Rätt svar (deltävling 40): T-centralen!

Och grattis Burrburr, som alltså fick vara sist att vara först!

Men grattis ännu mer Morgan, som trots hård konkurrens i sluttampen, skrapade ihop flest poäng sammanlagt och alltså har vunnit hela tävlingen! Trummor och trumpeter.

För att dra ut på det roliga sparar vi emellertid prisutdelingen till senare. Först har vi nämligen en hel armé av konstnärer att stifta bekantskap med. Konsten har vuxit fram i omgångar sedan stationen invigdes 1957 och omfattande verk av femton kreatörer samsas nu i denna centralknut i tunnelbanenätet.

För att det här inlägget inte ska bli tio digitalmeter långt, tar vi det därför lite kort och koncentrerar vi oss främst kring konsten på själva plattformarna.

Till att börja med var ledtrådsbilden hämtad från en av spårväggarna på den övre plattformen. Väggen pryds av mångfärgade figurer i stengods, som ska föra tankarna till olika trafiksignaler och symboler.

Konsthantverkaren, keramikern och formgivaren Signe Persson-Melin (född 1925) har utformat kaklet, med inspiration ur sin vanliga produktion av bruksföremål (här syns bland annat hennes för den tiden fräcka matkruka med stor text). Den stiliserade naturmålaren, autodidakten och ordföraren för Svenska Konstnärsförbundet Anders Österlin har sedan stått för kompositionen av själva figurerna (här ett galleri med en del av hans andra verk).

Spårväggen mitt emot figurerna täcks samtidigt av glasprismor i ett nonfigurativt mönster och harmoniserande färgtoner. Verket kallas Karlavagnen och har skapats av mångkonstnären Bengt Edenfalk (född 1924, här några bilder av hans glashantverk) och målaren, grafikern Erland Melanton (1916-1968, här en hel trycksak med text och många riktigt vackra bilder).

Längs mitten av plattformen finner vi Egon Möller-Nielsens (1915-1959) mjukt formade (och blåskatarrkalla) soffor i benvit stengöt, helt i linje med konstnärens ideal, att konst inte bara ska beskådas, utan även brukas - som synes på bilden är ju bänkarna bra både till vila och lek. (Här en mer avsiktligt leksak.)

Siri Derkerts (1888-1973) Kvinnopelaren i ristad betong står också här på övre plattformen, med bilder från hennes favorit motiv - freden, kvinnokampen- men också av hennes egna döttrar. (Derkert känner vi sedan tidigare från Östermalms tunnelbanestation.)

Landskaps- och porträttmålaren Vera Nilssons (1888-1979) pelare Det Klara som trots allt inte försvinner hittar vi i andra änden av plattformen.

Liksom Derkert var Nilsson en av våra kvinnliga konstpionjärer och de var båda med och stred för att få konst till tunnelbanan. (Här rätt och slätt ett bildsök på Vera Nilsson.)

På en tredje pelare hittar vi skulptören, medaljkonstnären, marathonlöparen och samlaren av afrikansk konst Berndt Hellebergs (1920-2000) svarta (draken Katla-liknande) högrelief.

(Här bilder av Hellebergs fågelklump-skulpturer Fågel Rock på min egen hemstation Brommaplan.)

På plattformen nedanför, ett steg närmare jordens kärna, finner vi istället pelare täckta av svart klinker där Torsten Treutiger smugit in reliefer av olika föremål, som djur, instrument och fordon. (Treutiger smyger även under radarn på intranätet)

Och på väg ännu längre nedåt, mot blåa linjens plattform i botten av Centralens spårknut, hittar vi på grund av tunnelarbete just nu inte Carl Fredrik Reuterswärds (född 1934) emaljsvit Take the A-train. Men den brukar annars hänga där längs rullbandet. (Han har ju också gjort Den knutna pistolen som bland annat finns i ett exemplar på Fittjas tunnelbanestation.)

Målaren, grafikern, skulptören, tecknaren och författaren Per Olof Ultvedts (1927-2006) vackra, blå bladrankor täcker dock fortfarande nedre plattformsgrottan. På golvet ser vi hans cementmosaik, och ovanför rulltrappan de harmoniska siluetterna av arbetarna som var med och byggde stationen. (Tillsammans med Tinguely och Niki de Saint Phalle skapade Ultvedt 1966 den monstruösa katedralen Hon till Moderna museet i Stockholm.)

***

Kort och bildlöst kan också nämnas att Jörgen Fogelquist (1927-2005) har gjort det spanska (blyhaltiga, i Sverige olagliga) kaklet, kallat Tur och retur, i tunneln mot Centralstationen. (Honom känner vi sedan gammalt från Västertorp.)

Britt-Louise Sundell (född 1928) har gjort grindarna i konstsmide i gången mot Klara kyrka. (Hon har ju även skapat grinden vid Mariatorget.)

Och i den bara några år gamla glasentrén ovanför Sergelstorg, finns ett tillfälligt verk med pressade växter och färgat silikongummi kallat In between, av naturivraren Roland Persson (född 1962).

***

Pust!

Ja, pust!

I fyrtio veckor har vi nu farit tunnelbanenätet runt och (passande nog, tycker jag i alla fall) slutligen hamnat dit alla spår förr eller senare leder (stationen domineras så av tunnelbanan att den rent av kommit att uppkallas efter sig själv).

Åtminstone för mig har det varit en lärorik resa. Men nu är det i alla fall dags att sätta punkt.

Trots att vi i den här tävlingen uppmärksammat mer än hundratalet konstverk och deras mer eller mindre berömda skapare, finns det emellertid fortfarande en hel massa verk kvar i tunnlarna för dem som gärna vill se mer.

Världen innehåller överlag så ofantligt mycket mer än vi i vanliga fall orkar lägga märke till. Att då och då på allvar se på sin omgivning kan faktiskt vara något av en uppenbarelse.

Så fortsätt hålla ögonen öppna i kollektivtrafiken, och ha en fortsatt trevlig resa genom tillvaron i stort!

Jag återkommer snart med priset.