Absurdism

Snubblade nyss över Mircea Cartarescus namn på en blogg. Han är tydligen i ropet nu. Jag kan inte säga att jag är särskilt insatt i den mannens liv och verk, men några år sedan hittade jag i alla fall hans Nostalgia i bokhyllan hemma hos en vän, tog ner den och läste den. De första fyra berättelserna var tillräckligt bra för att jag skulle läsa vidare, men jag har inte mer än ett diffust minne av vad de handlade om. Den sista, däremot, etsade sig fast. Den tilltalade mig så starkt att jag blev inspirerad att själv skriva en samling surrealistiska noveller. Jag har några utkast klara och planerar att ta upp dem igen när jag är klar med romanen. De har ingen tematisk likhet med Cartarescus historier. Det jag stulit är bara den där härligt friktionsfria övergången från det realistiskt vardagliga till det spritt språngande absurda.

För att illustrera vad jag menar följer här en liten resumé av rumänens novell (tolka den får ni göra själva):

En man tvingas byta ut signalhornet på sin bil eftersom det hakat upp sig och det ihållande tutandet retar grannarna till vansinne. När han ändå är igång passar han på att skaffa sig en ny och häftigare signal till bilen och dessutom några ordentliga högtalare. Snart nog har han byggt om hela bilen till en stor förstärkare, rivit ut instrumentbrädan och ersatt den med en keyboard. Manisk tillbringar han alltmer tid i förarsätet där han spelar improviserade musikstycken som trollbinder människorna inom hörhåll. Han slutar äta och dricka, men sväller ändå upp alltmer där han sitter. Fläsket omsluter snart hela hans kropp. Halsen försvinner i fettet och till och med armarna sjunker in i det mjuka tills bara fingrarna sticker ut som långa, spröda tentakler med vilka han utan uppehåll fortsätter att spela. Med tiden har han vuxit sig så stor att förarhytten inte längre förmår härbärgera hans enorma hydda. Han sväller ut över alla breddar, förvandlas till en enorm människosnigel, där bilens kaross bara skymtar som ett försumbart litet skal fastvuxet någonstans bland valkarna på hans fettbergslika rygg. Till slut har han med sin musik tagit över hela världen. Keyboarden sträcker sig längsmed ekvatorn och han har blivit lika stor som klotet självt.

The end.