masstillverkas tydligen (och föga förvånande) i Kina, och görs så också utifrån vissa specifika mått. Dessa förhållandevis billiga ramar översvämmar sedan ramverkstäderna i hela världen.

Måtten på min målning är i nuläget 74 x 97 cm. Ett standardformat på 75 x 100 cm existerar ej på denna globala marknad. Av rädsla för att inte hinna beställa och få till stånd en unik ram under de få dagar jag kanske har på mig i Paris innan öppningen på Grand Palais, väljer jag därför hellre att klippa bort 4 respektive 7 centimeter av pappret och anpassa mig efter de färdiga ramar som alltså redan finns (prète-á l'emploi).

Lyckligtvis är detta ingen katastrof. Varesig för mig eller målningen. Men det får mig ändå att filosofera över den ömsesidiga tvångsanpassning som den globala ekonomin leder till. Det är inte bara vi, de rika konsumenterna, som sätter ramarna för de asiatiska fabrikernas låglönearbete. Det är också det asiatiska låglönearbetet som på olika vis sätter ramarna för oss.

I alla fall i detta specifika fall. Och rent konkret dessutom.

Induktiv slutledningsförmåga (eller en brist därpå, med tröst som följd)

De senaste dagarna har jag haft 144 träffar på min blogg till följd av en imponerande serie googlesökningar av orden "Dean Martin" och "duett" i ett tjugotal olika kombinationer (och sålunda hamnat här tror jag?).

De flesta sidladdningarna torde kunna härröras till en samma person, drabbad av ett plötsligt, desperat och uppenbarligen helt förblindande begär efter fakta om duetter med Dean Martin.

Vilket ju också är mycket lätt att sympatisera med.

Det skär mig bara i hjärtat att denne Dean-törstande varelse skulle behöva klicka sig in i samma blindgång åtminstone 144 gånger innan den insåg att jag inte kunde släcka hennes (eller hans) begär.

För att kompensera den tidigare frustrationen är jag ju nu mer eller mindre tvungen att lägga upp ett klipp med Dean Martin i en trevlig duett med Nancy Sinatra.

Jag kan bara hoppas att det ska stilla något av personens slutligen kanske helt förtvivlade hunger.

En bukett Paris

Enligt 1800-talspoeten Charles Baudelaire kunde en myllrande stad som Paris inte längre beskrivas som en enda sammanhållen saga, med början och slut, utan genom ett samling lösryckta fragment, som tillsammans måste säga något om helheten.

Den senaste i raden av filmiska kärleksförklaringar till Frankrikes huvudstad tar uttalat fäste på detta och bjuder oss en brokig bukett av löst sammanbundna människor. Som vanligt i dylika filmer lyser vissa blommor klart och avger känslosamma dofter (Fabrice Luchinis aningslösa dialog som Roland Verneuil hos terapeuten är exempelvis storslagen humor), medan andra fungerar mer som utfyllnad. Som helhet blir det en på samma gång charmig men oförarglig film, om liv och död, kärlek och sorg.

Att jag råkade se Paris just igår berodde mest av allt på det trevliga sällskapet.

Att emellertid få se Grand Palais, med sina kupolflyglar och stålbågade glastak, ur ett gudalikt fågelperspektiv, var också en lätt berusande syn.

Nu ska jag måla mig dit!

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 15)

Att presentera ledtrådsbilden till en ny del av vår tävling är alltid mycket roligare än att presentera rätt svar.

Inledningen på något nytt är ju alltid så löftesrik, åtminstone för den som kan drömma. Ja, i starten av en sak kan vad som helst hända!

När man sedan väl sitter med facit är man i bästa fall känna nöjd och tillfreds men spänningen är likväl borta.

Därför föredrar jag onsdagar framför måndagar.

Vi är alltså framme vid ledtråd nummer 15. Och på vilken station står vi nu?

Vågrörelser

Die Welle handlar ju om ett skolprojekt om autokrati, ett experiment som snart skenar likt en kärnreaktion, och sprids genom skolan med fullblommad fascism som resultat. Men trots att filmen baseras på en ett verkligt skolprojekt, med verkligt skrämmande resultat, lyckas den i mina ögon ändå inte bli mer än en pedagogisk illustration över fascismens ytverk och generella lockelser.

Jag kan helt enkelt inte tro att en hel gymnasieklass, sånär som på ett par elever, på bara en vecka skulle kunna överge individualismen för masshälsning och uniform. Inte på det sätt det sker här.

Det verkliga experimentet skedde i USA 1968. För att hålla budskapet aktuellt försöker Die Welle kringgå årtalet och förlägga historien till en tysk skola på 2000-talet. Jag vet inte om det gynnar trovärdigheten.

På 1960-talet brann världen av en längtan efter nya ideal som också aktivt motarbetades av ledande kostymer (se exempelvis dokumentären The USA vs John Lennon, som ännu ligger uppe på svt.play). Det fanns då redan en attraktiv grogrund för de, egentligen mycket solidariska, idéer som skulle binda gruppen samman. Där fanns en känsla av vi mot dem, kanske också en föreställning om nödvändigheten att sätta hårt mot hårt. Jag inbillar mig att detta på ett avgörande sett bidrog till att Vågen så hastigt svetsades samman och antog totalitära karaktärsdrag.

Dagens människor är naturligtvis inte annorlunda. Fascismen finns i våra gener, redo att blomma upp när helst den får tillfälle. Men orsakerna kommer knappast vara de samma från gång till annan. Slagorden måste knyta an till tiden, formulera en frustration vi ännu inte själva kunnat sätta fingret på. De måste blicka framåt mot något nytt, samtidigt som de talar till våra djupaste behov av tillhörighet och utvaldhet.

Slagorden i Die Welle blickar snarare bakåt mot andra tiders drömmar (om ett klasslöst samhälle), och hur vackra de drömmarna än är borde eleverna ha kunnat betrakta dem liksom snett från sidan och med en större smula vaksamhet, just som de ju menar sig kunna genomskåda nazismen. Längtan om att få uppgå i ett större, meningsfullt sammanhang torde emellertid vara mer aktuell än någonsin (liksom kanske också en längtan efter disciplin?).

Som film är Die Welle emellertid ytterst förutsägbar på ett rent dramaturgiskt plan att historien därmed blir ganska platt och oengagerande.

Jag ska då hellre läsa boken om det verkliga exerimentet: No substitute for madness (ett inledande stycke finns upplagd på google books).

Eller så ser jag om dokumentären A class divided, om ett skolexperiment i en lågstadieklass, även detta genomfört 1968, men med resultat som jag tror är mer tidlösa. Experimentet gick ut på att lärarinnan en morgon deklarerar att människor en viss ögonfärg har bevisats mer intelligenta än andra. Och så får vi under loppet av ett par dagar se vad som händer med de eleverna.

De brunögda. Och de blåögda.

Rätt svar (deltävling 14): Skogskyrkogården!

Och grattis Morgan, som återigen var snabbast på hanen. Tallkrogen (lite längre söderut på samma linjen) var annars en hedervärd gissning av Lisa. De något överdimensionerade länsstolarna i kärnvirke borde ju mycket riktigt anknyta till ett träigt stationsnamn.

Mannen som täljt till dem heter Hans Bartos (född i Wien 1944). Han fick sin utbildning vid Nyckelviksskolan, Konstskolan Idun Lovén och Konsthögskolan och idag är han själv en av två ansvariga för en konstutbildning i Målning och Skulptur på Vårdinge by folkhögskola. Bland hans övriga verk märks exempelvis "Vindflöjlar", en offentlig skulptur utanför Visby lasarett. Just vindmobiler lär också vara något av hans Bartros specialitet.

Men så mycket mer information om veckans konstnär har jag i ärlighetens namn inte lyckats skramla fram. Även plakatet på själva Skogkyrkogårdens station nämner inte mer än hans namn och att där ska finnas två "jättelika" (!) stolar i trä. Hans Bartros får sålunda göra sitt uttåg ur den här bloggen i nästan lika hemlighetsfulla former som han dök upp.

Skogskyrkogården i sig har dock (såsom utnämnd till ett av jordens ca 880 världsarv) en egen hemsida full av fakta. Här får vi bland annat veta att kyrkogården byggdes mellan åren 1917-40 (utifrån arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz tävlingsvinnande förslag "Tallum") och att detta är Sveriges största begravningsplats, åtminstone i antalet gravar räknat, det vill säga ungefär 100.000 stycken. (Räknar man enbart till ytan är emellertid Kvibergs kyrkogård, med sina 30.000 gravar, mer än 30 hektar större.)

Över huvud taget är detta en mycket vacker plats. Min farbror Sven begravdes här i höstas. Annars har jag tursamt nog enbart haft rent estetiska motiv för att besöka Skogskyrkogården. Jag vill hoppas att detsamma gällt för er.

Nu slår vi emellertid knut på denna deltävling och ser framåt mot onsdag. Då går startskottet för tävling nummer 15.

Vårsol - verkställ!

Min gårdag kan inte betraktas som annat än en föraktfull loska i ansiktet på våren. Idag ska det bli bättre ordning.

Efter en härlig löprunda runt Kyrksjölöten följt av 3 gånger 30 armhävningar med vardagsrumspelaren som fotstöd, beger jag mig nu av till första bästa innerstadsglasställe iförd min mesta favoritsommarklänning, den med rosa flamingosar - för övrigt den samma som på rubrikbilden ovan, köpt på H&M i Amsterdam 2006 för 24,50 euro, för den som antecknar sådant.

Sedan blir det kanske bio, helst lite pangpang, och säkert något alkoholhaltigt också innan dagen är slut.

Finkultur göra sig icke besvär. Den tar jag mig inte an igen förrän tidigast i morgon.

Nu (och försök inte stå i vägen): SOL!

Istället för vårsol

Varför slösa bort årets vackraste vårdag hittills på att sitta och dingla med benen på en kajkant och äta glass i solen, när man istället kan stå på huk, knä och alla fyra inne i sitt badrum med diverse skurdon och lösningsmedel och (återigen, men denna gång mer målmedvetet och med än större frenesi) spraya, skrubba och torka kaklet på väggar och golv, för att sedan vitstryka (med en fantastiskt praktisk svampförsedd flaska!) och (med fuktad trasa) rentorka fogarna som den förre hyresgästen förvandlat till ett rostbrunt rutnät av hopplöst ingrodd smuts?

Nej du gubbe lille! Jag har allt mina prioriteringar!

Lägesrapport (17)

Läser: Mitt namn är röd av Orhan Pamuk, för att få bocka av den nobelprillen också.

Äter: hulkenglasspinnar, som legat för länge i frysen,

och ser: Hulk, lika ospännande och seg som glassen.

Ser också: Nausicaä från Vindarnas dal,

och lär mig på Miyazakis säregna omvägar: att alltid vara snäll mot naturen.

Ser dessutom, och mest hela tiden: Deadwood, som åter gjort mig till en seriejunkie, men mer på grund av direkt tillgång (boxarna står hemma i hyllan) än omedelbara kvaliteter (det kan bli lite väl många stinna blickar, särskilt från en viss Seth Bullock).

Målar: mellan varven,

och gör mig: ingen brådska,

men avser hur som helst: att bli klar innan deadline.

Längtar allmänt: efter andra tider.

Men måste nu omgående: rusa.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 14)

Igår bet kylan riktigt ilsket i åtminstone ett par av tunnelbanans svansar. Jag gav mig ut mot två nya ändstationer och samlade foton till tävlingen.

Snart har jag nog varit överallt och plåtat, och då kan jag också ge ett klart besked om hur många deltävlingar det egentligen är som återstår. Redan nu kan jag dock försäkra att vi ännu har många spännande veckor att se fram emot.

Så jag hoppas ni är taggade för här kommer dagens bild. Och frågan är så klart: Var hittar vi den här sittgruppen någonstans?

Romanen är död! Länge leve romanen!

Ord som ett sätt att förinta orden. Språk som ett sätt att krossa sig självt och därmed också krossa minnet, krossa identiteten, krossa allt det som överhuvudtaget utgör en människa. Berättande som en väg att besudla och förvanska och på så sätt döda kärleken till det som aldrig blev. Text som ett försök att brotta själva texten till marken.

-Ger du dig än textjävel?

Men nej det gör ju texten inte.

Trots att Världens sista roman utsätter sig själv för ett riktigt tappert nacksving är Daniel Sjölin (författaren och sin fiktiva namne berättarjaget) lika mycket språkets fånge i romanens slut som i dess början. Han tvingas kapitulera, som ett vilt protesterande men slutligen helt utmattat barn, i en förälders tålmodiga famn.

Och nog är hans hatkärlek till orden alltför glödande för allvarligt menade mord?

Ja, det är svårt att inte bli imponerad av Sjölins förmåga att göra slavsylta av språket och samtidigt vitalisera det. Det är en svindlande bergochdalbana han bygger, full av hisnande associationer, äckel och humor. Hör man till dem som älskar sådana här böcker, böcker som ytterst egentligen handlar om sig själva och som använder språket som dissektionskniv för att angripa människans själ, då är det bara att gratulera för här bjuder författaren förmodligen in till årtiondets fest.

Hör man emellertid till dem som lätt tappar tålamodet när språket helt förlorar kontakten med det som vi i vanliga fall kallar verkligheten och stundom snarast förvandlas till ett slags abstrakt ordmåleri, bör man nog hålla sig borta.

Själv pendlar jag mellan lägren. Jag är glad att ha läst Världens sista roman. Jag är glad att den finns. Men personligen föredrar jag litteratur som försöker nå utanför sig själv, litteratur som gör sitt bästa med de verktyg som ändå står till buds - orden, språket, texten - hur otillräckliga, missriktade och förrädiska de än kan synas vara. Ofta kommer man ju ändå en bra bit på vägen.

(Svd hade en fin recension av Världens sista roman när boken först publicerades.)

Rätt svar (deltävling 13): Medborgarplatsen!

Och Ack! Kristian, som ju gissade helt rätt vid sin andra chansning, men som sedan ändrade sig igen och därför gick miste om poängen. Men Ack! också alla mina kära biografkollegor som går förbi den här väggen åtminstone en gång i veckan, på väg till Victoria, och ändå inte kände igen sig!

Medborgarplatsens tunnelbanestationen invigdes 1950 och är alltså en av de allra första stationerna i Stockholm. Konsten tillkom långt senare, och på sätt och vis i en helt annan tid (1997), influerad såväl av den katolska kyrkan på Folkungagatan som av den då ännu ej invigda, men mycket omdebatterade, moskén i Björns Trädgård. Moskén med sin minaret (som också skymtar i bilden ovan) stod färdig år 2000, efter många förseningar. Lokalen var redan vid ursprungsuppförandet 1903 inspirerad av österländsk arkitektur, och även tidigare användes den faktiskt som kraftstation, men då av det alltså mer bokstavliga slaget.

Verket nere i tunnelbanegången (uppgång Folkungagatan, västerut) heter ”Solen och Tiden har sin gång” och består av en glaserad, islamsk kakelsättning, uppbyggd utifrån fyra former: en rosett, en sexuddig stjärna, en trubbig kil och ett (kristet) kors. Korset återfinns även strösslat över golvet. Rimligen manar verket till ömsesidig respekt och samförstånd, över kulturgränserna. En förhoppning som skulle komma på skam, med besked, redan fyra år senare men som ju knappast blivit mindre aktuell sedan dess.

Konstnären bakom verket heter Mari Pårup (född 1955). Hon är keramiker och konsthantverkare och hennes skapelser pryder ytterligare ett flertal offentliga platser i Stockholm, bland annat fasader i Vårbygård, en innergård i Bromma sjukhus, gångtunnlar Åkersberga. Bilder av detta finns på hennes hemsida, där man också hittar foton av mindre keramiska (ofta tandlika) figurer.

Med tanke på att ingen lyckades känna igen Pårups väggdekoration vågar jag kanske påstå att det inte sätter några djupare spår i de förbipasserandes medvetanden. Själv hade jag nog inte heller kunnat placera det på tunnelbanekartan om jag vore lekledare för den här tävlingen.

Den utsmyckning som jag (och fler med mig?) istället förknippar Medborgarplatsens tunnelbanestation med är de randiga blå pelarna längsmed plattformens mittlinje. Dessa formgavs 1979 av Gunnar Söderström. 1992 överfördes emellertid hans trevliga, men med tiden sorgligt nötta målningar till i mitt tycke helt själlösa emaljplåtar. De är har snarast övergått från form till funktion.

Och med de krassa orden lämnar vi Stockholms eget Citizen Square, och samtidigt hela den här deltävlingen, bakom oss och hoppas allmänt på en ljusnande framtid. Åtminstone ser vi fram emot onsdag. Då avslöjas nästa ledtråd.