Pizza på en bryggad segelbåt. Kan det bli mer svenskt än så? Folköl till det. En svanfamilj på betryggande avstånd. Tre gröna änder som oportunistiskt cirkulerar sittbrunnen. Bedjande andögon med hjärnor innanför som inte kan förstå varför bara den mest luggslitna får sig smulor, lök och oliver tillkastade, medan de stöddiga får tomma pistageskal. Det strider mot det naturliga urvalet.
Någon sa, apropå flamingomönstret på min klänning, att i Latinamerika finns det flockar av flamingosar som med jämna mellanrum flyger rakt ut i öknen bara för att äta salt. De bländvita dynerna, böljande av hetta, och så de chockrosa djuren i mitten. Det måste se helt overkligt ut. Som en tavla.
Kråkorna blir visst färre förresten. Kajorna tar över marknaden. De är mindre och hackar med huvudet som hönor när de går. Det går inte att låta bli att förakta ett djur som måste hacka med huvudet när det går. Det verkar så oekonomiskt ur energisynpunkt. Borde vara det i alla fall. Och utanför mitt hus finns det gula skator. Men det kanske är fullt normalt.
Vad beträffar måsar. Tre timmars promenad i solen, inberäknat omväg för inköp av jordgubbar. Motion sätter igång kreativiteten. Man ser en betongrundel någonstans och sedan en kobbe med trutar. Idéerna jongleras som heta ägg mellan de spatserande och fem minuter senare kläcks en enaktare ur det som nyss var tomma intet. En bisarr liten pjäs, eller kanske en novell. Måsholmen. Det doftar Tjechov.
Ica-charkens klarblå plåster fäster dåligt och det blev skavsår igen. Men inga spontana nakenbad bland vitkindade gäss. Den här helgen heller.
Medan andra är rädda för duvor. De litar inte på att duvorna ska ha förstånd att veja undan i tid när de kommer störtande så där rakt emot en. I 24 Hour Party People dödar de duvor med råttgift. Såg om den igår. Kadavren faller som grodor ur himlen och Gud ser ut som du. Helt logiskt.
Annars vet jag inte.
måndag 18 juni 2007
fredag 15 juni 2007
Ett omkullfallet träd, undanröjt
Äntligen klar med Mrs Dalloway. Den har stått i bokhyllan i flera år. Ibland har jag tagit fram den, slagit upp första sidan och läst det där med blommorna. Sen har jag ställt tillbaka den. Så, för ett antal veckor sedan, när stapeln med nyköpta pocketböcker återigen sjunkit ner till bottenlagret (första delen av Bob Dylans memoarer, helt oläslig) tog jag fram Woolf. Nu skulle det till slut bli av. Jag höll just då en föredömlig lästakt, med flera goda romaner i veckan, samtidigt som jag jobbade och pysslade med annat. Så kom Mrs Dalloway och lade sig över vägen som ett omkullfallet träd, trafiken stockade sig baktill. Irriterade tryck på signalhornen från dem som från sin position längre bak inte kunde se vad som orsakade stoppet. Och längst fram tampades jag med att få undan det spretiga bladverket från körbanan, stammen och rötterna - mest var det väl rötterna.
Boken var bäst vid de korta stunder när jag - för att tvinga mig själv att verkligen koncentrera mig på texten och inte, uttråkat, glida bort i andra funderingar - läste högt för mig själv. Resten vet jag inte ens om jag på allvar kan påstå att jag tagit till mig. Ögonen strök över raderna utan att alls haka tag i orden. Kanske måste jag helt enkelt acceptera att jag gillar Virginia Woolf mer som historisk person än som författare. Jag var ju faktiskt inte särskilt förtjust i Mot fyren heller. Tydligen tar jag hellre del av skildringar om henne än av henne. Vilken hemsk dom över ett konstnärsskap.
Boken var bäst vid de korta stunder när jag - för att tvinga mig själv att verkligen koncentrera mig på texten och inte, uttråkat, glida bort i andra funderingar - läste högt för mig själv. Resten vet jag inte ens om jag på allvar kan påstå att jag tagit till mig. Ögonen strök över raderna utan att alls haka tag i orden. Kanske måste jag helt enkelt acceptera att jag gillar Virginia Woolf mer som historisk person än som författare. Jag var ju faktiskt inte särskilt förtjust i Mot fyren heller. Tydligen tar jag hellre del av skildringar om henne än av henne. Vilken hemsk dom över ett konstnärsskap.
torsdag 14 juni 2007
Tolv sorters sill
Debutbar på kulturhusets takterass igår. Konferenciern Daniel Sjölin beskrev evenemanget med dess gästande författare som en bricka med tolv olika sorters sill, vilka publiken kommit för att avsmaka. Precis som på en midsommarafton började snart också ett stilla regn att falla över anrättningen. Större delen av publiken flockades under de utvevade takdukarna. Blott en liten tapper skara satt kvar framför scenen. En liten tant överlät sin lånade pläd till mig. Den visade sig bestå av ett mirakulöst vattenavstötande fliesematerial, och hopkurad under den som en same i sin kåta (smurfblå), uthärdade jag vädret till dess att den siste sillen, Jonas Karlsson, slutligen sorterat scenen. (Mitt sällskap fick nöja sig med en liten snål flik över knäet. Dör han i lunginflamation är allt således mitt fel.)
Tankar om texterna, medan regnet föll:
Tolv debutanter. Tolv böcker varav nio kunde antas vara mer eller mindre självbiografiska, eller åtminstone konstruerade kring sådant som författaren själv upplevt på nära håll; två var novellsamlingar, ur vilka författaren valde att läsa upp smakprov som också var vardagsnära och självupplevda; och en var en historisk roman, en kärlekshistoria, där det svunna 1920-talet emellertid bara anades i periferin, medan istället fokus låg på huvudpersonens inre liv.
Jag har rakt inget emot denna typ av böcker. Berättelser som ligger nära författaren själv känns ofta äkta och blir därför intressanta. I det mest privata finns också något allmängiltigt eftersom det säger något om vad det är att vara människa, även om det bara handlar om en unik människa i en värld av många miljarder.
Men när alla sillar läggs i löklag, blir det lätt lite enformigt på brickan, hur goda inläggningarna än är var och en för sig. Formmässigt var nu gårdagens sillar mycket olika sinsemellan. Serveringsstilen varierade också. Men jag satt ändå och saknade något annat, en text där fantasin sprängt gränserna för det vardagliga och där författaren sökt sig bortom det realistiska för att få berättat det som skulle berättas. Och då inte bara som metafor. Utan som en egen verklighet inuti texten. Helt orimlig. Men ändå fullt logisk (som i Gabriella Håkanssons Operation B.) Eller en berättelse som i alla fall förde läsaren med sig ut i en vidare värld än författarens eget mikrokosmos och verkligen vågade ta ut svängarna (i stil med tidigare nämnda Kavalier & Clays fantastiska äventyr.) Det hade varit uppfriskande som smakbrytning.
Den som tydligast stod ut ur mängden igår var Sofia Rapp Johansson med sin brutala långdikt Silverfisken. En äcklig, hemsk och samtidigt absurt humoristisk redogörelse för hennes egen svåra barndom. Medan hon läste glömde jag regnet för en stund och funderade istället över vad det är som gör att jag känner mig så underligt stärkt av att höra osentimentala berättelser i jag-form om unga kvinnor som far illa. Det är ju helt makabert egentligen. Men varje gång jag kommer över en sådan skildring, och den är riktigt bra, en inälvssmäll, då blir jag inte alls förskräckt eller tycker synd. Snarare känner jag mig uppfylld av någon slags inneboende styrka. Vad i all sin dar handlar den om?
Delvis beror det väl kanske på att jag, när jag tvingas se en annan kvinnas kropp förstöras, på allvar inser värdet hos min egen. Men det är inte hela sanningen. Det finns också en kraft hos själva destruktiviteten. Kanske ligger det i linje med den där Morvern-känslan - att när allt är som värst så infinner sig plötsligt ett lugn. Det lilla som är man själv blir tydligt när allt annat tas ifrån en. Jag vet inte om det är något jag borde glädjas åt eller skrämmas av.
Kylan och regnet tilltog hur som helst efter hand. Det stackars pausbandet Sternfall fick spela sina avslutande låtar och samtidigt åse publiken hastigt välla förbi scenen på väg mot hissarna. Men det var en intressant kväll. Jag hoppas bara det är bättre väder om ett par år, när det är min tur att stå på där uppe med min lilla bok i famnen.
Och skaka av kräkfärdig nervositet. Som jag längtar!
Tankar om texterna, medan regnet föll:
Tolv debutanter. Tolv böcker varav nio kunde antas vara mer eller mindre självbiografiska, eller åtminstone konstruerade kring sådant som författaren själv upplevt på nära håll; två var novellsamlingar, ur vilka författaren valde att läsa upp smakprov som också var vardagsnära och självupplevda; och en var en historisk roman, en kärlekshistoria, där det svunna 1920-talet emellertid bara anades i periferin, medan istället fokus låg på huvudpersonens inre liv.
Jag har rakt inget emot denna typ av böcker. Berättelser som ligger nära författaren själv känns ofta äkta och blir därför intressanta. I det mest privata finns också något allmängiltigt eftersom det säger något om vad det är att vara människa, även om det bara handlar om en unik människa i en värld av många miljarder.
Men när alla sillar läggs i löklag, blir det lätt lite enformigt på brickan, hur goda inläggningarna än är var och en för sig. Formmässigt var nu gårdagens sillar mycket olika sinsemellan. Serveringsstilen varierade också. Men jag satt ändå och saknade något annat, en text där fantasin sprängt gränserna för det vardagliga och där författaren sökt sig bortom det realistiska för att få berättat det som skulle berättas. Och då inte bara som metafor. Utan som en egen verklighet inuti texten. Helt orimlig. Men ändå fullt logisk (som i Gabriella Håkanssons Operation B.) Eller en berättelse som i alla fall förde läsaren med sig ut i en vidare värld än författarens eget mikrokosmos och verkligen vågade ta ut svängarna (i stil med tidigare nämnda Kavalier & Clays fantastiska äventyr.) Det hade varit uppfriskande som smakbrytning.
Den som tydligast stod ut ur mängden igår var Sofia Rapp Johansson med sin brutala långdikt Silverfisken. En äcklig, hemsk och samtidigt absurt humoristisk redogörelse för hennes egen svåra barndom. Medan hon läste glömde jag regnet för en stund och funderade istället över vad det är som gör att jag känner mig så underligt stärkt av att höra osentimentala berättelser i jag-form om unga kvinnor som far illa. Det är ju helt makabert egentligen. Men varje gång jag kommer över en sådan skildring, och den är riktigt bra, en inälvssmäll, då blir jag inte alls förskräckt eller tycker synd. Snarare känner jag mig uppfylld av någon slags inneboende styrka. Vad i all sin dar handlar den om?
Delvis beror det väl kanske på att jag, när jag tvingas se en annan kvinnas kropp förstöras, på allvar inser värdet hos min egen. Men det är inte hela sanningen. Det finns också en kraft hos själva destruktiviteten. Kanske ligger det i linje med den där Morvern-känslan - att när allt är som värst så infinner sig plötsligt ett lugn. Det lilla som är man själv blir tydligt när allt annat tas ifrån en. Jag vet inte om det är något jag borde glädjas åt eller skrämmas av.
Kylan och regnet tilltog hur som helst efter hand. Det stackars pausbandet Sternfall fick spela sina avslutande låtar och samtidigt åse publiken hastigt välla förbi scenen på väg mot hissarna. Men det var en intressant kväll. Jag hoppas bara det är bättre väder om ett par år, när det är min tur att stå på där uppe med min lilla bok i famnen.
Och skaka av kräkfärdig nervositet. Som jag längtar!
onsdag 13 juni 2007
tisdag 12 juni 2007
En fråga om inställning
Det slog mig på Carpe Noctem att jag kanske, troligen, skulle vara betjänt av att ta mig an skrivandet ur ett lite annat perspektiv. Det slog mig att de textstycken som var roligast att lyssna på var de där det stora seriösa författandet så att säga, stigit åt sidan till förmån för det rakare berättandet. Det slog mig att jag någonstans på vägen kanske råkat lägga mig till med en ganska missgynnsam och tyngande inställning till själva skrivandet i sig.
Jag ska försöka förklara vad jag menar. Kanske så här:
Den icke-producerade texten leder snart sagt alltid till dåligt samvete. Det verkar vara ett allmänt problem. Det är som om man redan befinner sig flera steg före texten. Eller ovanför den kanske. Och så lider man ideliga kval över att texten aldrig verkar hinna ikapp. Det är som om texten bara är till för att understödja den egna självbilden. Man vill kalla sig författare, och då behöver man en text att luta sig mot, att peka på, att ha som intäkt. Själva skrivandet däremot, är snarare ett gissel och, som sagt, ett ständigt gnagande dåligt samvete. I allra högsta grad även för mig, de långa perioder när jag aldrig tycks få något gjort.
Om jag däremot skulle backa lite, om jag skulle sänka mig själv, tills texten hinner ifatt mig, och på så vis omslutas av den, som av en våg, känna kraften i framåtrörelsen och bara följa med, då skulle jag förmodligen både må bättre och få mer gjort. Om jag låter berättelsen driva mig framåt, istället för att släpa den efter mig, skulle förmodligen också berättelsen själv bli mycket bättre.
Jag brukar ha som riktlinje att om något är tråkigt att skriva så är det förmodligen också tråkigt att läsa. Texten blir bäst när den skriver sig själv, när man sitter med hjärtat i halsgropen och nästan är lite rädd för fartvinden, för att förlora kontrollen, men man ändå klarar det. Det vill säga, när berättelsen redan finns där, just som en våg, och vågen bär utan att man behöver hjälpa den på traven med konstruerade nödlösningar.
Jag måste ta bättre fasta på det där i fortsättningen.
Fortsättningen ser för den delen ut som följer: 1) Måla klart tavlan. Det går bra men tar tid eftersom solen ständigt lockar mig utomhus och jag så gärna låter den göra det. 2) Storstäda detta hemska dammhål till hem som jag dväljs inuti. Jag har riktigt samlat på sunket nu ett tag för att skillnaden mellan före och efter ska bli ordentligt uppenbar när jag väl fejat klart. Förhoppningsvis hittar jag även en hel del prylar som jag kan slänga eller ge bort. Det känns alltid lika renande för själen. En symbolisk utrensning med andra ord. 3) Ta mig an boken med en ny attityd och på så vis komma loss ur dödläget. Jag ser fram emot det. Det var länge sedan.
***
I går blev det förresten något tjall med bloggen. Jag skrev ett inlägg som publicerades, men som bara sporadiskt verkade vilja uppenbara sig på bloggens förstasida. Kanske gick det aldrig att läsa. Jag hoppas att det går bättre med det här inlägget, och att det dessutom trycker fast det förra under sig så att det inte slinker undan igen. Vi får väl se.
Nu måste jag tyvärr iväg och förtjäna mitt uppehälle.
Jag ska försöka förklara vad jag menar. Kanske så här:
Den icke-producerade texten leder snart sagt alltid till dåligt samvete. Det verkar vara ett allmänt problem. Det är som om man redan befinner sig flera steg före texten. Eller ovanför den kanske. Och så lider man ideliga kval över att texten aldrig verkar hinna ikapp. Det är som om texten bara är till för att understödja den egna självbilden. Man vill kalla sig författare, och då behöver man en text att luta sig mot, att peka på, att ha som intäkt. Själva skrivandet däremot, är snarare ett gissel och, som sagt, ett ständigt gnagande dåligt samvete. I allra högsta grad även för mig, de långa perioder när jag aldrig tycks få något gjort.
Om jag däremot skulle backa lite, om jag skulle sänka mig själv, tills texten hinner ifatt mig, och på så vis omslutas av den, som av en våg, känna kraften i framåtrörelsen och bara följa med, då skulle jag förmodligen både må bättre och få mer gjort. Om jag låter berättelsen driva mig framåt, istället för att släpa den efter mig, skulle förmodligen också berättelsen själv bli mycket bättre.
Jag brukar ha som riktlinje att om något är tråkigt att skriva så är det förmodligen också tråkigt att läsa. Texten blir bäst när den skriver sig själv, när man sitter med hjärtat i halsgropen och nästan är lite rädd för fartvinden, för att förlora kontrollen, men man ändå klarar det. Det vill säga, när berättelsen redan finns där, just som en våg, och vågen bär utan att man behöver hjälpa den på traven med konstruerade nödlösningar.
Jag måste ta bättre fasta på det där i fortsättningen.
Fortsättningen ser för den delen ut som följer: 1) Måla klart tavlan. Det går bra men tar tid eftersom solen ständigt lockar mig utomhus och jag så gärna låter den göra det. 2) Storstäda detta hemska dammhål till hem som jag dväljs inuti. Jag har riktigt samlat på sunket nu ett tag för att skillnaden mellan före och efter ska bli ordentligt uppenbar när jag väl fejat klart. Förhoppningsvis hittar jag även en hel del prylar som jag kan slänga eller ge bort. Det känns alltid lika renande för själen. En symbolisk utrensning med andra ord. 3) Ta mig an boken med en ny attityd och på så vis komma loss ur dödläget. Jag ser fram emot det. Det var länge sedan.
***
I går blev det förresten något tjall med bloggen. Jag skrev ett inlägg som publicerades, men som bara sporadiskt verkade vilja uppenbara sig på bloggens förstasida. Kanske gick det aldrig att läsa. Jag hoppas att det går bättre med det här inlägget, och att det dessutom trycker fast det förra under sig så att det inte slinker undan igen. Vi får väl se.
Nu måste jag tyvärr iväg och förtjäna mitt uppehälle.
måndag 11 juni 2007
Leve tvivlet!
Livet distraherar och jag ifrågasätter allt. Sol, tvivel och kall öl (jag som inte ens dricker öl!). Kroppen fungerar fint i hettan. Det blev en mil igår igen. Inget målande. Inget skrivande. Bara livet som rusar fram genom sommaren som en röd cabriolet. Med tvivlet bakom ratten. Jag faller mot botten av av bloggtoppen men bryr mig inte om det. Saker spricker. Gröttallrikar. Illusioner. Blåsorna under mina fotsulor. Det gör ont men det är ok. Det betyder att jag lever. Solen är fin vid fem på morgonen. Sovrummet stekhett när förmiddagen knackar på. Jag tänker att en massa människor borde sluta betrakta sig själva som författare och börja berätta istället. Om de nu har något att säga. Jag med! Jag med. Men först vill jag leva lite till. Först vill jag svassa nedför trottoarerna i en liten klänning och känna solen bryna axlarna. Först vill jag tvivla på allt ett tag till. Åh! Härliga tvivel! Som en kall öl (jag som inte ens gillar öl!) är tvivlet. Till intet förpliktigande. Hoppet är värre! Mycket värre. Hemska hopp. All kraft som går åt. Herregud. Till att bara orka hoppas. Nej då vill jag hellre tvivla och leva. Peka på träd och gissa vad de heter. Alm? Alm ja. Eller ask? Ask? Tja det spelar ingen roll. Man behöver inte vara smart för att leva. Det klarar de allra dummaste djur betydligt bättre än jag. Så jag låter tvivlet tömma hjärnan och fyller den istället med glass. På lyxkryssaren "Navigator of the Seas" får man gratis glass i en vecka för bara tusen kronor per dag. "Navigator of the Seas" är tre gånger så stor vissa andra båtar. På längden eller bredden? Får man välja vilken? Vilken vecka alltså? Jag tvivlar. Man får köpa egen på 7-eleven. Och svassa vidare med handväskan dinglande. Munnen full av len vanilj. Krispig knäck. Svala läppar. Sval i magen. Het utanpå. Mjuk och böjlig med en mil i benen. En blåsa som reser sig på vänster lilltå. Vackert rosa. Jag lever och tvivlar. Som om det faktiskt vore samma sak. Konsten är att i båda fall ge sig hän åt det på allvar. Fullblodigt. Att bara släppa taget och låta det skölja över en. Tvivlet och friheten. Sol och öl (jag som inte ens dricker öl!). Den rosa blåsan spricker. Vackert som en illusion. Plopp! Det svider till men det gör inget. Glassen är mjuk som en kyss i munnen. Solen bränner axlarna. Det är ok.
lördag 9 juni 2007
Biografi (7)
Arbete på biograf tenderar att koncentrar sig huvudsakligen kring kvällar och helger. Det var därför ohälsosamt länge sedan jag inte suttit på jobbet samtidigt som mina vänner varit lediga. De senaste dygnen har jag emellertid gjort mitt bästa för att kompensera denna sociala svält med en härlig blandning av solskenspromenader, dvd-kvällar, utemiddagar och pseudofilosofiskt bakgårdsmys under blekblå sommarhimlar till åtminstone halv fem på morgonen. Bloggen har, som ni märkt, blivit eftersatt. Klagomål har inkommit. Så jag antar att jag måste ge ifrån mig ett litet livstecken innan jag sticker ut i solen igen och vinkar åt marathonlöparna.
Bläddrar genom kulturdelen på jakt efter inspiration och inser att det får bli en kort kommentar till det faktum att kaptenen lämnat skutan. Ett s har dock fallit bort i DN:s notis. Vad den avgående VD:n Mattias Nohrborg alltid brukar påpeka är att Astoria Cinemas lovades filmer, inte lovade. Det har varit en tuff tid för biografkedjan och som personal har det inte alltid varit lätt att hålla modet uppe. Under tisdagens personalmöte hördes emellertid en hel del positiva tongångar. Astoria Cinemas må inte vara någon stor kedja längre. Men med underdogens rätt till självhävdelse vågar jag tro att den i gengäld fortfarande har chans att bli naggande god.
Bläddrar genom kulturdelen på jakt efter inspiration och inser att det får bli en kort kommentar till det faktum att kaptenen lämnat skutan. Ett s har dock fallit bort i DN:s notis. Vad den avgående VD:n Mattias Nohrborg alltid brukar påpeka är att Astoria Cinemas lovades filmer, inte lovade. Det har varit en tuff tid för biografkedjan och som personal har det inte alltid varit lätt att hålla modet uppe. Under tisdagens personalmöte hördes emellertid en hel del positiva tongångar. Astoria Cinemas må inte vara någon stor kedja längre. Men med underdogens rätt till självhävdelse vågar jag tro att den i gengäld fortfarande har chans att bli naggande god.
onsdag 6 juni 2007
Tack, Povel!
Povel Ramel är borta, säger de på radion. En av mina spökfäder är död.
När jag var barn lekte jag oftast ensam. Jag ville ha det så. Jag bad om en egen nyckel för kunna gå hem direkt efter skolan, eftersom jag tyckte att barnen på fritis störde mig i mina projekt med sina eviga frågor. Istället höll jag verkstad hemma på vardagsrumsmattan, med LP-spelaren eller den toppladdade videon som sällskap. Apparaterna stod på i bakgrunden och spelade samma film eller skiva om och om igen, ibland flera dagar i sträck. Mest var det också AB Svenska Ord och Povel Ramel. Filmer, sketcher och melodier. Hasse, Tage och Povel blev mig på det viset minst lika bekanta som min egen far. De fanns där alltid när man behövde dem, välkända och trygga. Och medan jag lekte med lego, byggde trädkojor åt Yoda i mammas fikus rubustus eller tvinnade rep av björntråd, lärde jag mig nästan de någonsin gjort utantill.
Tillsammans med de andra befolkade Povel min barndom och laddade den med text. För det vill jag tacka honom även om han inte längre hör. Han har tagit av sig skorna för gott nu och slutit öronen för världens larm. Barfota ler han i mitt minne.
När jag var barn lekte jag oftast ensam. Jag ville ha det så. Jag bad om en egen nyckel för kunna gå hem direkt efter skolan, eftersom jag tyckte att barnen på fritis störde mig i mina projekt med sina eviga frågor. Istället höll jag verkstad hemma på vardagsrumsmattan, med LP-spelaren eller den toppladdade videon som sällskap. Apparaterna stod på i bakgrunden och spelade samma film eller skiva om och om igen, ibland flera dagar i sträck. Mest var det också AB Svenska Ord och Povel Ramel. Filmer, sketcher och melodier. Hasse, Tage och Povel blev mig på det viset minst lika bekanta som min egen far. De fanns där alltid när man behövde dem, välkända och trygga. Och medan jag lekte med lego, byggde trädkojor åt Yoda i mammas fikus rubustus eller tvinnade rep av björntråd, lärde jag mig nästan de någonsin gjort utantill.
Tillsammans med de andra befolkade Povel min barndom och laddade den med text. För det vill jag tacka honom även om han inte längre hör. Han har tagit av sig skorna för gott nu och slutit öronen för världens larm. Barfota ler han i mitt minne.
Nationalafton?
Några av författarna till Wahlström & Widstrands altologi Debut 2007 entrade scenen på Carpe Noctem igår och läste upp smakprov ur sina bidrag. En vän till mig deltar i samma skrivgrupp som en av författarna. Så jag följde med. Eftersom jag är helt oförmögen att ljuga beträffande mina åsikter om text (det ligger mig för känslomässigt nära, mitt ansikte avslöjar mig alltid), var jag glad att just Jon Jordås novellbit hörde till de bästa styckena för kvällen - rakt, okonstlat och mysroligt om en nybliven änkas gravstensdilemman.
Efteråt frågade jag min vän i fall skrivgruppen (förutsatt att den fortfarande var aktiv) hade plats för ytterligare en medlem. Jag tänkte att kontinuerliga deadlines och regelbunden feedback skulle kunna vara precis vad jag behöver för att komma loss ur mitt introverta kvalsterliv. Positiv kritik skulle ge mig självförtroende nog att ta större kliv framåt, negativ skulle hjälpa mig att styra upp texten i tid eller att helt ge upp projekt som inte har någon framtid. I vilket fall som helst skulle det förmodligen vara väldigt nyttigt. Men vännen var tveksam till låta mig vara med. Han är visst rädd att jag skulle vara för kritisk. Den fegisen.
Men idén med en skrivgrupp tilltalar mig ändå. Jag får väl leta upp en ny eller starta en egen...
***
En annan fråga som diskuterades under gårdagkvällen var Nationaldagens förutsättningar som festdag. Dagen efter Nationaldagen kommer ju i det flesta fall att infalla på en arbetsdag, och frågan är svensken verkligen förmögen att fira någonting alls på allvar utan en rejäl spritfylla? Vad som behövs är en Nationalafton i samma stil som Påskafton, Midsommarafton och Julafton, en till ledig dag, med mat och nubbe, då medborgarna kan supa av sig, trygga i vetskapen att de slipper gå upp och jobba nästa morgon.
Så kom vi på att 5 juni redan har börjat förvandlas till en halvdag. Vaccinationscentralen (jag var där och blev immun mot gulsot) klappade exempelvis igen vid tre på eftermiddagen. Kontorister flexade hemåt efter lunch. Som genom en tyst överenskommelse har medborgarna alltså redan börjat lägga beslag på dan före dan, och kanske lägga grunden för en framtida Nationalafton. Vi fyller uteserveringar, samlas i klungor med klingande påsar, blandar oss med studentmössorna som redan kräks på tunnelbaneperrongerna, ringer varandra och kollar läget - alla uppfyllda av en spänd förväntan om att någonting måste hända men ännu vet ingen vad, eftersom den här dagen, till skillnad från Midsommarafton, inte är cementerad med traditioner ännu.
Vilka seder som kommer formas, kanske mindre i namn av, än i skydd av, 6 juni, återstår att se. Om tio år vet vi kanske. Ännu är allting möjligt.
Efteråt frågade jag min vän i fall skrivgruppen (förutsatt att den fortfarande var aktiv) hade plats för ytterligare en medlem. Jag tänkte att kontinuerliga deadlines och regelbunden feedback skulle kunna vara precis vad jag behöver för att komma loss ur mitt introverta kvalsterliv. Positiv kritik skulle ge mig självförtroende nog att ta större kliv framåt, negativ skulle hjälpa mig att styra upp texten i tid eller att helt ge upp projekt som inte har någon framtid. I vilket fall som helst skulle det förmodligen vara väldigt nyttigt. Men vännen var tveksam till låta mig vara med. Han är visst rädd att jag skulle vara för kritisk. Den fegisen.
Men idén med en skrivgrupp tilltalar mig ändå. Jag får väl leta upp en ny eller starta en egen...
***
En annan fråga som diskuterades under gårdagkvällen var Nationaldagens förutsättningar som festdag. Dagen efter Nationaldagen kommer ju i det flesta fall att infalla på en arbetsdag, och frågan är svensken verkligen förmögen att fira någonting alls på allvar utan en rejäl spritfylla? Vad som behövs är en Nationalafton i samma stil som Påskafton, Midsommarafton och Julafton, en till ledig dag, med mat och nubbe, då medborgarna kan supa av sig, trygga i vetskapen att de slipper gå upp och jobba nästa morgon.
Så kom vi på att 5 juni redan har börjat förvandlas till en halvdag. Vaccinationscentralen (jag var där och blev immun mot gulsot) klappade exempelvis igen vid tre på eftermiddagen. Kontorister flexade hemåt efter lunch. Som genom en tyst överenskommelse har medborgarna alltså redan börjat lägga beslag på dan före dan, och kanske lägga grunden för en framtida Nationalafton. Vi fyller uteserveringar, samlas i klungor med klingande påsar, blandar oss med studentmössorna som redan kräks på tunnelbaneperrongerna, ringer varandra och kollar läget - alla uppfyllda av en spänd förväntan om att någonting måste hända men ännu vet ingen vad, eftersom den här dagen, till skillnad från Midsommarafton, inte är cementerad med traditioner ännu.
Vilka seder som kommer formas, kanske mindre i namn av, än i skydd av, 6 juni, återstår att se. Om tio år vet vi kanske. Ännu är allting möjligt.
tisdag 5 juni 2007
Drunknar i goda råd
Välmenande människor vill putta mig i rätt riktning. Alla i var sin. Rådvill står jag kvar i mitten och känner mig bara alltmer pressad.
"Borde du inte söka in till en konstskola?" tycker någon. "Ta tag i målandet på allvar". "Du borde skriva kortare texter" säger någon annan, "och skicka dem till tidsskrifter och sånt." "Ska du inte börja frilansa då?" menar ytterligare en, medan en annan säger: "Du borde kanske resa bort ett tag, få nya perspektiv på allting." Och vidare: "Filmmanus, har du aldrig funderat på det? Det är brist på bra filmmanus just nu." Sen: "Kan du inte söka jobb som illustratör eller nåt?" Eller: "Sök in på en skrivlinje. Det kan öppna dörrar." Och så detta som grädde på moset: "Du borde blivit skådespelerska istället. Det är inte för sent än."
Jag är tacksam för att så många i min omgivning faktiskt tror på mig. Och de flesta råd är ju utmärkta var för sig. Problemet är att jag inte kan göra allting. Även om jag hemskt gärna skulle vilja kan jag inte gå på konstskola, skriva ett filmmanus, skaffa mig ett "riktigt" jobb, resa bort och bli skådespelerska, på samma gång. För att komma loss ur dödläget jag befinner mig i just nu, måste jag välja. Så tänker jag att det jag ju verkligen vill faktiskt är att skriva romaner. Och då kanske jag helt enkelt ska fortsätta med det. Men med den insikten är jag också tillbaka på ruta ett. Det vill säga: hemma, framför datorn, minst lika frustrerad som nyss...
Använder jag mina eviga romanprojekt som förevändning för att slippa ta tag i mitt liv på allvar?
Det är en isande tanke som tar över allting. Sen slår jag bort den. Blundar...
"Borde du inte söka in till en konstskola?" tycker någon. "Ta tag i målandet på allvar". "Du borde skriva kortare texter" säger någon annan, "och skicka dem till tidsskrifter och sånt." "Ska du inte börja frilansa då?" menar ytterligare en, medan en annan säger: "Du borde kanske resa bort ett tag, få nya perspektiv på allting." Och vidare: "Filmmanus, har du aldrig funderat på det? Det är brist på bra filmmanus just nu." Sen: "Kan du inte söka jobb som illustratör eller nåt?" Eller: "Sök in på en skrivlinje. Det kan öppna dörrar." Och så detta som grädde på moset: "Du borde blivit skådespelerska istället. Det är inte för sent än."
Jag är tacksam för att så många i min omgivning faktiskt tror på mig. Och de flesta råd är ju utmärkta var för sig. Problemet är att jag inte kan göra allting. Även om jag hemskt gärna skulle vilja kan jag inte gå på konstskola, skriva ett filmmanus, skaffa mig ett "riktigt" jobb, resa bort och bli skådespelerska, på samma gång. För att komma loss ur dödläget jag befinner mig i just nu, måste jag välja. Så tänker jag att det jag ju verkligen vill faktiskt är att skriva romaner. Och då kanske jag helt enkelt ska fortsätta med det. Men med den insikten är jag också tillbaka på ruta ett. Det vill säga: hemma, framför datorn, minst lika frustrerad som nyss...
Använder jag mina eviga romanprojekt som förevändning för att slippa ta tag i mitt liv på allvar?
Det är en isande tanke som tar över allting. Sen slår jag bort den. Blundar...
söndag 3 juni 2007
X är bäst i böcker
Kan man unna sig att tycka om den visuella stämningen i en film, att trivas i de sköna övergångarna och känna sig ombonat hemma hos berättarrösten, när kvinnosynen i samma film samtidigt är så totalkväljande vedervärdig?
Det gäller Cashback. Jag såg den idag efter jobbet och fick klart för mig att kvinnor är levande konstverk, ett slags svårfångade väsen som man antingen kan betala 50 pence för att de ska ta en med ut i garaget och visa en hur de ser ut under kjolen, eller som kastar drinkar i ansiktet på en utan egentlig förvarning. Som konstverk skulle kvinnorna dessutom fungera ännu bättre om man bara kunde frysa tiden så att de förvandlades till skyltdockor som man helt ostört kunde klä av och på som man ville. I annat fall får de gärna hålla till bakom sargen intill fotbollsplanen, studsa upp och ner av förtjusning och heja på ens lag...
Det är så man vill kräkas i en påse och posta den till filmbolaget, helst via något tropiskt land så att hettan hinner få spyan att jäsa och ruttna ordentligt innan den väl når fram.
På samma gång konstaterar jag åter, att sex är bäst i böcker. Inte bara för att en text kan välja vad den visar på ett helt annat sätt än bilder. Utan främst för att man som läsare av en text aldrig behöver fundera över vem som egentligen döljer sig bakom nakenheten, vem den nakna kroppen tillhör, på riktigt, och vilka motiv den verkliga kvinnan (eller mannen) haft för att vilja klä av sig framför kameran. Man behöver inte dra sig till minnes att en skrämmande hög procent (jag önskar jag kom ihåg den exakta siffran) av dem som viker ut sig "som en kul grej" har blivit sexuellt utnyttjade tidigare i livet. Man behöver inte undra om den kropp man just nu sitter och stirrar på tillhör den kategorin. Man behöver inte heller fundera över hur människan där på duken, kände sig efteråt, när kameran stängdes av.
Den stora massorgie i filmen Parfymen är ett exempel en sådan scen. I berättelsens fiktiva verklighet vaknar människorna efteråt upp och kan inte förstå vad de själva har gjort. Det som verkade som en bra idé när det hände, känns efteråt så skändligt och frånstötande att de flesta väljer att helt enkelt glömma bort vad de varit med om. Jag kan inte låta bli att undra om alla de till synes hundratals statister som ställde upp på att göra den där orgiescenen, inte måste ha kännt så i verkligheten också, efter det att regissören skrikit "bryt" och det var dags att resa sig upp igen och se varandra i ögonen.
Nakenheten är alltså ett dåligt grepp även rent konstnärligt, eftersom den avklädda kroppen alltid riskerar att bryta illusionen. Nakenheten är aldrig bara rollfigurens nakenhet. Den är i minst lika hög grad den privata skådespelarens egen.
(Att Parfymen (boken så väl som filmen) också är idiotisk på det viset att den reflektionslöst påstår att doften av universell kärlek skulle vara identisk med den av en vacker ung flicka, naturligtvis en oskuld, kan vi väl lämna därhän. Det gör mig bara trött.)
Cashback skulle ha kunnat vara en helskön liten film, och svaret på min inledande fråga hade gärna fått vara ja. Jag hade gärna fått lämna salongen med en sådan där varm och luddig känsla i maggropen som bara välgjorda men oförargliga kärlekskomedier kan ge. Lite grabbighet kan jag också ursäkta. I små doser kan det till och med vara charmigt. Cashbacks dumhet är emellertid så obegripligt stor att den skymmer sikten för allting annat. Det är synd men det är oundvikligt. Jag måste hata skiten.
Det gäller Cashback. Jag såg den idag efter jobbet och fick klart för mig att kvinnor är levande konstverk, ett slags svårfångade väsen som man antingen kan betala 50 pence för att de ska ta en med ut i garaget och visa en hur de ser ut under kjolen, eller som kastar drinkar i ansiktet på en utan egentlig förvarning. Som konstverk skulle kvinnorna dessutom fungera ännu bättre om man bara kunde frysa tiden så att de förvandlades till skyltdockor som man helt ostört kunde klä av och på som man ville. I annat fall får de gärna hålla till bakom sargen intill fotbollsplanen, studsa upp och ner av förtjusning och heja på ens lag...
Det är så man vill kräkas i en påse och posta den till filmbolaget, helst via något tropiskt land så att hettan hinner få spyan att jäsa och ruttna ordentligt innan den väl når fram.
På samma gång konstaterar jag åter, att sex är bäst i böcker. Inte bara för att en text kan välja vad den visar på ett helt annat sätt än bilder. Utan främst för att man som läsare av en text aldrig behöver fundera över vem som egentligen döljer sig bakom nakenheten, vem den nakna kroppen tillhör, på riktigt, och vilka motiv den verkliga kvinnan (eller mannen) haft för att vilja klä av sig framför kameran. Man behöver inte dra sig till minnes att en skrämmande hög procent (jag önskar jag kom ihåg den exakta siffran) av dem som viker ut sig "som en kul grej" har blivit sexuellt utnyttjade tidigare i livet. Man behöver inte undra om den kropp man just nu sitter och stirrar på tillhör den kategorin. Man behöver inte heller fundera över hur människan där på duken, kände sig efteråt, när kameran stängdes av.
Den stora massorgie i filmen Parfymen är ett exempel en sådan scen. I berättelsens fiktiva verklighet vaknar människorna efteråt upp och kan inte förstå vad de själva har gjort. Det som verkade som en bra idé när det hände, känns efteråt så skändligt och frånstötande att de flesta väljer att helt enkelt glömma bort vad de varit med om. Jag kan inte låta bli att undra om alla de till synes hundratals statister som ställde upp på att göra den där orgiescenen, inte måste ha kännt så i verkligheten också, efter det att regissören skrikit "bryt" och det var dags att resa sig upp igen och se varandra i ögonen.
Nakenheten är alltså ett dåligt grepp även rent konstnärligt, eftersom den avklädda kroppen alltid riskerar att bryta illusionen. Nakenheten är aldrig bara rollfigurens nakenhet. Den är i minst lika hög grad den privata skådespelarens egen.
(Att Parfymen (boken så väl som filmen) också är idiotisk på det viset att den reflektionslöst påstår att doften av universell kärlek skulle vara identisk med den av en vacker ung flicka, naturligtvis en oskuld, kan vi väl lämna därhän. Det gör mig bara trött.)
Cashback skulle ha kunnat vara en helskön liten film, och svaret på min inledande fråga hade gärna fått vara ja. Jag hade gärna fått lämna salongen med en sådan där varm och luddig känsla i maggropen som bara välgjorda men oförargliga kärlekskomedier kan ge. Lite grabbighet kan jag också ursäkta. I små doser kan det till och med vara charmigt. Cashbacks dumhet är emellertid så obegripligt stor att den skymmer sikten för allting annat. Det är synd men det är oundvikligt. Jag måste hata skiten.
lördag 2 juni 2007
Samtidsskärvor
Läser dagens essä i DN, om det privatas erövring av offentligheten, bland annat genom bloggar. Man skulle kunna se det som ett övergivande av det generella till förmån för det närsynt enskilda. Men vad är väl det generella om inte summan av sina inneboende enskildheter? Det allmänna existerar inte utan det privata.
Den stora skillnaden för läsaren/betraktaren är att det enskilda är lätt att identifiera sig med medan det generella befinner sig på ett annat och mer opersonligt plan. Risken är att man försjunker så i det privat intima att man inte lägger märke till helheten - inte ser till skogen för alla träd. Men tar man del av tillräckligt många privata synsätt kan man å andra sidan börja dra generella slutsatser om samtiden och det samhälle vi lever i, helt på egen hand.
Arkeologer blir alltid till sig i trasorna över att hitta frukostrester och krukskärvor från forna tidsepoker, just för att det privata har förmågan att säga oss något viktigt om samhällen i stort. Om varje blogg betraktas som en sådan frukostrest eller krukskärva borde väl den stora nätutfläkningen få samtidsarkeologerna hjula av upphetsning.
Förr eller senare kommer säkerligen en motreaktion. När alla väl lagt ut sina kärleksproblem på nätet blir det mer intressant att vara Greta Garbo. Till dess får bloggandet blomstra. Och vare sig man anser att detta är på gott eller ont, tror jag att bloggepoken i efterhand, när eller om den någon gång dör, kommer vara rätt spännande att dissekera.
Den stora skillnaden för läsaren/betraktaren är att det enskilda är lätt att identifiera sig med medan det generella befinner sig på ett annat och mer opersonligt plan. Risken är att man försjunker så i det privat intima att man inte lägger märke till helheten - inte ser till skogen för alla träd. Men tar man del av tillräckligt många privata synsätt kan man å andra sidan börja dra generella slutsatser om samtiden och det samhälle vi lever i, helt på egen hand.
Arkeologer blir alltid till sig i trasorna över att hitta frukostrester och krukskärvor från forna tidsepoker, just för att det privata har förmågan att säga oss något viktigt om samhällen i stort. Om varje blogg betraktas som en sådan frukostrest eller krukskärva borde väl den stora nätutfläkningen få samtidsarkeologerna hjula av upphetsning.
Förr eller senare kommer säkerligen en motreaktion. När alla väl lagt ut sina kärleksproblem på nätet blir det mer intressant att vara Greta Garbo. Till dess får bloggandet blomstra. Och vare sig man anser att detta är på gott eller ont, tror jag att bloggepoken i efterhand, när eller om den någon gång dör, kommer vara rätt spännande att dissekera.
Genanta böjelser
Jag kan inte hjälpa det. Jag tycker det är hur bra som helst. Genial-banalitet i dess renaste form:
Känns som vår kärlek kom på sned från början,
just som det lutande tornet i Pisa.
Men tornet står där än i dag
och här står du och här står jag.
Hämtat ur en bara alltför välkänd sommarplåga. Behöver jag ens nämna vilken?
Känns som vår kärlek kom på sned från början,
just som det lutande tornet i Pisa.
Men tornet står där än i dag
och här står du och här står jag.
Hämtat ur en bara alltför välkänd sommarplåga. Behöver jag ens nämna vilken?
fredag 1 juni 2007
Mammas lilla strypsnara
En kompis mamma har vad som måste vara en av världens mest ångestframkallande skärmsläckare. Den består av en textremsa som rullar fram över rutan. Rullar och rullar. Från sida till sida. Gång på gång. Utan uppehåll. Meningen lyder:
Jag är så tacksam för, att båda mina söner har fast anställning
Jag är så tacksam för, att båda mina söner har fast anställning
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
