Jennifer Hoffman Aniston?

Min bok blev 200 sidor igår. Jag firade det i största stillhet genom att hyra Stranger than Fiction och äta yoghurt och müsli framför teven. Det borde ha varit en film helt i min smak, och det började ju bra. Sen visade den sig vara ännu ett av dessa lovande uppslag som i avsaknad av en egentlig poäng, tappar styrfart på mitten och med näppe lyckas glidflyga i mål. Hela slutet känns krystat och nödfallsfilosofiskt. Synd det. Men sött ändå. Som en tunngräddad havrekaka, med många rara russin i. Och Dustin Hoffman gör ju sitt jobb som vanligt.

Det finns förresten ett avsnitt av Vänner där Rachel och Ross super sig fulla och vaknar gifta på ett hotellrum i Las Vegas. Någon gång under kvällen har Ross målat snirkliga mustascher under näsan på sin brud, och när hon vaknar, bakfull, fundersam, och kastar en blick på sig själv i spegeln ser hon exakt ut som kaptenen i Peter Pan-filmen Hook. Sedan dess är det omöjligt för mig att inte tänka på Dustin när jag ser Jennifer Aniston. Och vise versa.

Varför ingen i Hollywood ännu rollsatt de två som far och dotter i ett intelligent men lättsamt drama övergår mitt förstånd. De har ju på sätt och vis varit inne och snuddat vid det redan, lekt lite med tanken så att säga, i Ryktet går. Är det Aniston som inte vill dra onödig uppmärksamhet till denna remarkabla likhet eftersom hon tror att det skulle skada hennes karriär? Eller är det månne Dustin som inte vill jobba mot Jennifer för att han tror att det skulle skada hans karriär? Har det rätta manuset bara inte infunnit sig? Eller ligger här faktiskt en gammal jycke begraven? En hittills välbevarad familjehemlighet som måste göra en sådan rollsättning alltför känslig för dem båda? Skandalgamen slickar sig om näbben och sluter öronen för förnuftets tråkiga stämma. Gener ljuger inte. Titta bara!

Pressmeddelande

Följande damp just ner i inkorgen:

ASTORIA CINEMAS FRAMTID RÄDDAD

Astoria Cinemas har klarat av sin företagsrekonstruktion och satsar i framtiden på att skapa en utpräglad upmarketkedja. Det kapital och den biografstruktur som krävts har möjliggjorts genom en affärsuppgörelse mellan Astoria Cinemas och SF Bio AB.

Överenskommelsen innebär att Astoria Cinemas säljer Biopalatsen i Stockholm och Göteborg till SF Bio. SF Bio tar redan idag över all verksamhet på dessa biografer. Avtalet innebär vidare att Astoria Cinemas kommer att programsätta sammanlagt fyra salonger i SF Bios biografer i Lund och Uppsala, samt rätten att från den 31 augusti driva fem salonger på Biopalatset i Göteborg.

– Under hela den tid som vi arbetat med rekonstruktion av Astoria Cinemas har det stått klart att det behövs mer kapital för att säkerställa bolagets framtid, säger Mattias Nohrborg, VD på Astoria Cinemas. Arbetet med att hitta nya finansiärer har varit avgörande. Genom att SF Bio nu köper Biopalatsen i Stockholm och Göteborg – där vi senare kommer att driva fem salonger i Göteborg - har vi dels säkrat delar av ekonomin och dels fått en bättre biografstruktur för vårt koncept att fokusera på visning av kvalitetsfilm.

– Vi hoppas att den nya biografstrukturen ska trygga Astoria Cinemas fortsatta verksamhet, vilket vi tycker är mycket positivt, säger Jan Bernhardsson, VD för SF Bio. Astoria Cinemas är genom sin filmkompetens en viktig aktör på den svenska biografmarknaden. Samtidigt kommer vi att fortsätta vår egen satsning på en repertoar med både bredd och djup.

– Som en konsekvens av affären kommer vi att se över vår biografstruktur i Göteborg och Stockholm, fortsätter Jan Bernhardsson. Hur dessa förändringar exakt kommer att se ut är dock ännu inte klart.

– Eftersom vi genom affären får programsätta filmer i Lund och Uppsala, utöver de åtta anläggningar som vi sen tidigare driver i tre städer, tror vi att förutsättningarna för att driva en mer kvalitetsinriktad och nischad biografkedja, är mycket goda. Övriga beståndsdelar i denna totala lösning presenterar vi inom några veckor. Vi vill ju även ha möjligheter att investera i framtiden, avslutar Mattias Nohrborg.

Flykten från friheten

Den första vuxenbok jag läste på egen hand var Stephen Kings Cujo. Då var jag tolv. Efter det läste jag enbart Stephen King i minst två år. Om någon försiktigt föreslog att jag skulle prova på någon annan författare, till och med någon annan i skräckgenren, drabbades jag av något som borde kunna beskrivas som en lätt panik. Någonstans efter andra King-boken hade jag nämligen beslutat mig för, att som den samlare jag var, läsa mig igenom alla hans verk. Utmaningen var tvådelad. Dels hade han redan hunnit skriva ett tjugotal romantitlar innan jag upptäckte honom. Dels skrev han (som det verkade) tegelstenar i betydligt raskare takt än jag förmådde läsa dem.

Med andra ord hade jag redan händerna fulla. Och när någon därför vågade komma dragandes med en annan författare blev jag arg. Jag blev arg därför att jag blev rädd. Det gav mig svindel och gjorde mig vettskrämd. För om jag läste en bok av en annan (vuxen-) författare så skulle jag, enligt logiken hos den samlare jag var, sedan bli tvungen att läsa hela den personens produktion. Och hade jag väl börjat läsa två olika författare, krävde samma logik att jag måste läsa alla. Det vill säga: Alla böcker av alla författare som fanns och någonsin hade funnits. I hela världen.

Tanken kändes som att bokstavligen få alla dessa böcker vältrade över sig på en och samma gång. Det var som att bli levande begravd under ett enormt berg av böcker, där den enda chansen att gräva sig ut var att läsa en bok i taget. Detta samtidigt som nya volymer ständigt skulle publiceras och tippas ut överst i högen. Och jag insåg att även om jag ägnade hela mitt resterande liv (som då var avsevärt längre än det är nu) åt att enbart läsa romaner så skulle jag aldrig klara av att gräva mig ut ur det röset. Öppnade jag slussarna, det vill säga -lämnade jag Stephens väl avgränsade men ack så blodkantade stig, så skulle jag helt enkelt gå under.

Efter hand började jag ändå tröttna en smula på skräckfantasierna och angelägenheten i mitt företag bleknade i samma mån. Då beslutade jag mig istället för att läsa alla romaner som fanns hemma i mina föräldrars bokhylla. Det kändes som ett lite mer omväxlande men ändock tydligt avgränsat projekt. Jag satte ivrigt igång. Men allt som mina föräldrar hade i den hyllan var i sanningens namn inte av högsta kvalitet (för vem har väl det?) och ju mer jag läste dess kräsnare blev jag. Till slut övergick därför mitt mål med läsningen till en mer vagt formulerad ambition att helt enkelt läsa så mycket som möjligt. Inte allting kanske. Men åtminstone så mycket som jag bara hann.

Det gjorde mig därför ursinnig igen när jag kom över Olof Lagercrantz essä Om konsten att läsa och skriva. I den tänker han vid något tillfälle ömt tillbaka på sig själv i slukaråldern, och på hur han då tyckt att det var slöseri med tid att läsa om böcker. När det nu fanns så många olika vägar att utforska, varför gå nedför samma väg två gånger? Så hade han resonerat. Jag blev så provocerad av den formulerningen att jag kastade in essän under sängen och lät den ligga där i säkert ytterligare ett år. (Jodå, nog dammsög jag väl ibland, men då dammsög jag runt Lagercrantz.)

Ilskan kom sig så klart av rädsla igen. Accepterade jag Lagercrantz åsikt som sann, skulle gränserna för mitt evighetsprojekt ha flyttats ut ännu mer. Om det inte var nog att jag läste så många böcker som möjligt, utan även förväntades läsa dem två eller tre gånger, om jag alltså måste lägga tillbaka en roman i röset även sedan jag faktiskt grävt mig upp igenom den, så skulle jag omöjligen kunna komma ens ett par meter närmare ytan. Jag hatade honom. Jag hatade honom bittert och innerligt. Sedan mognade jag ytterligare en smula och omformulerade kraven på mitt läsande ännu en gång. Jag insåg att det kanske inte var antalet böcker som räknades så mycket som urvalet. Att det, som med så mycket annat, handlade om kvalitet snarare än kvantitet. Och då dammade jag också av hans fina essä och tog honom till nåder.

Inställningen - att det är viktigare att läsa bra än att läsa mycket - har jag med mig än idag. Mina samlartendenser har också släppt taget om mig. Barndomens oförmåga att slänga något alls har övergått i en nästan omvänd strävan efter materiell renhet, det vill säga: att inte äga något som jag faktiskt inte har någon som helst rimlig användning för (eller åtminstone tycker är väldigt fint). Och på samma sätt bryr jag mig inte heller om att läsa böcker om de verkligen inte säger mig något nytt (eller åtminstone är rysligt underhållande).

Ändå håller jag mig fortfarande med ett par trygga begränsningar - jag läser exempelvis inte deckare. Jag lämnar dem utan vidare därhän. Det finns säkert en massa bra kriminalromaner (säkert i klass med Lasermannen, som jag placerat i en gränskategori och därför kan dyrka utan risker). Men jag bryr mig inte om dem. Jag har fullt upp även dem förutan.

Precis som jag insåg redan som tolvåring, är livet för kort för att man ska hinna med allting. Utbudet är förlamande stort, och det enda man kan göra är att helt enkelt försöka välja. Konsten med böcker, precis som med allt annat, är att lära sig hur man gräver en väg genom slagget, och hittar fram till det som är bra. Den stora ovärderligheten hos skiten, såväl i litteraturen som i livet, är att den visar oss så tydligt vari den avgörande skillnaden består.

Sordin

Läser Dirty Dancer av Thomas Engström. Alltid lika uppfriskande med mentalt instabila jag-personer. Tänker på Bränt barn, det enda av Dagerman jag riktigt fallit för. Tänker på borderline personlighetsstörning. Tänker på min egen bok.

Jag fick ur mig två sidor innan jobbet. Det är väl ett slags tillstånd. Nåt jag har tillgång till mellan sju och elva på morgonen. Börjar jag skriva på förmiddagen kan jag hålla på hela dagen. Väntar jag för länge är det kört. Som igår. När jag inte kom i löpskorna förrän framåt tre på eftermiddagen och sedan gick som en spattig katt runt datorn hela kvällen utan att aldrig liksom riktigt... nå in.

Regnet hjälper till. Lite sordin. Det samlar. Lättare förflytta sig till en annan plats i tanken om verkligheten brister som alternativ. Närmar mig sida 200 i återhållna små ryck. Får gärna vara lika gråtrist i morgon.

Att dra upp sig själv i båten

Ni kommer väl ihåg citatet ur Upptäckaren? Läs det annars en gång till. För nu kommer jag nämligen använda det som bild för att beskriva hela världen. Eller i alla fall världen så som den ter sig i romanerna om Jonas Wergeland.

Att läsa Jan Kjaerstads böcker är just som att ro omkring på ett stort hav och dra i flöten. Till synes slumpmässigt guppar de på ytan. En samling välkända föremål, utkastade på måfå; en hockeypuck, en apelsin, en brosch, en fjäril, en pärla... Du fiskar upp ett eller annat i handen och inser då genast att det är betydligt mycket större än du anat, i själva verket bara en liten del av ett offantligt nät som hastigt vidgar sig nedåt och utåt under ytan. Du känner på dig att om du bara drog i garnet tillräckligt länge skulle det avslöja förbindelser inte bara till en massa främmande ting i vattnet under dig, utan även till alla de andra korkarna på havet, och till allting som ligger mellan dem, och till alla andra platser på hela jorden.

Ta exempelvis den där pucken. Det första du tänker när du håvar upp den i båten är att du aldrig tidigare riktigt har kunnat se en hockeypuck för vad den verkligen är. Det är som att den för första gången avslöjar sitt inneboende väsen för dig. Du vrider och vänder fascinerat på den en stund, och snart får den också en allt vidare betydelse. Du förstår att det inte bara är en puck du håller i. Inte minst är den också en projektil, en hård och destruktiv kula, en av alla dessa obarmhärtigt framvinande ting, såväl konkreta som abstrakta, som utan förvarning dyker upp i livet och oåterkalleligt krossar det vackra i sin väg.

Eller du fångar upp en liten fjäril och den leder dig snart vidare mot andra fjärilar, från de fyra fjärilarna i en magisk port för utomjordingar, via den fjärilsformade siluetten av ett par lungor på en röntgenbild, till lungor som i andning, och andning som i ande, till luften i en orgel, och att hålla andan, att rädda liv, och slutligen till livet över huvud taget.

Eller du får tag i en apelsin, en av apelsinerna som Margrete skalar, och som Bo Wang Lee jonglerar med, medan Jonas å sin sida försöker hålla flera tankar i huvudet på en gång, så motstridiga att de i spännvidden mellan sig inbegriper hela världen. Och en ormformad spiral av apelsinskal slingrar sig vidare till liknande former, till ormbon och kringelbroscher och en konståkerskas skridskospår i isen på en frusen sjö, och andra skid- och skridskoturer, och så den där ödesdigra pucken igen då och så is över huvud taget. Is som i fallande istappar.

Och inuti isen anar du en infrusen pärla. Den hemliga pärlan i ett uppfiskat ostron, ett pärlande skratt, pärlorna i ett halsband som brister och faller i ett regn över köksgolvet, och en pärlande hagelskur, och ett stänk av säd och bortkastat liv, och pärlan som försvann och aldrig hittades igen och naturligtvis Margrete själv, vars namn jag minns betyder pärla, och så mitt eget namn från samma stam...

Och därmed är cirkeln sluten. Just som citatet lovade har jag nu lyckats dra upp även mig själv i båten.

Kanske fungerar tillvaron på det viset även verkligheten - att vilket föremål man än tar tag i och drar, så kommer det förr eller senare, om man bara har tålamod och nystar tillräckligt länge, att ha vidgat sig till att inbegripa hela världen. Som när man rycker lite i hörnet av en stor bordsduk och får hela servisen med sig, såväl köttet som såsen och de kokta pären. Allting förknippat med allting annat. Det är i alla fall en svindlande tanke.

Lat mat - Pausfågel (2)

Eftersom jag är på ett sådant gott humör idag, och över huvud taget känner mig lite lat, orkar jag inte koka ihop något eget till lunch utan bjuder istället på lite färdiglagat. Det får bli ett litet stycke upptinad melankoli, signerad allas vår Bruno K:

"du fick aldrig veta
att när du rest satt jag kvar
vid avtrycket i gräset där du legat
jag förde min hand
över det nedpressade gräset och det var
som om jag behövde och vårdade din frånvaro mer
än jag behövde och vårdade dej
det var som om ingenting fick komma tillbaka
om du återvänt
hade du gjort intrång
du hade stört smärtans landvinningar
och du får aldrig veta hur ömt och starkt jag
talade till din skugga i gräset
det var som om jag redan sörjde dej
som om jag försökte vänja mej vid
vad som väntar oss alla
och att priset för en människas insikt
är en känsla av övergivenhet
som redan från början uteslutit och raserat tron
på en varaktig kärlek"

Ur Det förlorade ordet, förpackad 1995

Kvalsterkvinnan

Apropå Spider-Man 3 (som jag planerar att se senare idag):

Jag kan ibland undra hur mycket längre jag inte hade hunnit här i livet om jag, i avseende på min karriär, hade varit mindre av ett kvalster och mer lik någon av kvalstrets nätvävande släktningar i den stora spindelfamiljen. Om jag så att säga rört mig mindre inåt och nedåt, och mer uppåt och utåt. Om jag istället för att gräva ner mig i funderingar, hade spunnit trådar kors och tvärs genom livet och byggt snillrika kontaktnät på de strategiska ställen där surret varit som störst.

Klättra kan jag ju. Jag har det genetiskt: schimpansfötter med praktiska tågrepp, perfekt anpassade för skolgymnastikens replianer. De fick spänna fast mig med sele i barnvagnen när jag var liten för att jag inte skull klättra upp ur den och springa bort. Annars lät mamma mig i stort sätt härja fritt. Hur många trädgrenar, bergsknallar och skorstensnockar har jag inte suttit på genom åren? Dessutom gillade jag tidigt att pyssla med trådar - tvinna, virka, väva, fläta. När mina föräldrar kom hem från jobbet fann de stundom hela lägenheten förvandlad till ett oigenomträngligt korsnät av uppspänt garn, med deras dotter i mitten, som en flitig liten silkeslarv.

Så tänk om jag bara kunde förena allt det där. Om jag kunde kombinera det introverta grubblandet med ett mer socialt väveri. Om jag kom på ett sätt att spänna klibbiga trådar mellan alla hus i staden, och fånga förlagsbossar med dem, som hungriga spindlar fångar sländor. Herregud! Inget kunde väl stoppa mig då! (Bortsett så klart från mitt eget högmod...)

Spindelmannen har i alla fall alltid varit min favoritsuperhjälte. Vid tretiden i eftermiddag är det han och jag i en annars förhoppningsvis öde biografsalong. Kanske kan jag snappa upp lite karriärtips då. Vi får väl se.

Absurdism

Snubblade nyss över Mircea Cartarescus namn på en blogg. Han är tydligen i ropet nu. Jag kan inte säga att jag är särskilt insatt i den mannens liv och verk, men några år sedan hittade jag i alla fall hans Nostalgia i bokhyllan hemma hos en vän, tog ner den och läste den. De första fyra berättelserna var tillräckligt bra för att jag skulle läsa vidare, men jag har inte mer än ett diffust minne av vad de handlade om. Den sista, däremot, etsade sig fast. Den tilltalade mig så starkt att jag blev inspirerad att själv skriva en samling surrealistiska noveller. Jag har några utkast klara och planerar att ta upp dem igen när jag är klar med romanen. De har ingen tematisk likhet med Cartarescus historier. Det jag stulit är bara den där härligt friktionsfria övergången från det realistiskt vardagliga till det spritt språngande absurda.

För att illustrera vad jag menar följer här en liten resumé av rumänens novell (tolka den får ni göra själva):

En man tvingas byta ut signalhornet på sin bil eftersom det hakat upp sig och det ihållande tutandet retar grannarna till vansinne. När han ändå är igång passar han på att skaffa sig en ny och häftigare signal till bilen och dessutom några ordentliga högtalare. Snart nog har han byggt om hela bilen till en stor förstärkare, rivit ut instrumentbrädan och ersatt den med en keyboard. Manisk tillbringar han alltmer tid i förarsätet där han spelar improviserade musikstycken som trollbinder människorna inom hörhåll. Han slutar äta och dricka, men sväller ändå upp alltmer där han sitter. Fläsket omsluter snart hela hans kropp. Halsen försvinner i fettet och till och med armarna sjunker in i det mjuka tills bara fingrarna sticker ut som långa, spröda tentakler med vilka han utan uppehåll fortsätter att spela. Med tiden har han vuxit sig så stor att förarhytten inte längre förmår härbärgera hans enorma hydda. Han sväller ut över alla breddar, förvandlas till en enorm människosnigel, där bilens kaross bara skymtar som ett försumbart litet skal fastvuxet någonstans bland valkarna på hans fettbergslika rygg. Till slut har han med sin musik tagit över hela världen. Keyboarden sträcker sig längsmed ekvatorn och han har blivit lika stor som klotet självt.

The end.

Pausfågel

Jan Kjaerstad, ett exempel:

"En gång på Hvaler - jag kan ha varit sju åtta år - fann jag en kork som låg och flöt på havet. Jag var ute och rodde i min farfars minsta eka, en båt som till och med jag kunde hantera. När båten gled förbi korken blev jag nyfiken. Jag skåtade. Jag lade upp årorna. Jag böjde mig ut över relingen och fiskade upp korken. Jag upptäckte att det satt en lina fäst i den. Jag blev ännu mer nyfiken. Jag började dra i linan, hala upp den i båten. Det visade sig naturligtvis att jag hade fått tag i ett garn, men det var - det måste sägas i mitt försvar - ett ovanligt garnmärke, dessutom olagligt litet. Ingen såg mig från land. Jag drog försiktigt. Några flundror satt fast i maskorna i början av garnet, men jag såg något spännande glittra längre ner. Jag drog raskare. Jag iakttog hur det där vita, blänkande förvandlades till något väldigt - och anskrämligt, liksom ett gap på väg upp mot mig. Jag blev rädd. Jag släppte allt. Jag vet inte vad det var, kanske en liten håkäring eller buken på en jättekrabba. Jag har tänkt på det senare. Upplevelsen påminner mig om Margrete. Man är på väg genom livet och hittar en kork på havet, man tar upp den och sedan kommer det ett stort garn, ett nät fullt av saker man inte har kunnat föreställa sig. Man vet, även om det är omöjligt, att om man drog tillräckligt länge, om man tog i och hade tålamod, skulle man hala upp hela världen i båten, inklusive en själv och båten."

Ur Upptäckaren

Biografi (2)

Sedan jag tog värvning på Astoria Cinemas har jag kommit att betrakta kedjans Stockholmsbiografer som en brokig armada om sex, sinsemellan mycket olika båtar:

Först Astoria Nybrogatan, företagets sk "flaggskepp". Ett värdigt fartyg med sin mycket flådiga salong, upplyst av handblåsta lampor och med firmans dessutom största segel (-duk). Bakom kulisserna finns en hel mängd knarrande trädäck och luckor som inte leder någonstans annat än in i konstiga mörka hål. Det är lite som skeppet Vasa. Fast med popcornförsäljning. Och fortfarande på rätt köl. Något så när.

BioPalatset påminner vidare om en strandad finlandsfärja. Här är bred underhållning, discodäck och dansband. Effektivt och opersonligt. Medan du väntar på huvudattraktionen hamnar du ofrånkomligen i kiosken, där du också handlar betydligt mer än vad du egentligen avsett, uppstressad av alla bjärta färger, eller kanske bara för att det inte finns något annat att göra.

Astoria Kungsgatan (fd Royal) är mindre och snarare som Gotlandsfärjan. Den tar dig dit du ska, rutinerat och utan omvägar, men bjuder dig knappast att dröja ombord längre än vad som är nödvändigt.

Grand känns då mer som en lustjacht, lyxigt inredd med sin släta vita disk, upplysta affischvägg, bronsglittrande salonger (i alla fall 1:an och 2:an), en blank espressomaskin och loungemusik till och med på toaletten. På Grand går estetik före funktion alla gånger. Hon är så fåfäng att du tvingas leta dig ända in bland de bakre utrymmena av foajén med ditt hopknycklade godispapper för att hitta något så fult som en papperskorg.

Astoria Sickla, inhyst i den gamla diselverkstaden, för tankarna till ett industrifartyg ombyggt för passagerartrafik. Hårt och mjukt i skön förening. Stålbalkar och sviktande säten.

Och sist men inte minst - Victoria. Hon är nog också en träbåt, men inte lika stor som Nybrogatan, och med fem fladdrande segel istället för ett. Nedre däck flankeras dessutom av två (torrlagda) fontäner som, för att understödja de maritima asociationerna, pryds av två ärgade skulpturer av ett par (ganska obehagliga) sjöljungfrubarn. Tusentals människor klättrar omkring på den här skutan varje vecka, upp och ner för stegar och master, drar i dörrar, sliter i tampar och trossar. Victoria må vara evigt ung och omåttligt älskad men börjar ändå att bli lite trött. Från och med fredag nästa vecka läggs hon i docka över sommaren för att få vila. Men till dess är hon fortfarande i trafik, och idag sitter jag ännu en gång... vid rodret vore väl för mycket sagt (kursen är redan fastslagen och det är de två maskinisterna som ser till att vi kommer dit vi ska), men i alla fall i kassan som något slags färdvärdinna. Jag säljer biljetterna, pekar med handen åt höger och vänster och berättar vid förfrågan ett och annat om de olika resmålen.

För den hågade erbjuder vi för tillfället turer kors och tvärs över halva kontinenten (här med länkar till imdb): till Danmark med Direktören för det hele (vår i mitt tycke just nu sämsta film alla kategorier, den är så dålig att den gör mig förbannad, och på det viset har väl Trier ändå lyckats, om ett av hans mål var att provocera mig); till England med The Queen (lysande); till Frankrike med La vie en rose (eller som fegisarna säger, "den där Piaff-filmen", en snygg, tragisk men inte så värst engagerande historia); till Tyskland med De andras liv (fantastisk); till Spanien med Goya´s ghosts (inte sett, vill inte se, tror att den är tråkig); och till Italien med Allt om min pappa (som verkligen inte har ett jota med Almodovar att göra, idiotiska titelöversättare, men som inte desto mindre är en gripande film - igår blev en dam så tagen av intrigen, att hon av oro för sin hälsa måste lämna salongen och be om ett glas vatten så att hon kunde ta sin hjärtmedicin).

Med tanke på vädret lär det inte bli så mycket att göra här i dag. Folk är nöjda med att bara befinna sig där de är, i nuet, i Stockholm, i verkligheten. Jag får väl fördriva tiden med att glo på sofo-folket som driver förbi ute på Götgatan och göra kåserande reklaminlägg för bionäringen på min blogg.

Här har du mitt liv

Jag började när jag var tio år. Den första var en liten röd, plastig en med Musse och Mimmi Pigg på omslaget, försedd med ett hänglås som senare försvann. Den ligger nu i botten på den här lådan, som (vid en uppskattning grundad på jämförelse med de viktdeklarerade datapaket jag sorterade som alltiallo på Posten för länge sedan) väger i runda slängar 2o kilo. Sedan dess har jag fortsatt att skriva, minst en gång i veckan, i regel varje dag, enda till den 25 mars i år.

Det fanns flera anledningar till att jag slutade. En var att det just då inte hände något i mitt liv som jag inte tyckte hade hänt förut. 2006 var ett händelserikt år. Inte ett bra år. Men ett lärorikt, och på det viset ändå värdefullt. När mars inleddes hade jag gått varvet runt och hade ingenting mer att tillägga. Den plats där jag befann mig hade jag redan besökt många gånger förut. Jag hade redan beskrivit den ur alla tänkbara vinklar. Den var uttömd och olidligt uttjatad. När jag ändå försökte krama något nytt ur den som var värt att anteckna påminde det mest om att försöka spy med magen tom. Det var som torrkräkningar. Så jag slutade försöka.

Dessutom insåg jag att jag inte bara använde dagböckerna för att dokumentera mitt liv så sanningsenligt som möjligt. Inte bara för att skriva om verkligheten. Utan även för att skriva om den. Sedan en händelse hamnat i boken kunde jag ofta börja förhålla mig till den som till ett avsnitt i en fiktiv berättelse. Nog visste jag att det jag skrev bara var fragment av något slumpmässigt, något meningslöst på det vis som livet i grunden är meningslöst. Ändå ville jag gärna se det hela som en medvetet strukturerad roman, mättad med symbolik, tecken och röda trådar.

Om jag vid ett tillfälle, så att säga, förde in en laddad pistol i dagboken, så inte bara hoppades jag, jag förväntade mig att den inom en viss tidsrymd måste smälla av. För sådana är ju nu en gång de dramaturgiska reglerna för laddade pistoler. Om pistolen inte smällde av, om den bara låg där, eller försvann spårlöst ut ur handlingen, hade jag svårt att acceptera det. Jag blev besviken, frustrerad, irriterad. Jag ville inte riktigt tro det. Jag kunde rent av gå emot mina egna instinkter för att få föra tillbaka pistolen till handlingen och fyra av den.

Jag kunde också, halvt om halvt omedvetet, beskriva händelser på ett i fråga om fakta förvisso korrekt sätt, men ändå med en nästan omärklig glidning i en missvisande, men för mig mer önskvärd riktning. Upprepade gånger kryddade jag texten med undertoner som var ämnade att verka undermedvetna även för mig själv, vilket jag någonstans ansåg skulle ge dem en större giltighet. När jag sedan läste igenom texten, som en utomstående, fick jag på det viset tro att jag var någon slags djupare sanning på spåren, en sanning som naturligtvis också var mer i linje med hur jag själv ville ha saker och ting.

I mars insåg jag att jag med dessa uppskattningsvis 2o kilo papper, blyerts, bläck och bindväv (?) hade byggt en mur mellan mig själv och verkligheten. En trygg förskanskning där jag ostört kunde försjunka i min egen ointressanta navel. Jag upptäckte att jag hade gjort mig själv till en fånge. Väggarna hade till slut blivit så tjocka att jag inte längre kunde röra mig och jag höll hastigt på att kvävas av allt gammalt damm. Så jag reste mig, kan man väl säga, och gick ut i friska luften.

Kanske, troligen, tar jag upp dagboken ur lådan igen någon dag. Först vill jag emellertid lära mig att leva mer och tänka mindre. Att gå mindre efter huvudet och mer efter magen. Följa flödet, eller vad man ska kalla det. Hur som helst, sluta lura mig själv. Jag tycker faktiskt redan att jag blivit bättre på det. Allt jag kan hoppas på nu är att det fortsätter i samma rikting.

Hjärntvättad

Kom att tänka på det igen igår. Jag drömmer nog oftast i liggande format. I widescreen. Eller något ännu mer kvadratiskt. Mer i stil med min egen gamla teve. Inte sällan har drömmarna berättarröst pålagd. På svenska eller engelska. Ibland är de till och med textade i nederkanten.

My personal sunshine

Spontanbio igår. Vi, en fritidskompanjon och jag, kastade oss in på det mest lockande som erbjöds i närheten av där vi befann oss efter en sen lunch vid halv fyra. Det fick bli Danny Boyles Sunshine på BioPalatset. (Spoilervarning åter utfärdad.)

Det skulle vara omöjligt att sätta ett högt betyg på den filmen. Men jag gillar den i alla fall. Eller rättare: jag gillar idén med den. Jag uppskattar att någon försökt göra ett mer poetiskt science fiction-drama, en slags blandning mellan 2001: Ett rymdäventyr och Harry Martinssons Aniara. Den vågar nästan vara sådär återhållet långsam och visuellt poetisk som 2001 och snuddar även lite grand vid funderingar om hela mänsklighetens existensiella litenhet i mötet med rymden. Det kunde ha blivit hur bra som helst. Och som alltid när jag ser något jag gillar men som hålls tillbaka av uppenbara brister, önskar jag irriterat att jag fått vara med under tillblivelsen och haft möjlighet att göra om en massa.

I så fall hade jag, sedan jag gnuggat händerna av iver en stund, genast städat bort alla onödiga effekter, allt det prismatiskt brutna motljuset, alla förment skrämmande tiondelssekundare, allt svammel och naturligtvis hela den uttjatade springa-runt-i-mörka-gångar-och-döda-alla-upplösningen.

Istället hade jag koncentrerat mig ännu mer på själva ljuset. På ljuset som metafor. När Searle upplever att det ljuset från solen liksom uppslukar honom, att ljuset blir en del av honom och han en del av ljuset, och raskt förvandlas till ett slags ljus-junkie, där hade jag fördjupat mig mer. Och när rymdfärjan Icarus II förvånande plockar upp signaler från sin försvunna föregångare, som alla antagit havererat eller störtat in i solen, men som uppenbarligen fortfarande fungerar, hade jag tillåtit mig en mer djupsinnig förklaring till varför denna första färjas besättningen ändå valde att inte fullfölja sitt uppdrag. Något om att de, när de passerade gränsen bortom vilken de inte längre kunde kommunicera med jorden, liksom även nådde den yttersta gränsen för sin egen kognitiva kapacitet som människor. Att de, precis där, hade upptäckt något som var så fundamentalt annorlunda allt de tidigare kunnat föreställa sig, att de helt enkelt gick förlorade för sig själva.

Nu blir filmen snarare ett visuellt spektakel, en ofrivilligt roande uppvisning i olika sätt varpå en människa kan dö i olika extrema temperaturer, utdraget eller plötsligt, av antingen hetta eller kyla. Det är synd. Den hade potential att vara så mycket mer.

Men jag gillade den som sagt ändå. För att den i alla fall vågade försöka.

Nya möjligheter

Ett flertal besökare på den här bloggen har nu klagat på att man måste ha ett "google-konto" för att kommentera inläggen, vilket resulterat i att de istället mejlat eller sms:at sina tankar direkt till mig. Så ska det inte behöva vara. Efter en tålmodigare titt bland inställningarna har jag nu lyckats ta bort denna begränsning så att vem som helst kan lämna kommentarer utan onödigt krångel. Jag vågar hoppas att detta inte ska leda till en plötsligt störtflod av annonyma mordhot och ärekränkningar.

Bloggtoppen har sent om sider också valt att godkänna mitt lilla kvalster. Så klicka in för fulla muggar nu bara. För tillfället befinner jag mig någonstans runt plats 2500 i rankingen. Och därifrån ska det väl knappats gå att röra sig mer än åt ett håll.