Anders och Carl - en meditation över linjer

Som den ivriga landskapsguide jag var drog jag, under vår tredygnsvistelse på släktgården, iväg oss till såväl Karin och Carl Larssons gård i Sundborn och Anders Zorns dito i Mora. Det väcker fantasier om ett eget framtida konstnärsliv, där mitt hem också skulle fungera mötesplats för långväga vänner och kollegor. Var gång jag ser de båda konstnärernas målningar funderar jag också över nya, rent estetiska saker.

Trots att både CL och Zorn målade föreställande motiv från Dalarna är de ju i mångt och mycket varandras motsatser. Mitt sällskap propagerade starkt för världskändisen Zorns geni. Han fick miljonbelopp för sina porträtt av amerikanska presidenter och installerade, som den förmögne tekniknörd han var, såväl centralvärme som interntelefon i sitt hem. Hans flyhänta akvareller och bombastiska oljedukar får liv inför betraktarens blick. Han var en lika stor man och konstnär som han sedemera blev rund om rocken.

Larssons blev aldrig inte fullt så extravagant, men likväl extremt med den tidens mått mätt. Karin vävde och Carl målade bårder, tillverkade lampor av papper när de nakna glödlamporna kändes för skarpa. Carls målningar är pillrigt befolkade av lyckliga människor. De fick åtta barn. Zorn inga alls.

Carl Larssons bilder påminner om Hergés, sa mitt sällskap. Jag håller med. Men medan mitt sällskap menade detta som något lätt förringande - att visst var han skicklig, den gode Carl, men lite enkel ändå, lite ospännande med sin stil som väl hade passat utmärkt i berättande serieteckningar, men som inte lika gärna låter sig upphöjas till stor konst - så förförs jag gärna av detta skenbart enkla.

Allt utmynnade tillslut i en kontemplation över linjer. Det slår mig att medan Carl Larsson koncentrerade sig nästan enbart på konturer, så ägnade Zorn sin energi åt det som fanns innanför dem. Bådas inställning tilltalar mig. Utan att jämföra min egen eventuella begåvning med CL:s så känner jag ett släktskap med hans glädje över den exakta linjen. Det sjunger alltid lika vackert i bröstet när man finner den perfekta bågen över en armbåge eller vad. Man kan spänna linjen lite till, överdriva den bara lite lite, ge den en extra dimension av rörelse, men inte så mycket att exaktheten brister. Det går att säga nästan allt med bara den rätta pannlinjen, rätt lutning över skuldror och nacke. Konturen är skör men monumental. Ofrånkomlig. Och ytterligt tillfredsställande

Zorns självsäkra slarvighet imponerar på mig men gör mig samtidigt orolig. Till skillnad från vännen och kollegan litade han istället till det flyktiga ljuset, till färgerna, rörelsen, det obeständiga intrycket. Medan Larssons motiv för evigt är fängslade i ögonblicket är Zorns människor redan på väg in i nästa. Konturen av en åra upplöses mot underlaget, färgerna smälter samman som om betraktaren bara tillfälligtvis kastade ett öga på scenen och enbart tagit in det mest väsentliga. Försöker man ta fäste på detaljerna, gå närmare, kisa in i penseldragen för att nå fram till en exaktare sanning, upplöses motivet snart i suddiga atomer, blir obegripligt och osammanhängande, på samma sätt som nuet självt.

Jag önskar att jag vågade måla mer som Zorn. Men ännu har jag svårt för att frångå linjerna. Jag tror att det handlar om ett behov av kontroll. En exakt kontur kan inte ifrågasättas, lika lite som en klar ton i musiken. En ren linje ger hjärtat ro. Jag har svårt, även när jag telefonklottrar, att lämna cirklar öppna. Som om någonting skulle liksom läcka ut ur dem då, om jag lät det vara glapp i mina öglor. Läcka ut eller läcka in.

För utanför linjen tar kaoset vid. Men allting blir samtidigt möjligt.