Eftersom jag är på ett sådant gott humör idag, och över huvud taget känner mig lite lat, orkar jag inte koka ihop något eget till lunch utan bjuder istället på lite färdiglagat. Det får bli ett litet stycke upptinad melankoli, signerad allas vår Bruno K:
"du fick aldrig veta
att när du rest satt jag kvar
vid avtrycket i gräset där du legat
jag förde min hand
över det nedpressade gräset och det var
som om jag behövde och vårdade din frånvaro mer
än jag behövde och vårdade dej
det var som om ingenting fick komma tillbaka
om du återvänt
hade du gjort intrång
du hade stört smärtans landvinningar
och du får aldrig veta hur ömt och starkt jag
talade till din skugga i gräset
det var som om jag redan sörjde dej
som om jag försökte vänja mej vid
vad som väntar oss alla
och att priset för en människas insikt
är en känsla av övergivenhet
som redan från början uteslutit och raserat tron
på en varaktig kärlek"
Ur Det förlorade ordet, förpackad 1995
tisdag 8 maj 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
4 kommentarer:
Vackert.
Hans röst (och intonation) ogillade jag i början, men nu ser jag den som flytande narkotika (faran i att anställa liknelser mot något man inte har någon erfarenhet av).
Det vackra i redaktörsskapet - att det man väljer ut speglar en själv. Citat - en spegel.
Om du nu inte blir författare, vad vill du du jobba med?
Enligt mina examensbevis har jag visst något slags dubbel kandidatexamen i litteraturvetenskap och journalistik. Så det lutar väl åt reporter då. Inser att jag annars inte har någon tydlig b-plan. Jag får helt enkelt envisas tills jag lyckas.
Tjena Marit,
Off topic, men jag bara måste berömma dig för målningarna som du har här på bloggen. Fantastiskt fina!
//Ingemar
(jag trodde att redan lyckats få iväg det här meddelandet, men det lyckades visst aldrig?)
Tack, Ingemar! Kul att du gillar dem.
Skicka en kommentar