Tack, Povel!

Povel Ramel är borta, säger de på radion. En av mina spökfäder är död.

När jag var barn lekte jag oftast ensam. Jag ville ha det så. Jag bad om en egen nyckel för kunna gå hem direkt efter skolan, eftersom jag tyckte att barnen på fritis störde mig i mina projekt med sina eviga frågor. Istället höll jag verkstad hemma på vardagsrumsmattan, med LP-spelaren eller den toppladdade videon som sällskap. Apparaterna stod på i bakgrunden och spelade samma film eller skiva om och om igen, ibland flera dagar i sträck. Mest var det också AB Svenska Ord och Povel Ramel. Filmer, sketcher och melodier. Hasse, Tage och Povel blev mig på det viset minst lika bekanta som min egen far. De fanns där alltid när man behövde dem, välkända och trygga. Och medan jag lekte med lego, byggde trädkojor åt Yoda i mammas fikus rubustus eller tvinnade rep av björntråd, lärde jag mig nästan de någonsin gjort utantill.

Tillsammans med de andra befolkade Povel min barndom och laddade den med text. För det vill jag tacka honom även om han inte längre hör. Han har tagit av sig skorna för gott nu och slutit öronen för världens larm. Barfota ler han i mitt minne.