Kvalsterkvinnan

Apropå Spider-Man 3 (som jag planerar att se senare idag):

Jag kan ibland undra hur mycket längre jag inte hade hunnit här i livet om jag, i avseende på min karriär, hade varit mindre av ett kvalster och mer lik någon av kvalstrets nätvävande släktningar i den stora spindelfamiljen. Om jag så att säga rört mig mindre inåt och nedåt, och mer uppåt och utåt. Om jag istället för att gräva ner mig i funderingar, hade spunnit trådar kors och tvärs genom livet och byggt snillrika kontaktnät på de strategiska ställen där surret varit som störst.

Klättra kan jag ju. Jag har det genetiskt: schimpansfötter med praktiska tågrepp, perfekt anpassade för skolgymnastikens replianer. De fick spänna fast mig med sele i barnvagnen när jag var liten för att jag inte skull klättra upp ur den och springa bort. Annars lät mamma mig i stort sätt härja fritt. Hur många trädgrenar, bergsknallar och skorstensnockar har jag inte suttit på genom åren? Dessutom gillade jag tidigt att pyssla med trådar - tvinna, virka, väva, fläta. När mina föräldrar kom hem från jobbet fann de stundom hela lägenheten förvandlad till ett oigenomträngligt korsnät av uppspänt garn, med deras dotter i mitten, som en flitig liten silkeslarv.

Så tänk om jag bara kunde förena allt det där. Om jag kunde kombinera det introverta grubblandet med ett mer socialt väveri. Om jag kom på ett sätt att spänna klibbiga trådar mellan alla hus i staden, och fånga förlagsbossar med dem, som hungriga spindlar fångar sländor. Herregud! Inget kunde väl stoppa mig då! (Bortsett så klart från mitt eget högmod...)

Spindelmannen har i alla fall alltid varit min favoritsuperhjälte. Vid tretiden i eftermiddag är det han och jag i en annars förhoppningsvis öde biografsalong. Kanske kan jag snappa upp lite karriärtips då. Vi får väl se.