Genanta böjelser

Jag kan inte hjälpa det. Jag tycker det är hur bra som helst. Genial-banalitet i dess renaste form:

Känns som vår kärlek kom på sned från början,
just som det lutande tornet i Pisa.
Men tornet står där än i dag
och här står du och här står jag.

Hämtat ur en bara alltför välkänd sommarplåga. Behöver jag ens nämna vilken?