Här har du mitt liv

Jag började när jag var tio år. Den första var en liten röd, plastig en med Musse och Mimmi Pigg på omslaget, försedd med ett hänglås som senare försvann. Den ligger nu i botten på den här lådan, som (vid en uppskattning grundad på jämförelse med de viktdeklarerade datapaket jag sorterade som alltiallo på Posten för länge sedan) väger i runda slängar 2o kilo. Sedan dess har jag fortsatt att skriva, minst en gång i veckan, i regel varje dag, enda till den 25 mars i år.

Det fanns flera anledningar till att jag slutade. En var att det just då inte hände något i mitt liv som jag inte tyckte hade hänt förut. 2006 var ett händelserikt år. Inte ett bra år. Men ett lärorikt, och på det viset ändå värdefullt. När mars inleddes hade jag gått varvet runt och hade ingenting mer att tillägga. Den plats där jag befann mig hade jag redan besökt många gånger förut. Jag hade redan beskrivit den ur alla tänkbara vinklar. Den var uttömd och olidligt uttjatad. När jag ändå försökte krama något nytt ur den som var värt att anteckna påminde det mest om att försöka spy med magen tom. Det var som torrkräkningar. Så jag slutade försöka.

Dessutom insåg jag att jag inte bara använde dagböckerna för att dokumentera mitt liv så sanningsenligt som möjligt. Inte bara för att skriva om verkligheten. Utan även för att skriva om den. Sedan en händelse hamnat i boken kunde jag ofta börja förhålla mig till den som till ett avsnitt i en fiktiv berättelse. Nog visste jag att det jag skrev bara var fragment av något slumpmässigt, något meningslöst på det vis som livet i grunden är meningslöst. Ändå ville jag gärna se det hela som en medvetet strukturerad roman, mättad med symbolik, tecken och röda trådar.

Om jag vid ett tillfälle, så att säga, förde in en laddad pistol i dagboken, så inte bara hoppades jag, jag förväntade mig att den inom en viss tidsrymd måste smälla av. För sådana är ju nu en gång de dramaturgiska reglerna för laddade pistoler. Om pistolen inte smällde av, om den bara låg där, eller försvann spårlöst ut ur handlingen, hade jag svårt att acceptera det. Jag blev besviken, frustrerad, irriterad. Jag ville inte riktigt tro det. Jag kunde rent av gå emot mina egna instinkter för att få föra tillbaka pistolen till handlingen och fyra av den.

Jag kunde också, halvt om halvt omedvetet, beskriva händelser på ett i fråga om fakta förvisso korrekt sätt, men ändå med en nästan omärklig glidning i en missvisande, men för mig mer önskvärd riktning. Upprepade gånger kryddade jag texten med undertoner som var ämnade att verka undermedvetna även för mig själv, vilket jag någonstans ansåg skulle ge dem en större giltighet. När jag sedan läste igenom texten, som en utomstående, fick jag på det viset tro att jag var någon slags djupare sanning på spåren, en sanning som naturligtvis också var mer i linje med hur jag själv ville ha saker och ting.

I mars insåg jag att jag med dessa uppskattningsvis 2o kilo papper, blyerts, bläck och bindväv (?) hade byggt en mur mellan mig själv och verkligheten. En trygg förskanskning där jag ostört kunde försjunka i min egen ointressanta navel. Jag upptäckte att jag hade gjort mig själv till en fånge. Väggarna hade till slut blivit så tjocka att jag inte längre kunde röra mig och jag höll hastigt på att kvävas av allt gammalt damm. Så jag reste mig, kan man väl säga, och gick ut i friska luften.

Kanske, troligen, tar jag upp dagboken ur lådan igen någon dag. Först vill jag emellertid lära mig att leva mer och tänka mindre. Att gå mindre efter huvudet och mer efter magen. Följa flödet, eller vad man ska kalla det. Hur som helst, sluta lura mig själv. Jag tycker faktiskt redan att jag blivit bättre på det. Allt jag kan hoppas på nu är att det fortsätter i samma rikting.