X är bäst i böcker

Kan man unna sig att tycka om den visuella stämningen i en film, att trivas i de sköna övergångarna och känna sig ombonat hemma hos berättarrösten, när kvinnosynen i samma film samtidigt är så totalkväljande vedervärdig?

Det gäller Cashback. Jag såg den idag efter jobbet och fick klart för mig att kvinnor är levande konstverk, ett slags svårfångade väsen som man antingen kan betala 50 pence för att de ska ta en med ut i garaget och visa en hur de ser ut under kjolen, eller som kastar drinkar i ansiktet på en utan egentlig förvarning. Som konstverk skulle kvinnorna dessutom fungera ännu bättre om man bara kunde frysa tiden så att de förvandlades till skyltdockor som man helt ostört kunde klä av och på som man ville. I annat fall får de gärna hålla till bakom sargen intill fotbollsplanen, studsa upp och ner av förtjusning och heja på ens lag...

Det är så man vill kräkas i en påse och posta den till filmbolaget, helst via något tropiskt land så att hettan hinner få spyan att jäsa och ruttna ordentligt innan den väl når fram.

På samma gång konstaterar jag åter, att sex är bäst i böcker. Inte bara för att en text kan välja vad den visar på ett helt annat sätt än bilder. Utan främst för att man som läsare av en text aldrig behöver fundera över vem som egentligen döljer sig bakom nakenheten, vem den nakna kroppen tillhör, på riktigt, och vilka motiv den verkliga kvinnan (eller mannen) haft för att vilja klä av sig framför kameran. Man behöver inte dra sig till minnes att en skrämmande hög procent (jag önskar jag kom ihåg den exakta siffran) av dem som viker ut sig "som en kul grej" har blivit sexuellt utnyttjade tidigare i livet. Man behöver inte undra om den kropp man just nu sitter och stirrar på tillhör den kategorin. Man behöver inte heller fundera över hur människan där på duken, kände sig efteråt, när kameran stängdes av.

Den stora massorgie i filmen Parfymen är ett exempel en sådan scen. I berättelsens fiktiva verklighet vaknar människorna efteråt upp och kan inte förstå vad de själva har gjort. Det som verkade som en bra idé när det hände, känns efteråt så skändligt och frånstötande att de flesta väljer att helt enkelt glömma bort vad de varit med om. Jag kan inte låta bli att undra om alla de till synes hundratals statister som ställde upp på att göra den där orgiescenen, inte måste ha kännt så i verkligheten också, efter det att regissören skrikit "bryt" och det var dags att resa sig upp igen och se varandra i ögonen.

Nakenheten är alltså ett dåligt grepp även rent konstnärligt, eftersom den avklädda kroppen alltid riskerar att bryta illusionen. Nakenheten är aldrig bara rollfigurens nakenhet. Den är i minst lika hög grad den privata skådespelarens egen.

(Att Parfymen (boken så väl som filmen) också är idiotisk på det viset att den reflektionslöst påstår att doften av universell kärlek skulle vara identisk med den av en vacker ung flicka, naturligtvis en oskuld, kan vi väl lämna därhän. Det gör mig bara trött.)

Cashback skulle ha kunnat vara en helskön liten film, och svaret på min inledande fråga hade gärna fått vara ja. Jag hade gärna fått lämna salongen med en sådan där varm och luddig känsla i maggropen som bara välgjorda men oförargliga kärlekskomedier kan ge. Lite grabbighet kan jag också ursäkta. I små doser kan det till och med vara charmigt. Cashbacks dumhet är emellertid så obegripligt stor att den skymmer sikten för allting annat. Det är synd men det är oundvikligt. Jag måste hata skiten.