Drunknar i goda råd

Välmenande människor vill putta mig i rätt riktning. Alla i var sin. Rådvill står jag kvar i mitten och känner mig bara alltmer pressad.

"Borde du inte söka in till en konstskola?" tycker någon. "Ta tag i målandet på allvar". "Du borde skriva kortare texter" säger någon annan, "och skicka dem till tidsskrifter och sånt." "Ska du inte börja frilansa då?" menar ytterligare en, medan en annan säger: "Du borde kanske resa bort ett tag, få nya perspektiv på allting." Och vidare: "Filmmanus, har du aldrig funderat på det? Det är brist på bra filmmanus just nu." Sen: "Kan du inte söka jobb som illustratör eller nåt?" Eller: "Sök in på en skrivlinje. Det kan öppna dörrar." Och så detta som grädde på moset: "Du borde blivit skådespelerska istället. Det är inte för sent än."

Jag är tacksam för att så många i min omgivning faktiskt tror på mig. Och de flesta råd är ju utmärkta var för sig. Problemet är att jag inte kan göra allting. Även om jag hemskt gärna skulle vilja kan jag inte gå på konstskola, skriva ett filmmanus, skaffa mig ett "riktigt" jobb, resa bort och bli skådespelerska, på samma gång. För att komma loss ur dödläget jag befinner mig i just nu, måste jag välja. Så tänker jag att det jag ju verkligen vill faktiskt är att skriva romaner. Och då kanske jag helt enkelt ska fortsätta med det. Men med den insikten är jag också tillbaka på ruta ett. Det vill säga: hemma, framför datorn, minst lika frustrerad som nyss...

Använder jag mina eviga romanprojekt som förevändning för att slippa ta tag i mitt liv på allvar?

Det är en isande tanke som tar över allting. Sen slår jag bort den. Blundar...