Alla borde börja sina dagar med att dansa foxtrot. Det gjorde jag i fredags.
Med hjälp av en dvd-kurs till vrakpriset av ynka trettiofem realiserade svenska kronor, en föredömlig grundinställning och inte alltför stor möda, har jag och min stolta kavaljer hittills lärt oss behärska åtminstone de tre första stegkombinationerna - feather step, reverse turn och feather finnish.
När vi sedan, trots den sorgliga storleken på bådas våra respektive balsalar (jag har som exempel ett nytt blåmärke där jag med inspirerad kraft slog armen i bokhyllan), fått finess på resten av rörelserna, går vi tappert vidare med valsen, sedan quicksteppet och vågar oss kanske till och med på tangon också, innan vi överväger de latinska rytmerna.
Det enda som därefter saknas är att någon bankar oss i huvudet med en inbjudan till en eller annan strikt formell tillställning. När musiken spelar upp och de övriga gästerna tafatt famlar efter varandra och väl mest av allt försöker undvika att lemlästa varandras fötter, skrider min kavaljer och jag ledigt ut på golvet och slår församlingen med häpnad.
Och om vi snavar och faller huvudstupa över vår egen taktfasta hybris? Tja - skratt är ju också ett sätt att sprida glädje.
måndag 21 januari 2008
söndag 20 januari 2008
Biografi (20) - Parentes, slut parentes
Ibland sker saker med pompa och ståt, men faller ändå genast i glömska så snart det hela är över. Människornas hjärna suddar ut det, som något på det stora hela ovidkommande, en lätt ojämnhet i en annars rak vägbana.
För de utomstående tycks Astoria Cinemas redan vara på väg att förvandlas till en sådan fotnot i historien. Besökarna kommer in på Grand eller Victoria och frågar förvirrade om den här biografen tillhör SF eller Sandrew Metronome. Även de som egentligen vet med sig att det skett ett flertal ägarbyten de senaste åren måste famla efter namnet på det där andra företaget som sen försvann. Flera av mina vänner - som ju ändå tvingats höra mig prata om än den ena än den andra biografkedjan - slirar i regel med tungan och kallar gärna Astoria för Sandrew.
Det är som att Astoria - i stockholmarnas ögon - egentligen aldrig fanns.
Jag får dagligen hålla ett tiotal små pedagogiska genomgångar av biografmarknadens närhistoria från min plats i biokassan.
-Nej, vi är Svenska Bio. Svenska Bio grundades faktiskt redan i början av 1900-talet, även om vi [det pronomen som jag ju i egenskap av anställd använder] inte synts till i Stockholm tidigare... [osv]
Många besökare är lättade över att inte allting är SF nu för tiden. Men lika många verkar smått irriterade över det omoderna i att alla biografer ännu inte samordnats till en enda stor och lätt överblickbar enhet, med ett enda biljettsystem och en gemensam princip för konsekvent prissättning av popcornmenyerna. Som om filmvisning alltså helst av allt borde styras av en statligt utsedd myndighet snarare än av konkurrerande (eller stundom samarbetande), kommersiella företag.
Eftersom Astoria alltså inte riktigt passar in i den bild som många vill ha av biomarknaden har det konkurserade projektet, så snart som bara ett halvår senare, redan börjat suddas ut ur medborgarnas minnen. Hur många storstilade projekt har inte gått samma väg? Hur många fler ska inte komma att göra det? Som förvirrande utsvävningar i en för övrigt bättre sammanhållen textmassa.
Som parenteser bara.
Slut parentes.
För de utomstående tycks Astoria Cinemas redan vara på väg att förvandlas till en sådan fotnot i historien. Besökarna kommer in på Grand eller Victoria och frågar förvirrade om den här biografen tillhör SF eller Sandrew Metronome. Även de som egentligen vet med sig att det skett ett flertal ägarbyten de senaste åren måste famla efter namnet på det där andra företaget som sen försvann. Flera av mina vänner - som ju ändå tvingats höra mig prata om än den ena än den andra biografkedjan - slirar i regel med tungan och kallar gärna Astoria för Sandrew.
Det är som att Astoria - i stockholmarnas ögon - egentligen aldrig fanns.
Jag får dagligen hålla ett tiotal små pedagogiska genomgångar av biografmarknadens närhistoria från min plats i biokassan.
-Nej, vi är Svenska Bio. Svenska Bio grundades faktiskt redan i början av 1900-talet, även om vi [det pronomen som jag ju i egenskap av anställd använder] inte synts till i Stockholm tidigare... [osv]
Många besökare är lättade över att inte allting är SF nu för tiden. Men lika många verkar smått irriterade över det omoderna i att alla biografer ännu inte samordnats till en enda stor och lätt överblickbar enhet, med ett enda biljettsystem och en gemensam princip för konsekvent prissättning av popcornmenyerna. Som om filmvisning alltså helst av allt borde styras av en statligt utsedd myndighet snarare än av konkurrerande (eller stundom samarbetande), kommersiella företag.
Eftersom Astoria alltså inte riktigt passar in i den bild som många vill ha av biomarknaden har det konkurserade projektet, så snart som bara ett halvår senare, redan börjat suddas ut ur medborgarnas minnen. Hur många storstilade projekt har inte gått samma väg? Hur många fler ska inte komma att göra det? Som förvirrande utsvävningar i en för övrigt bättre sammanhållen textmassa.
Som parenteser bara.
Slut parentes.
torsdag 17 januari 2008
Ungdom och vår
Min morfarsfar hette Ollas Anders Hansson. Det var han som byggde släktgården i den lilla byn Born vid sjön Ljugarn i Dalarna. Han var med och startade upp det socialdemokratiska partiet i Rättvik, forskade i allmogekultur och grundade hembyggdsgården i Rättvik som en följd av sitt intresse. Privat målade han porträtt och landskapsmålningar och på Skansen här i Stockholm finns ett högloft som i regel inte är öppet för allmänheten, men där han målat innertaket i skira kurbitsmönster.
Under sin levnad hann han också bli man för en liten och ganska imponerande samling med Zornreproduktioner. Anders Zorns like blev väl aldrig min morfarsfar - det schvung i penselföringen med vilket förebilden åstadkom sina karaktärer, finns hos min morfarsfar mest som en trevande om än lyckad efterapning. När Ollas Anders Hansson lade bort sitt "Ollas" och bytte efternamn till den fyra tecken långa och ganska kryptiska bokstavskombination som släkten ännu bär i dag, är emellertid min privata teori att det i hög grad var den store idolen som inspirerade honom.
Det är detta senare namn som också pryder den diktsamling som min morfarsfar på egen bekostnad gav ut på Allmogeförlaget i Vetlanda 1939.
Jag träffade aldrig min morfarsfar. Jag vet heller egentligen inte så mycket om honom. Men bland fåtalet av de förfäder jag känner till är han väl ändå den jag känner mig mest besläktad med, även på ett icke-blodsmässigt plan. Som barn lekte jag otaliga dagar i hans egenhändigt allmogedekorerade finstuga. Min mamma har ett av hans landskapsmotiv hängande på soffrumsväggen. Och jag har ett sepiatonat exemplar av hans diktsamling i min bokhylla.
Ungdom och vår heter den.
Underrubrik: sång och dikt
När han dog låg de flesta av häftena kvar fortfarande i drivor här och var runt om på gården, så jag har med tiden kunnat få ett eget. Jag tycker också mycket om att ta fram och titta på den ibland. Det är kanske som att den ger mig en lite stabilare grund att stå på när jag själv fantiserar om att ge ut böcker. Men samtidigt gör mig titeln både rörd och lite lätt generad. För den säger allt om lyriken innanför pärmarna; en sprudlande samling av mycket entusiastiska naturmetaforer, alla mycket svärmiska och mycket vackra. Det är den där typen av poesi som kommer ur pennan på någon som satt sig ner på en sten i den skogsdunge någonstans, tagit ett djupt andetag, för att låta sig uppfyllas av skönheten, och sedan i en salig utandning plitat ner de ord som inspirationen sänt i hans väg.
Jag bläddrar i den ibland. Men läser bara det som går att se mellan pappersvecken, för jag erkänner att jag inte sprättat upp sidorna. Att den fortfarande bara är ett ihopvikt storark fullt av förborgad text är av någon anledning en del av själva tjusningen. Nu tänker jag på måfå välja något av styckena att citera här. Kanske kommer det i ett svep att tredubbla antalet av de läsare som någon gång läst dessa rader. Och det förtjänar han också i min mening, om inte för kvaliteten i sin lyrik, som för det inspirerande faktum att han på eget bevåg gjorde något av sina drömmar istället för att bara sitta och vänta på förbarmande. Hade internet funnits för hundra år sen hade väl inget kunnat stoppa honom!
Nu ska vi se. Harkel och hum.
Vårfröjd, av Anders F.
"Älskling, hör sången i grönskande hagen,
sången bland träden och buskarna där!
Se, där är sångaren, som yr och betagen
diktar sin visa till den han har kär!
Hör, får du höra, hur innerligt roligt
livet kan tagas i majsolens ljus,
fastän små vingarna fladdra oroligt,
sökande grenen för vårdrömmens hus! -
Älskling, min älskling, väl äro vi ringa,
ringa som fågeln, fattiga, små.
Samlade håvor vi äga just inga,
äga ej mer än varandra vi två.
Veta ej än, var den vrå är belägen,
där vi få stanna och reda vårt bo.
Här vi dock vandra i glam framåt vägen,
fulla av jublande lycka och tro.
Väl är det mycket, som ännu vi sakna,
väl är vår längtan ungdomlig och het.
Väl måste skilda vi somna och vakna,
ack, huru länge nog ingen än vet.
Dock, vi mot höjden förtröstansfullt blicka;
Gud han förstår väl de unga också.
Låt oss jubla i våren, min flicka;
majsolen lyser och himlen är blå!"
Tack min käre morfarsfar!
Under sin levnad hann han också bli man för en liten och ganska imponerande samling med Zornreproduktioner. Anders Zorns like blev väl aldrig min morfarsfar - det schvung i penselföringen med vilket förebilden åstadkom sina karaktärer, finns hos min morfarsfar mest som en trevande om än lyckad efterapning. När Ollas Anders Hansson lade bort sitt "Ollas" och bytte efternamn till den fyra tecken långa och ganska kryptiska bokstavskombination som släkten ännu bär i dag, är emellertid min privata teori att det i hög grad var den store idolen som inspirerade honom.
Det är detta senare namn som också pryder den diktsamling som min morfarsfar på egen bekostnad gav ut på Allmogeförlaget i Vetlanda 1939.
Jag träffade aldrig min morfarsfar. Jag vet heller egentligen inte så mycket om honom. Men bland fåtalet av de förfäder jag känner till är han väl ändå den jag känner mig mest besläktad med, även på ett icke-blodsmässigt plan. Som barn lekte jag otaliga dagar i hans egenhändigt allmogedekorerade finstuga. Min mamma har ett av hans landskapsmotiv hängande på soffrumsväggen. Och jag har ett sepiatonat exemplar av hans diktsamling i min bokhylla.
Ungdom och vår heter den.
Underrubrik: sång och dikt
När han dog låg de flesta av häftena kvar fortfarande i drivor här och var runt om på gården, så jag har med tiden kunnat få ett eget. Jag tycker också mycket om att ta fram och titta på den ibland. Det är kanske som att den ger mig en lite stabilare grund att stå på när jag själv fantiserar om att ge ut böcker. Men samtidigt gör mig titeln både rörd och lite lätt generad. För den säger allt om lyriken innanför pärmarna; en sprudlande samling av mycket entusiastiska naturmetaforer, alla mycket svärmiska och mycket vackra. Det är den där typen av poesi som kommer ur pennan på någon som satt sig ner på en sten i den skogsdunge någonstans, tagit ett djupt andetag, för att låta sig uppfyllas av skönheten, och sedan i en salig utandning plitat ner de ord som inspirationen sänt i hans väg.
Jag bläddrar i den ibland. Men läser bara det som går att se mellan pappersvecken, för jag erkänner att jag inte sprättat upp sidorna. Att den fortfarande bara är ett ihopvikt storark fullt av förborgad text är av någon anledning en del av själva tjusningen. Nu tänker jag på måfå välja något av styckena att citera här. Kanske kommer det i ett svep att tredubbla antalet av de läsare som någon gång läst dessa rader. Och det förtjänar han också i min mening, om inte för kvaliteten i sin lyrik, som för det inspirerande faktum att han på eget bevåg gjorde något av sina drömmar istället för att bara sitta och vänta på förbarmande. Hade internet funnits för hundra år sen hade väl inget kunnat stoppa honom!
Nu ska vi se. Harkel och hum.
Vårfröjd, av Anders F.
"Älskling, hör sången i grönskande hagen,
sången bland träden och buskarna där!
Se, där är sångaren, som yr och betagen
diktar sin visa till den han har kär!
Hör, får du höra, hur innerligt roligt
livet kan tagas i majsolens ljus,
fastän små vingarna fladdra oroligt,
sökande grenen för vårdrömmens hus! -
Älskling, min älskling, väl äro vi ringa,
ringa som fågeln, fattiga, små.
Samlade håvor vi äga just inga,
äga ej mer än varandra vi två.
Veta ej än, var den vrå är belägen,
där vi få stanna och reda vårt bo.
Här vi dock vandra i glam framåt vägen,
fulla av jublande lycka och tro.
Väl är det mycket, som ännu vi sakna,
väl är vår längtan ungdomlig och het.
Väl måste skilda vi somna och vakna,
ack, huru länge nog ingen än vet.
Dock, vi mot höjden förtröstansfullt blicka;
Gud han förstår väl de unga också.
Låt oss jubla i våren, min flicka;
majsolen lyser och himlen är blå!"
Tack min käre morfarsfar!
lördag 12 januari 2008
Pausfågel (17) - den stora skräcken
Ur Ännu en jävla natt i Suck City, av Nick Flynn:
"När jag frågar pappa hur han träffade mamma berättar han hur man blåser en bank. Jag frågar om åren när han sov på gatan och han berättar hur man lurar till sig ett rum på Ritz. Kan jag få se din bok? frågar jag varje gång jag träffar honom. Han spelar chockad, kränkt över att jag tvivlar på honom, pekar mot ett hörn av rummet, mot en låda som är begravd under flera ögar av olästa tidningar. Den måste vara där, det är det enda stället som är kvar. [---] På väggarna hänger inramade brev från Little, Brown & Company och Viking Press. Han går fram till de här inramade breven och pekar på dem som bevis. Ett av dem beskriver boken som 'en ekvilibristisk personlighetsuppvisning', men tyvärr skulle 'dosen den innehåller ta kål på mer hårdhudade läsare än våra'. Längst ner på ett av dem har pappa skrivit: 'Ann Hancock och jag är fortfarande nära vänner. Hon älskar det jag gör. Christoffer Cobbs äventyr! - Det blir en amerikansk klassiker! Jag tänker aldrig lägga av! Jag ger aldrig upp!' Jo, säger jag, jag ser breven. Du har skickat dem till mig hundratals gånger. Men kan jag få se boken nu?"
"När jag frågar pappa hur han träffade mamma berättar han hur man blåser en bank. Jag frågar om åren när han sov på gatan och han berättar hur man lurar till sig ett rum på Ritz. Kan jag få se din bok? frågar jag varje gång jag träffar honom. Han spelar chockad, kränkt över att jag tvivlar på honom, pekar mot ett hörn av rummet, mot en låda som är begravd under flera ögar av olästa tidningar. Den måste vara där, det är det enda stället som är kvar. [---] På väggarna hänger inramade brev från Little, Brown & Company och Viking Press. Han går fram till de här inramade breven och pekar på dem som bevis. Ett av dem beskriver boken som 'en ekvilibristisk personlighetsuppvisning', men tyvärr skulle 'dosen den innehåller ta kål på mer hårdhudade läsare än våra'. Längst ner på ett av dem har pappa skrivit: 'Ann Hancock och jag är fortfarande nära vänner. Hon älskar det jag gör. Christoffer Cobbs äventyr! - Det blir en amerikansk klassiker! Jag tänker aldrig lägga av! Jag ger aldrig upp!' Jo, säger jag, jag ser breven. Du har skickat dem till mig hundratals gånger. Men kan jag få se boken nu?"
fredag 11 januari 2008
Drömda minnen
Drömde att jag plötsligt mindes en massa saker ur mitt förflutna. Saker som tidigare bara legat bortglömda och dammbleka i minnessedementen blommade nu upp i full färg igen.
Som då när jag i flera veckor campade på undertaket i olika sydländska busskurer. Eller då under studietiden, när jag ägnat en stor del av min fritid åt en multimedial blogg (innan bloggen som fenomen ens fått ett namn) med fantastiska inlägg och iakttagelser. Det enda problemet med den var att forumet egentligen inte var byggt för stora kartotek och att bara de senaste tio inläggen gick att nå om man inte mindes rubrikerna på de äldre inläggen eller kunde söka på väldigt specifika ord ur innehållet. Jag gjorde mitt bästa för att fiska fram alla gamla inlägg ur detta minnets mörker men insåg med ökande sorg att jag många måste ha gått förlorade för alltid.
I drömmen planerade jag att länka upp den gamla bloggen mot den här nya för att åtminstone inte riskera att glömma bort alla de nyfunna texterna igen. Men samtidigt kände jag mig också lite beklämd inför all den oreflekterade skaparglädje som den gamla bloggen uppvisade, när jag märkte med vilken lätt hand jag tydligen knapprat ur mig mina iakttagelser och infall, som om det vore en självklarhet, inget att lägga någon allvarlig vikt vid, eftersom jag tydligen ansett mig ösa ur en osinlig källa när jag skrev och att det därför hade varit i det närmaste löjligt att spara allt som sprang ur den.
Medan jag klickade runt bland inläggen blev jag rädd att jag förlorat denna ångestbefriade kreativitet. För i jämförelse med den där gamla bloggen (där de insiktsfulla inläggen också ackompanjerades av opretentiösa låtlistor, rörliga bilder och en massa andra intagande effekter) var ju den nya så mycket blekare, så mycket plattare, så mycket mer ängsligt självmedveten...
Jag vaknade och trodde ytterligare för ett par minuter att jag ägnat en period av mitt liv åt att som självsäker hemlös kampera på busskurer, innan drömdimman skingrades och verkligheten bredde ut sig på nytt. Naken och hård. Men också full av möjligheter.
Det börjar bli dags att skriva igen. Och kanske göra en liten resa.
Som då när jag i flera veckor campade på undertaket i olika sydländska busskurer. Eller då under studietiden, när jag ägnat en stor del av min fritid åt en multimedial blogg (innan bloggen som fenomen ens fått ett namn) med fantastiska inlägg och iakttagelser. Det enda problemet med den var att forumet egentligen inte var byggt för stora kartotek och att bara de senaste tio inläggen gick att nå om man inte mindes rubrikerna på de äldre inläggen eller kunde söka på väldigt specifika ord ur innehållet. Jag gjorde mitt bästa för att fiska fram alla gamla inlägg ur detta minnets mörker men insåg med ökande sorg att jag många måste ha gått förlorade för alltid.
I drömmen planerade jag att länka upp den gamla bloggen mot den här nya för att åtminstone inte riskera att glömma bort alla de nyfunna texterna igen. Men samtidigt kände jag mig också lite beklämd inför all den oreflekterade skaparglädje som den gamla bloggen uppvisade, när jag märkte med vilken lätt hand jag tydligen knapprat ur mig mina iakttagelser och infall, som om det vore en självklarhet, inget att lägga någon allvarlig vikt vid, eftersom jag tydligen ansett mig ösa ur en osinlig källa när jag skrev och att det därför hade varit i det närmaste löjligt att spara allt som sprang ur den.
Medan jag klickade runt bland inläggen blev jag rädd att jag förlorat denna ångestbefriade kreativitet. För i jämförelse med den där gamla bloggen (där de insiktsfulla inläggen också ackompanjerades av opretentiösa låtlistor, rörliga bilder och en massa andra intagande effekter) var ju den nya så mycket blekare, så mycket plattare, så mycket mer ängsligt självmedveten...
Jag vaknade och trodde ytterligare för ett par minuter att jag ägnat en period av mitt liv åt att som självsäker hemlös kampera på busskurer, innan drömdimman skingrades och verkligheten bredde ut sig på nytt. Naken och hård. Men också full av möjligheter.
Det börjar bli dags att skriva igen. Och kanske göra en liten resa.
onsdag 9 januari 2008
Fröken Flipper
Ledig i fyra härliga dagar i rad. Som jag längtat!
Nu står jag emellertid precis i början av denna ledighet, denna "ocean av tid" som en lärare på JMK uttryckte det, och är mest bara stressad över hur otroligt uppstressad jag är. På jobbet stressade jag upp mina kollegor genom av vara så hypereffektiv att jag slår knut på mig själv, pratar med tre kunder samtidigt och ökar takten som om livet hängde på det trots att det egentligen inte är någon brådska alls. När jag kommer hem ger jag mig knappt tid att ta av mig ytterkläderna innan jag sätter på datorn, lagar kvällsmat och viker tvätt samtidigt.
Nu är det dock meningen att jag bara ska njuta, ha en långsam morgon med frukost på sängen och sedan ta dagen som det kommer. Jag vaknar med spänningshuvudvärk och stressklåda över hela kroppen. Detta vid sidan av alla blåmärken jag redan har efter att, som en stissig flipperkula, ha sprungit rakt in i en massa hårda hörn i arbetet.
Det är som i det militära, när befälen förvägrar rekryterna sömn och vila dygn efter dygn, samtidigt som man då och då petar till dem hårt med långa käppar, i sadistiskt hopp om att de en morgon till slut ska bryta samman...
Suck...
Om jag vräker i mig diplomchoklad tills jag blir så rund och tung att jag inte orkar röra mig, så kanske jag äntligen kan varva ner.
Nu står jag emellertid precis i början av denna ledighet, denna "ocean av tid" som en lärare på JMK uttryckte det, och är mest bara stressad över hur otroligt uppstressad jag är. På jobbet stressade jag upp mina kollegor genom av vara så hypereffektiv att jag slår knut på mig själv, pratar med tre kunder samtidigt och ökar takten som om livet hängde på det trots att det egentligen inte är någon brådska alls. När jag kommer hem ger jag mig knappt tid att ta av mig ytterkläderna innan jag sätter på datorn, lagar kvällsmat och viker tvätt samtidigt.
Nu är det dock meningen att jag bara ska njuta, ha en långsam morgon med frukost på sängen och sedan ta dagen som det kommer. Jag vaknar med spänningshuvudvärk och stressklåda över hela kroppen. Detta vid sidan av alla blåmärken jag redan har efter att, som en stissig flipperkula, ha sprungit rakt in i en massa hårda hörn i arbetet.
Det är som i det militära, när befälen förvägrar rekryterna sömn och vila dygn efter dygn, samtidigt som man då och då petar till dem hårt med långa käppar, i sadistiskt hopp om att de en morgon till slut ska bryta samman...
Suck...
Om jag vräker i mig diplomchoklad tills jag blir så rund och tung att jag inte orkar röra mig, så kanske jag äntligen kan varva ner.
måndag 7 januari 2008
söndag 6 januari 2008
Ett rätt av tre
Min idealtillvaro består av tre komponenter:
Att kunna skriva/måla. Ett stimulerande socialt liv. Motion.
Den här vintern har såväl kreativitet och träning emellertid fått ge vika för diverse lönearbeten. Det ska tilläggas att service inte sällan är fysiskt slitsamt, särskilt under julrusher, och jag är betänkligt trött i kroppen nu när jag vaknar om morgnarna. Men den tröttheten har inget gemensamt med den behagliga utmattning man känner efter en löprunda i vårsolen.
Skrivandet rör sig ständigt i bakhuvudet men får aldrig riktigt plats att komma fram. Så snart det närmar sig ytan är det genast dags att dra skorna på trötta fötter igen och stämpla in på något arbete.
För att kunna vara kreativ måste jag ha blank tid och fasta rutiner. Min yttre tillvaro måste vara så förutsägbar och tråkig att fantasin automatiskt börjar bre ut sig. Som kompensation, men också av obändig livslängtan - så snart det bara finns syre nog. Jag hade gärna önskat att mitt skrivande var mer som ett ogräs, en stryktålig växt som alltid fann sig väg att skjuta skott. I sprickorna i asfalten. I den kompakta skuggan under andra, mer imponerande buskar. Men jag tvingas inse att det för min del krävs något mer i stil med ett rofyllt drivhus för att mina plantor ska ge frukt.
När det därför är mycket annat som händer får jag helt enkelt acceptera att det viktiga hamnar på undantag. Jag tröstar mig med att mycket jobb betyder mycket pengar, och mycket pengar betyder mycket tid och att när den tiden väl infinner sig så kommer lugnet åter tillbaka.
Igår jobbade jag också mitt sista monsterpass på överskådlig tid. Det börjar samtidigt bli en vacker styrsel på mitt privatliv. Så kanske, kanske, att det nu snart är dags för en ny period av skapande. Och motion. Axlar utan surrande spänningsknutor. Ben utan blåmärken. Följsamma nagelband. Befriande morgnar. Och ljusa kvällar. Ro i sinnet. Och läshunger...
Jo, min suck. Det hoppas jag verkligen.
Att kunna skriva/måla. Ett stimulerande socialt liv. Motion.
Den här vintern har såväl kreativitet och träning emellertid fått ge vika för diverse lönearbeten. Det ska tilläggas att service inte sällan är fysiskt slitsamt, särskilt under julrusher, och jag är betänkligt trött i kroppen nu när jag vaknar om morgnarna. Men den tröttheten har inget gemensamt med den behagliga utmattning man känner efter en löprunda i vårsolen.
Skrivandet rör sig ständigt i bakhuvudet men får aldrig riktigt plats att komma fram. Så snart det närmar sig ytan är det genast dags att dra skorna på trötta fötter igen och stämpla in på något arbete.
För att kunna vara kreativ måste jag ha blank tid och fasta rutiner. Min yttre tillvaro måste vara så förutsägbar och tråkig att fantasin automatiskt börjar bre ut sig. Som kompensation, men också av obändig livslängtan - så snart det bara finns syre nog. Jag hade gärna önskat att mitt skrivande var mer som ett ogräs, en stryktålig växt som alltid fann sig väg att skjuta skott. I sprickorna i asfalten. I den kompakta skuggan under andra, mer imponerande buskar. Men jag tvingas inse att det för min del krävs något mer i stil med ett rofyllt drivhus för att mina plantor ska ge frukt.
När det därför är mycket annat som händer får jag helt enkelt acceptera att det viktiga hamnar på undantag. Jag tröstar mig med att mycket jobb betyder mycket pengar, och mycket pengar betyder mycket tid och att när den tiden väl infinner sig så kommer lugnet åter tillbaka.
Igår jobbade jag också mitt sista monsterpass på överskådlig tid. Det börjar samtidigt bli en vacker styrsel på mitt privatliv. Så kanske, kanske, att det nu snart är dags för en ny period av skapande. Och motion. Axlar utan surrande spänningsknutor. Ben utan blåmärken. Följsamma nagelband. Befriande morgnar. Och ljusa kvällar. Ro i sinnet. Och läshunger...
Jo, min suck. Det hoppas jag verkligen.
fredag 4 januari 2008
Mindfullness
Äntligen en blank dag!
Inget jobb. Inga trevliga fester. Allt jag ska göra idag är att äta chokladpraliner och ägna mig åt min senaste hobby - att virka formanpassade skyddsfodral till mina egna och mina vänners teknikleksaker.
Ahh, virka. Det är meditation det!
Tids nog ska jag väl börja skriva också. Men det är en annan historia.
Inget jobb. Inga trevliga fester. Allt jag ska göra idag är att äta chokladpraliner och ägna mig åt min senaste hobby - att virka formanpassade skyddsfodral till mina egna och mina vänners teknikleksaker.
Ahh, virka. Det är meditation det!
Tids nog ska jag väl börja skriva också. Men det är en annan historia.
***
Dagens "bedrift" - ett iPod-fodral med citat av Elvis Presley:
tisdag 1 januari 2008
Första dagen och redan dagen efter
Champagne, fyrverkerier, dramatik. Glädje och sorg i en enda stor, härlig cocktail. En suddig fläck i pannloben någonstans mellan ögonbrynen. Osminkad, iklädd arbetströja och tyllkjol, tampas jag ensam mot full foajé av bakfulla biobesökare. Mer får ni inte ur mig en dag som denna.
Skål och välkomna till ett nytt år!
Skål och välkomna till ett nytt år!
måndag 31 december 2007
Ett år efter pånyttfödelsen
Vid den här tiden för ett år sedan befann jag mig (som jag tidigare nämnt) på en liten ö i södra Thailand. På nyårsdagen gjorde vi en tur med longtailbåt uppför kusten, till Smaragdgrottans mynning, där det redan var trångt av allsköns båtar.
Utstyrda i flytvästar och ledsagade av en guide med ficklampa simmade vi mot grottöppningen. Vattnet smakade bensin, avgaser och upprivna alger, flytvästremmarna skar in på alla möjliga ställen och mitt sällskap hyperventilerade och sa att han skulle dö, så att jag fick bogsera honom genom vågorna, medan guiden i sin tur höll mig i handen för att visa vägen. Under tsunamin hade ett stort antal människor överrumplats av vågen precis här och dränkts mot grottunnelns tak. Men jag tänkte inte låta något av detta nedslå mig nu. Jag hade en rituell baktanke med alltihop, och att det smärtade lite gjorde bara riten så mycket mer naturtrogen.
Vi paddlade oss fram de hundra meterna i bäckmörker och nådde snart den inre lagun som var målet för allt besvär - en lugn och solbelyst öppning med silkeslen sand och tjugo-trettio meter höga bergsväggar täckta av djungelgröna växter. Vi stannade där en stund och jag försökte filterera bort alla de lyckligt skrattande japanerna, de rödbrända européerna och de (trots att detta måste vara niohundrafemtioelfte gången de var här) förvånansvärt entusiastiska turledarna, och bara ta in allting, låta det slå rot inom mig även på ett djupare plan.
När vi simmade ut igen, ut i det betydligt mer ogästvänliga havet utanför, och klev upp i den rangliga longtailbåten igen, förklarade jag mig själv: härmed pånyttfödd! Från och med nu var jag rentvättad från allt dåligt som tidigare hänt mig i livet och hade sålunda en unik chans att börja om från början. Jag beslutade mig för att hädanefter inte tillåta att något hände mig som jag själv inte verkligen ville. Jag skulle över huvud taget bli bättre på att lyssna till min egen intuition och försöka lita på den istället för att analysera sönder allting till obegriplighet. Jag var vit nu. Jag tänkte inte låta någonting fläcka mig igen.
Så: Ett år senare. Hur har det gått?
Jag ser tillbaka och tänker att det faktiskt gått bra!
Det här har inte varit mitt mest produktiva år. Snarare har kreativiteten legat i träda ovanligt långa perioder. Det har inte heller varit mitt lyckligaste år i livet. Snarare ett av mina jobbigaste. Men jag tror ändå att de beslut jag tagit under det här året kommer ligga till grund för en mycket lyckligare tillvaro på sikt. I alla fall om man med lycklig menar mindre grumlig, mer insiktsfull och mer själsligt stabil. En tillvaro med åtminstone större förutsättningar till lycka en den som varit aktuell tidigare.
Nästa år hoppas jag kunna skörda de första frukterna av denna förändring. Fortsätter det som nu är jag också vid gott mod om att det ska lyckas.
Nu närmast ska jag emellertid ge mig av till butiken i Mörby Centrum och botanisera i kex och ostar eftersom det fallit på min lott att ordna vickningsmaten till nattens nyårsfest. En flaska champagne har jag lämpligt nog redan på lager. Den fick jag i födelsedagspresent av den här mannen, som avrundat sitt 2007 med en kvalificerad årslista.
De som eventuellt hoppats på ett liknande tilltag av mig får däremot lämna bordet hungriga. Jag är inte mycket för listor, boys and girls. Jag är helt enkelt inte så strukturerad.
Utstyrda i flytvästar och ledsagade av en guide med ficklampa simmade vi mot grottöppningen. Vattnet smakade bensin, avgaser och upprivna alger, flytvästremmarna skar in på alla möjliga ställen och mitt sällskap hyperventilerade och sa att han skulle dö, så att jag fick bogsera honom genom vågorna, medan guiden i sin tur höll mig i handen för att visa vägen. Under tsunamin hade ett stort antal människor överrumplats av vågen precis här och dränkts mot grottunnelns tak. Men jag tänkte inte låta något av detta nedslå mig nu. Jag hade en rituell baktanke med alltihop, och att det smärtade lite gjorde bara riten så mycket mer naturtrogen.
Vi paddlade oss fram de hundra meterna i bäckmörker och nådde snart den inre lagun som var målet för allt besvär - en lugn och solbelyst öppning med silkeslen sand och tjugo-trettio meter höga bergsväggar täckta av djungelgröna växter. Vi stannade där en stund och jag försökte filterera bort alla de lyckligt skrattande japanerna, de rödbrända européerna och de (trots att detta måste vara niohundrafemtioelfte gången de var här) förvånansvärt entusiastiska turledarna, och bara ta in allting, låta det slå rot inom mig även på ett djupare plan.
När vi simmade ut igen, ut i det betydligt mer ogästvänliga havet utanför, och klev upp i den rangliga longtailbåten igen, förklarade jag mig själv: härmed pånyttfödd! Från och med nu var jag rentvättad från allt dåligt som tidigare hänt mig i livet och hade sålunda en unik chans att börja om från början. Jag beslutade mig för att hädanefter inte tillåta att något hände mig som jag själv inte verkligen ville. Jag skulle över huvud taget bli bättre på att lyssna till min egen intuition och försöka lita på den istället för att analysera sönder allting till obegriplighet. Jag var vit nu. Jag tänkte inte låta någonting fläcka mig igen.
Så: Ett år senare. Hur har det gått?
Jag ser tillbaka och tänker att det faktiskt gått bra!
Det här har inte varit mitt mest produktiva år. Snarare har kreativiteten legat i träda ovanligt långa perioder. Det har inte heller varit mitt lyckligaste år i livet. Snarare ett av mina jobbigaste. Men jag tror ändå att de beslut jag tagit under det här året kommer ligga till grund för en mycket lyckligare tillvaro på sikt. I alla fall om man med lycklig menar mindre grumlig, mer insiktsfull och mer själsligt stabil. En tillvaro med åtminstone större förutsättningar till lycka en den som varit aktuell tidigare.
Nästa år hoppas jag kunna skörda de första frukterna av denna förändring. Fortsätter det som nu är jag också vid gott mod om att det ska lyckas.
Nu närmast ska jag emellertid ge mig av till butiken i Mörby Centrum och botanisera i kex och ostar eftersom det fallit på min lott att ordna vickningsmaten till nattens nyårsfest. En flaska champagne har jag lämpligt nog redan på lager. Den fick jag i födelsedagspresent av den här mannen, som avrundat sitt 2007 med en kvalificerad årslista.
De som eventuellt hoppats på ett liknande tilltag av mig får däremot lämna bordet hungriga. Jag är inte mycket för listor, boys and girls. Jag är helt enkelt inte så strukturerad.
söndag 30 december 2007
Biografi (19) - Tummar upp, ner, hit och dit
Här är de - mina gränslöst eftertraktade tankar om Svenska Bios aktuella filmutbud, i bokstavsordning:
American Crime - Om man inte redan har insett att barn inte är godare av naturen än vuxna människor, utan i sin oerfarenhet lika gärna egocentriska bestar med skrämmande drag av sadism, och om man inte redan är ganska luttrad i fråga om sjuka människors uppfinningsrikedom vad gäller tortyrmetoder, så blir man förmodligen förskräckt och gripen av denna verklighetsbaserade historia om en flicka som tas till fånga av sin omhändertagerska. För det är välspelat och snyggt berättat. Men de av oss som redan förhärdats lämnar förmodligen biosalongen med en undran om vad Tommy O´Haver egentligen ville uppnå med sin film, annat än en serie ganska lättköpta flämtningar av förfäran.
Arn - Tempelriddaren - Se den med extremt lågt satta förväntningar. Bered dig på att få genomlida eländet genom att skratta åt pekoralen på helt fel ställen. Föreställ dig Tre solar upphöjt i tiopotenser. Då kommer du faktiskt att bli riktigt glatt överraskad!
Darjeeling Limited - Jag kan ha svårt för Owen Wilson. Här spelar han precis en sådan enerverande person som jag fått för mig att han är i verkligheten, i en film som går för fulla hus och som jag själv myste mig igenom från början till slut (även om slutet eventuellt kändes lite utdraget). Musiken som dominerar den tillhörande förfilmen är veckans låt i mitt privata universum.
Djävulens advokat - Kanske var jag lite disträ och omotiverad när jag såg den. Eller så är jag helt enkelt lika oallmänbildad som jag ofta befarar, för jag hade lite svårt att hålla reda på alla personer och organisationer som nämndes. Hade jag haft lite bättre koll hade jag nog haft större behållning av den här skickliga dokumentären om otaliga terroristers och politiska brottslingars försvarsadvokat, Jaque Vergès.
Guldkompassen - Den har jag redan redogjort för här.
Interview - Som en filmatiserad och mycket tät teaterpjäs om en luttrad politisk reporter som blir satt att intervjua jetsetlivets senaste it-girl. Det leder till ett öppenhjärtigt samtal natten igenom. Men vad är sant och vad inte? Härligt med en film som vågar lita på dialog och skådespeleri istället för att vräka på med naket och animationer.
Michael Clayton - Smart och mycket snygg advokatthriller med en fantastiskt öppningsmonolog av juristen som just slutat ta sin medicin och - olägligt nog för de tillverkare av hälsovådliga bekämpningsmedel han annars är satt att försvara - förvandlats till en manisk sanningssägare och rättvisekämpe. Filmen tappar lite efter hand, men är fortfarande mycket sevärd.
Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford - En film för den som inte har något bättre för sig en bakfull söndag, än att sjunka ner i en biofåtölj och vila ögonen på frostiga prärielandskap i tre timmar. Jag imponeras av Casey Affleck som ynkryggen, övriga insatser också berömvärda. Träsmaktsvarning utfärdad.
Persepolis - Vackert, för att inte säga poetiskt animerad film om en flickas uppväxt i Iran. Samtidigt en välbehövlig snabbkurs i landets omvälvande närtidshistoria.
Polisorkestern som kom bort - Inte sett än.
Skuggspel - Inte kommit mig för med att se. Är inte stormförtjust i vare sig Kenneth Branagh eller Jude Law.
Svarta nejlikan - Inte velat se. Av Michael Nyqvist blir det lätt lite för mycket. Det som emellertid höjt honom flera snäpp i min aktning är hans egen obarmhärtiga dom över sin egen bild på skärgårdsaffischen till filmen Underbara älskade: "Jag ser ut som en vetebulle utan kuk."
Och med det sagt ska jag nu iväg och jobba mitt sista arbetspass för hela det här året, närmare bestämt i Darjeeling-hetsen på Grand.
American Crime - Om man inte redan har insett att barn inte är godare av naturen än vuxna människor, utan i sin oerfarenhet lika gärna egocentriska bestar med skrämmande drag av sadism, och om man inte redan är ganska luttrad i fråga om sjuka människors uppfinningsrikedom vad gäller tortyrmetoder, så blir man förmodligen förskräckt och gripen av denna verklighetsbaserade historia om en flicka som tas till fånga av sin omhändertagerska. För det är välspelat och snyggt berättat. Men de av oss som redan förhärdats lämnar förmodligen biosalongen med en undran om vad Tommy O´Haver egentligen ville uppnå med sin film, annat än en serie ganska lättköpta flämtningar av förfäran.
Arn - Tempelriddaren - Se den med extremt lågt satta förväntningar. Bered dig på att få genomlida eländet genom att skratta åt pekoralen på helt fel ställen. Föreställ dig Tre solar upphöjt i tiopotenser. Då kommer du faktiskt att bli riktigt glatt överraskad!
Darjeeling Limited - Jag kan ha svårt för Owen Wilson. Här spelar han precis en sådan enerverande person som jag fått för mig att han är i verkligheten, i en film som går för fulla hus och som jag själv myste mig igenom från början till slut (även om slutet eventuellt kändes lite utdraget). Musiken som dominerar den tillhörande förfilmen är veckans låt i mitt privata universum.
Djävulens advokat - Kanske var jag lite disträ och omotiverad när jag såg den. Eller så är jag helt enkelt lika oallmänbildad som jag ofta befarar, för jag hade lite svårt att hålla reda på alla personer och organisationer som nämndes. Hade jag haft lite bättre koll hade jag nog haft större behållning av den här skickliga dokumentären om otaliga terroristers och politiska brottslingars försvarsadvokat, Jaque Vergès.
Guldkompassen - Den har jag redan redogjort för här.
Interview - Som en filmatiserad och mycket tät teaterpjäs om en luttrad politisk reporter som blir satt att intervjua jetsetlivets senaste it-girl. Det leder till ett öppenhjärtigt samtal natten igenom. Men vad är sant och vad inte? Härligt med en film som vågar lita på dialog och skådespeleri istället för att vräka på med naket och animationer.
Michael Clayton - Smart och mycket snygg advokatthriller med en fantastiskt öppningsmonolog av juristen som just slutat ta sin medicin och - olägligt nog för de tillverkare av hälsovådliga bekämpningsmedel han annars är satt att försvara - förvandlats till en manisk sanningssägare och rättvisekämpe. Filmen tappar lite efter hand, men är fortfarande mycket sevärd.
Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford - En film för den som inte har något bättre för sig en bakfull söndag, än att sjunka ner i en biofåtölj och vila ögonen på frostiga prärielandskap i tre timmar. Jag imponeras av Casey Affleck som ynkryggen, övriga insatser också berömvärda. Träsmaktsvarning utfärdad.
Persepolis - Vackert, för att inte säga poetiskt animerad film om en flickas uppväxt i Iran. Samtidigt en välbehövlig snabbkurs i landets omvälvande närtidshistoria.
Polisorkestern som kom bort - Inte sett än.
Skuggspel - Inte kommit mig för med att se. Är inte stormförtjust i vare sig Kenneth Branagh eller Jude Law.
Svarta nejlikan - Inte velat se. Av Michael Nyqvist blir det lätt lite för mycket. Det som emellertid höjt honom flera snäpp i min aktning är hans egen obarmhärtiga dom över sin egen bild på skärgårdsaffischen till filmen Underbara älskade: "Jag ser ut som en vetebulle utan kuk."
Och med det sagt ska jag nu iväg och jobba mitt sista arbetspass för hela det här året, närmare bestämt i Darjeeling-hetsen på Grand.
Rop i natten
Vaknar vid tretiden av okända skrik. Rösten är redan hes och sprucken. Orden smärtar ändå fortsätter ropen:
-Häär! Här nere!
Jag borrar irriterat ner ansiktet i kudden och försöker stänga av öronen. Det är inte min sak att hjälpa fulla ungdomar som låst sig ute på parkeringen om natten. Det är över huvud taget alldeles för mycket skrik och bråk i det här området när hederligt folk försöker sova.
Ropen fortsätter, alltmer förtvivlat.
Det slår mig då plötsligt att alla i hela huset kanske ligger vakna just nu och tänker precis samma sak. Att det inte är deras ensak. Att idioten där ute får skylla sig själv. Och lära sig en läxa på kuppen.
Så i övermorgon är det en notis i lokaltidningen, om en ung man som frusit ihjäl utanför ett hyreshus på lördagsnatten, för att ingen som hörde honom orkade stiga ur sängen. Kanske hade han fallit från balkongen och brutit båda benen. Kanske var han inte ens berusad.
-Hää---! Hä---- ehhre!
En bild i mitt huvud: Av ropen som studsar mot husets fasad. Av tio våningar med likgiltiga fönster som alla blundar och inget vill se. Av den ensamme människans som står hjälplös och huttrande, inför massans anonyma grymhet.
Nu är jag klarvaken. Jag virar täcket om kroppen och smyger ut på balkongen. Parkeringen är nu tom. Någon måste trots allt ha släppt in honom. Kanske hans mamma. Eller någon annan. Någon som orkade stiga upp.
Kryper tillbaka ner i sängen men har svårt att somna om. I väsandet från motorvägen hör jag fortfarande ynglingens skrik. Och det iskalla bruset från min egen bekvämlighet.
-Häär! Här nere!
Jag borrar irriterat ner ansiktet i kudden och försöker stänga av öronen. Det är inte min sak att hjälpa fulla ungdomar som låst sig ute på parkeringen om natten. Det är över huvud taget alldeles för mycket skrik och bråk i det här området när hederligt folk försöker sova.
Ropen fortsätter, alltmer förtvivlat.
Det slår mig då plötsligt att alla i hela huset kanske ligger vakna just nu och tänker precis samma sak. Att det inte är deras ensak. Att idioten där ute får skylla sig själv. Och lära sig en läxa på kuppen.
Så i övermorgon är det en notis i lokaltidningen, om en ung man som frusit ihjäl utanför ett hyreshus på lördagsnatten, för att ingen som hörde honom orkade stiga ur sängen. Kanske hade han fallit från balkongen och brutit båda benen. Kanske var han inte ens berusad.
-Hää---! Hä---- ehhre!
En bild i mitt huvud: Av ropen som studsar mot husets fasad. Av tio våningar med likgiltiga fönster som alla blundar och inget vill se. Av den ensamme människans som står hjälplös och huttrande, inför massans anonyma grymhet.
Nu är jag klarvaken. Jag virar täcket om kroppen och smyger ut på balkongen. Parkeringen är nu tom. Någon måste trots allt ha släppt in honom. Kanske hans mamma. Eller någon annan. Någon som orkade stiga upp.
Kryper tillbaka ner i sängen men har svårt att somna om. I väsandet från motorvägen hör jag fortfarande ynglingens skrik. Och det iskalla bruset från min egen bekvämlighet.
lördag 29 december 2007
Med början i slutet och en paus i mitten
Det första jag egentligen såg av Sopranos var slutscenen. I öronen på de frälsta måste detta låta som den värsta typen av hädelse. Men jag har inget emot det, särskilt inte eftersom det lilla jag då fick se också var det som lockade mig att ta mig an hela serien från början.
Nu har jag betat av de första två säsongerna och jag älskar det. Jag älskar underströmmarna. Jag älskar de mest enerverande karaktärerna, alla de smarta terapiscenerna och de lagomt kryptiska drömtydandet. Och jag ser paralleller överallt. Chefen på Victoria-biografen är exempelvis häpnadsväckande lik en smärtare och mer hårfager Tony Soprano. Han frågade mig om det var bra eller dåligt. Jag svarade ärligt att det var bra.
Det var emellertid med blandade känslor jag insåg att jag nu har tillgång även till de fyra resterande säsongerna Det är som att stå inför en fantastisk gourmet-buffé och veta att allt kommer smaka så gott att man aldrig kommer kunna hejda sig i tid. Man kommer föräta sig, få ont i magen och i huvudet och ändå kommer man fortsätta att proppa i sig.
Och det är inte så en gourmet-buffé förtjänar att avnjutas!
Därför var det lika mycket en lättnad som en besvikelse att första skivan i box nummer tre visade sig vara ett måndagsexemplar. Två av fyra avsnitt saknades. Som en glugg i den annars så perfekta tandraden. Nu måste jag hejda mig medan returneringsprocedurerna går sin gilla gång.
Inombords tackar jag slumpen för denna påtvingade andpaus. Nu får jag tid att smälta intrycken. Inför nästa sittning hinner jag nu bli ordentligt hungrig igen.
Nu har jag betat av de första två säsongerna och jag älskar det. Jag älskar underströmmarna. Jag älskar de mest enerverande karaktärerna, alla de smarta terapiscenerna och de lagomt kryptiska drömtydandet. Och jag ser paralleller överallt. Chefen på Victoria-biografen är exempelvis häpnadsväckande lik en smärtare och mer hårfager Tony Soprano. Han frågade mig om det var bra eller dåligt. Jag svarade ärligt att det var bra.
Det var emellertid med blandade känslor jag insåg att jag nu har tillgång även till de fyra resterande säsongerna Det är som att stå inför en fantastisk gourmet-buffé och veta att allt kommer smaka så gott att man aldrig kommer kunna hejda sig i tid. Man kommer föräta sig, få ont i magen och i huvudet och ändå kommer man fortsätta att proppa i sig.
Och det är inte så en gourmet-buffé förtjänar att avnjutas!
Därför var det lika mycket en lättnad som en besvikelse att första skivan i box nummer tre visade sig vara ett måndagsexemplar. Två av fyra avsnitt saknades. Som en glugg i den annars så perfekta tandraden. Nu måste jag hejda mig medan returneringsprocedurerna går sin gilla gång.
Inombords tackar jag slumpen för denna påtvingade andpaus. Nu får jag tid att smälta intrycken. Inför nästa sittning hinner jag nu bli ordentligt hungrig igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
