Åtrå, försiktighet

Böcker, böcker, böcker, Sopranos och så en och annan film.

Borges Fiktioner: en uppfriskande omväxling från allt vardagsrealistiskt samtidsharv. Knivskarp logik med genomabsurda förutsättningar. Inspirerande med tanke på vad jag själv försöker skriva just nu.

Winters Fyrväktaren: också befriande fantasifull och liksom... bevingad. Men trots att jag inte hade läst den tidigare kändes det så. Den förefaller mig en blandning mellan Marie Redonnets Rose Mélie Rose, Rövarna i Skuleskogen, Pappan och havet, något typiskt 1800-talsbrittiskt och en barnbokshistoria som jag själv hittat på. Den var bra men jag tror att den snart kommer blanda sig med ännu fler böcker uppe i mitt huvud och så småningom upplösas, bli en del av den samlade, konturlösa smet av samlade intryck som hjärnan bearbetat, ungefär som magen smälter mat. En del tas upp, stycken och detaljer här och där, men det mesta bara passerar.


Just nu: Lees Ladies, som än så länge påminner väldigt mycket om Smiths Om skönhet. Jag hoppas att Ladies ska utmynna i en mer slagkraftig poäng, men jag tvivlar.

Under tiden äter jag mig tjock på egyptisk presentnougat och skrattar åt den mycket oblyga souvernirstatyett som jag också fick av min käre och allt mer bereste vän. Den kan väl få illustrera första hälften av titeln på Ang Lees senaste film. Den andra halvan får betraktaren stå för. Medan jag själv går på bio och se dem båda tillsammans.

Den godtrogne och fifflaren

Den enda fördelen med att vara ordblind är att det stundom ger mig anledning att skratta åt mig själv. Nackdelarna är desto fler. Stavfelen går an så länge de kan avfärdas som uppenbara fingersnubblingar. Sådana upptäcks i regel också av den datoriserade stavningskontrollen (tack gudarna för den!). Men det är inte alla program som erbjuder en sådan hjälp (här på bloggen tycks den dessutom tillfälligt? vara ur funktion) och även när den finns slinker det gärna igenom en eller annan formulering som visserligen inte är felstavad men som likförbenat är rent åt skogen fel.

Som när jag senast i ett mail skrev såväl "gran" istället för "garn" som "sträng" istället för "spräng"...

Det är som i sig själv vara på samma gång två olika personer, där den ena gör sitt bästa för att få allting rätt och riktigt, medan den andra, nyckfullt och med latmaskens inkonsekvent, vill underminera texten och sabotera.

Jag ser det framför mig som att en godtrogen turist möter en hasardfifflare på ett torg. Medan turisten entusiastiskt satsar sina pengar på korten som placeras framför honom, gör fifflaren vad han kan för att blanda bort essen och förvrida spelarens blick. Ibland låter fifflaren sitt offer också vinna ett par gånger i rad för att invagga honom i en förädisk känsla av självförtroende och flyt, och på så vis lura honom att sänka garden ytterligare. Men förr eller senare slår bedragaren till igen och pengarna återförs till hans trådslitna ficka.

Runt om står så åskådarna och skakar föraktfullt på huvudet åt spelarens godtrogenhet. Till slut blir han varse deras blickar och skammens rodnad sprider sig på hans kinder, när han inser att han ännu en gång, utan att ens för ett ögonblick misstänka faran, gjort sig till en åsna inför alla och envar.

Nå. Jag har lärt mig leva med eländet. Och för det mesta skrattar jag bara åt felen när jag upptäcker dem i efterhand. Så även denna gång. Det viktiga bör ju också få lov vara VAD man säger, inte hur man då och då råkar STAVA det.

Men det är ändå en irriterande vetskap - som också lägger onödiga band på min handlingskraft -att jag aldrig till fullo kan förlita mig på mig själv.

Pausfågel (21) - Latmask

Ur prologen till Trädgården med gångar som förgrenar sig i Jorge Luis Borges Fiktioner:

"Att författa tjocka böcker - att på femhundra sidor breda ut sig om en idé som muntligen kan läggas fram på ett par minuter - är ett ansträngande och ruinerande vanvett. Bättre då att låtsas att dessa böcker redan existerar och erbjuda ett sammandrag, en kommentar. Så gjorde Carlyle i Sarator Resartus liksom Butler i The Fair Haven - verk som har det felet att även de är böcker inte mindre tautologiska än de andra. Jag har funnit det förnuftigare, mindre krävande och mer lättjefullt att skriva notiser om uppdiktade verk och dessa är Töln, Uqbar, Orbis Tertius, En undersökning av Herbert Quains verk och Vägen till Almotásim. Den sista är från 1935."

Vågor av ljud på hjul

Paranoid Park. Jag lämnar biografen i ett tillstånd av invaggat och mycket vackert svårmod. Leker med tanken på att Gus van Sant någon gång råkat se videon till The Knifes "Heartbeats" eller José González version av samma låt. Googlar för att se om han rent av sagt något om saken i en intervju eller två. Men hittar inget. Det får bli min egen lilla korsreferens.

Ja gå du bara...

Jag läste just ut Jag går bara ut en stund. Den gick från engagerande till tröttsamt malande.

Detta att över huvud taget betrakta sitt liv som om det vore en roman och sedan/samtidigt skriva ner den, gärna med en massa inflikade blinkningar om att jag-berättaren/författaren naturligtvis själv inser skillnaden mellan verkligt liv, påstådd sanning och fiktion och ändå leker med gränserna.

Det är så mycket självältande i litteraturen just nu att det snart måste ske en förändring i en rakt motsatt och mer episk riktning. Eller i alla fall en mer fantastiskt, i betydelsen påhittat fantasifullt. En litteratur med färre självcentrerade detaljbeskrivningar utifrån medelklassens medelklassvardag, eller för all del tragiska familjebakrund. Och fler nya, spännande och ännu outforskade världar.

Det är som när jeansen blivit så låga i livet att det inte går att komma lägre utan att byxorna övergår i knästrumpor. Då kommer istället en säsong med snart mycket höga midjor. Varje trend är på samma gång ett förebåd om motsatsen.

Midjorna har redan kommit. Nu kan vi bara hålla tummarna för litteraturen.

Pausfågel (20) - Ja, men varför inte?

Ur Jag går bara ut en stund av Isobel Hadley-Kamptz:

"Jag såg framför mig hur jag skulle stå och rulla köttbullar i en femtiotalig skjortklänning med en knapp för mycket uppknäppt och vårt barn skulle stå på en stol framför spisen och röra i såsen och Erik skulle komma hem från jobbet och kyssa mig i nacken och lyfta vårt barn högt i luften och säga att han hade saknat oss. Författar/hemmafrulivet lockar mig så. Skriva på förmiddagarna och sen hämta från dagis vid två och vara med barnet eller barnen på eftermiddagarna och laga mat åt min man och ha fina bomullsklänningar och göra deras liv lyckligt."

Förutom att jag är vegetarian då alltså.

Maja "Maja" Lundgren

Myggor och tigrar...

Jag börjar läsa och genast tar vreden fyr. En bekant som jobbar för Nacka kommun sms:ar och säger att Maja Lundgren är inbjuden att föreläsa på internationella kvinnodagen. Jag svarar att tanken på att en paranoid manshaterska ska föra kvinnors talan gör mig ursinnig: "Jag hoppas att hon inte får orera oemotsagd".

Jag plöjer vidare och lugnar ner mig en smula. Jag börjar undra om Lundgren verkligen är så helt omedveten om arten av sina egna vanföreställningar. Där finns signaler i texten som pekar på motsatsen. Jag börjar undra vad det är för bok jag egentligen läser. Jag beslutar mig att för enkelhets skull betrakta den som en roman.

Och om det är en roman så är det en roman om en författare som heter "Maja Lundgren" och som lider av en sexualfixerad och narcissistiskt förföljelsemani, en person som ständigt söker, och finner, konspiratoriska tecken i sin omvärld, som läser in budskap i tidningsrubriker och är övertygad om att den ljusblå färgen på en kavaj som någon valt att bära på en föreläsning är ett svar på den rosa tröja hon själv bar vid en tidigare tillställning och en direkt attack mot henne själv. Hon anklagar män för att vara sexuellt manipulativa horbockar, som håller varandra om ryggen och systematiskt trycker ner kvinnor; samtidigt som hon spelar högt på sin egen sexualitet, beskriver sina medsystrar som viljelösa våp och kallar majoriteten av alla män vid organrelaterade tillmälen - om hon tvärt om inte prisar dem för deras sexuella karisma. Hon förföljer gifta män i förälskad mani och ägnar sig åt sexuella fantasier med hotfulla och förtryckande våldsinslag. Hon undrar varför alla män är så rädda för kvinnors sexualitet. Som läsare undrar jag varför hon är så rädd för sin egen.

Jag störtar vidare i texten, hungrigt på jakt efter fler symptom på jag-personens galenskap. Jag inser att jag med andra ord måste tycka att boken är bra! Jag frågar mig varför. Är det för att det - trots de vaga sambanden, lösryckta episoderna, det stundtals nästan stillastående tempot - är en bra roman? Eller är det för att jag hela tiden vet att det står en verklig människa bakom orden , en person som dessutom låter sin litterära namne påstå att det som utskrivs i boken är sanningen? Hade jag tyckt att det här varit en fascinerande bok om den varit renodlad fiktion?

Frågan förföljer mig medan jag ivrigt fortsätter att diagnostisera berättaren. Jag tänker att hon förmodligen älskar att åka till Neapel eftersom de konspirationer som hennes hjärna ständigt letar efter i Stockholm får så mycket mer bränsle där i camorrans Italien. Där kan hon stå på sin balkong hela dagarna och lägga pussel med de vaga ledtrådar hon tycker sig uppsnappa ur gränden nedanför. Hon kan tolka tecken dygnet runt och ingen kan motsäga hennes slutsatser eftersom hon aldrig kommer få möjlighet att föra dem till bevis. Vem är maffioso, vem inte? Vad betydde blicken grönsakshandlaren gav dig i morse, egentligen? Och varför flinade killen på vespa åt dig sådär när du gick förbi? En felsägning är aldrig en felsägning. Allting kan alltid göras om till något mer. En paranoid person kan inte ha det bättre. Som utomstående kan hon utan invändningar förvandla hela Neapel till en tummelplats för sina egna paranoida gränslandsfantasier.

Som exotisk utböling i Neapels spanska kvarter kan "Maja Lundgren" dessutom njuta i att vara precis så annorlunda som hon alltid känner sig i Stockholm.

Efter halva boken kommer så det där stycket som också uttalat säger precis detta. Jag fick känna mig smart en stund innan hon ryckte det ifrån mig. Min diagnos skrivs mig snart också på näsan: "Jag är ensam. Jag är en narcissist med megaloman paranoia". I samma veva påstår berättaren-författaren "Maja Lundgren" att hon har bestämt sig för att aldrig blanda fakta och fiktion. Jag vet fortfarande varken ut eller in.

Hon kallar sig "hypersensibel", någon som finner tecken där de går den vanliga människan spårlöst förbi. Minsta myggstick snappar hon upp och mjölkar till botten på mening. Ändå går denna hypersensibla person rakt in i tigerns gap när hon till slut faktiskt ställs inför handgriplig fara. Inser den verkliga Maja Lundgren att hon i och med detta också avslöjar den litterära "Maja Lundgren" som en bluff? Är det i själva verket en av romanens poänger? Matar hon mig med godbitar ur sitt eget vansinne, nyktert medvetet och under full kontroll? Eller är dokumentet snarare ett spontant utkast, något som hon medvetet skrivit ur sig utan att reflektera så mycket, och sedan kastat som ett köttstycke till kulturvargarna för att de ska få något saftigt att bita i, något som inte är tillrättalagt och färdiganalyserat, utan som det går att vända och vrida på och... diagnostisera?

I bokens slut finns ju också hennes, Majas eller "Majas", diskussioner med förläggaren. Förläggaren är även han förvirrad. Är de personliga påhoppen på namngivna svenskar verkligen "estetiskt motiverade"? Är inte storyn för tunn, för spretig och... sjuklig? Borde det inte vara tydligare var gränserna går mellan det som berättaren får för sig och vad som verkligen sker?

Jag ror i hamn med båten full av liknande invändningar Och mina svar blir lika ambivalenta som frågorna. För är detta feminism vill jag bränna det på bål. Är Maja Lundgren så uppslukad av sin egen sjukdom att hon faktiskt inte inser vad det är hon avslöjar om sig själv, så borde boken aldrig ha publicerats. Men är det en medveten bekännelse av en medvetet paranoid och narcissistisk människa, och en eftertänksam beskrivning av hur det är att leva som en sådan i idag, är det snarare en snudd på lysande.

Jag deltog ju i fjolårets debatt innan jag ens hade läst boken, och nu har ju stormen lagt sig sen länge. Men fortfarande vet jag inte till vilken ståndpunkt jag ska sälla mig. Allt jag kan göra är väl att kapitulera inför tvetydigheten och uppmana den hågade att läsa själv.

Pausfågel (19) - Nyckelstycke

Ur Myggor och tigrar av Maja Lundgren:

"Har jag kommit till Neapel för att min paranoia skulle få något rejält att bita i?

Jag blir galen, livrädd, sjuk när ord används på ett felaktigt sätt. Jag blir ifrån mig, det snurrar i skallen och jag blir terrorist, vanmäktig. Att slå upp tidningen kan kännas som att bli anfallen av taggtråd. Men det finns sällan hot om våld bakom. Jag skräms mer av falskhet än av våld. Hyckleri, läpparnas bekännelser, folk som talar på ett sätt och lever på ett annat. Men det handlar bara om små positioner hit och dit. Här, däremot.

Här finns död runt knuten, under fötterna, vid horisonten. Folk förråder varandra med långt allvarligare konsekvenser."

En levande myt

Ibland lever man upp till myten om sig själv.
Det vill säga: Den myt som man tänker sig någon gång ska etableras om en.

Sitta på ett sunkhak med ett glas rött vin (första glaset smutsigt och utbytt) och skriva på ett utkast till en ny novell, naturligtvis i en svart anteckningsbok, medan människospillrorna hukar omkring en.

Knapra mandelskorpor i en innerstadslya under initierat samtal om en eller annan kulturfeminists litterära stil och paranoia.

Vandra hem till förortskvarten, sent om natten, i vägbelysningen utmed E18, med kapuschongen uppfälld, pratande för sig själv.

Ligga i sängen med snillet sprudlande av infall, läsa till sent och sedan sova som en björn, med avbrott för en vaktimme runt fyrasnåret.

För att när klockan ringer:
Stiga upp och gå till jobbet i strechjeans och koftset. Och där var den sagan all...

Moln och människor

En målning slår upp i skallen.

Jag beskrev den egentligen redan i min förra novell. Den är tänkt som en parallell till den övriga handlingen. Den fungerar så att säga som jag-personens, delvis undermedvetna, bearbetning av sin egen situation. Jag trodde dock aldrig att jag faktiskt skulle få lust att måla den bild jag då hittade på - särskilt inte som den inte innehåller några människor. Jag har ofta funnit det svårt att engagera mig i en målning utan människor. I alla fall när jag målar själv. Som betraktare nöjer jag mig gärna med landskap bara det är besjälat, som prinsens moln eller så.

Nu kliar det likfullt i fingrarna.

Det är bara irriterande att när jag väl får idéer, så måste jag tydligen alltid få så många på en gång att jag till slut mest känner mig frustrerad över tidsbristen. Tänk om det ändå gick läsa, skriva, se på film, umgås, promenera och måla samtidigt! Och tjäna pengar dessutom... Hur mycket enklare vore inte livet då!

Som ett rö

På förekommen önskan: några rader om Bukowski.

Postverket är det första (och hittills enda) jag läst av mannen i fråga. Men jag på förhand införstådd med stilen - rakt på sak utan krusiduller och konstlade omskrivningar (rent ut sagt "knulla" hellre än att "ägna sig åt kropparnas himmelska poesi"). Det förefaller (i alla fall skenbart) som en litteratur skriven utan närmare eftertanke och totalt fritt från prestationsångest. Pang bom och här har ni era dönickar! Inga konstnärslater eller bajsnödiga metaforer. Schmackedonk bara!

Bukowskis postverks-alter ego Chinanski, släpar sig mellan sina slitsamma plikter, diverse kvinnor och flaskan. Hans uttalade filosofi är att strunta i allt. Han tar ingen skit och låter sig inte förnedras av några pennalistiska förmän. Kvinnorna kommer och går. Han orkar knappt bli besviken.

Gläntar man lite anar man dock en annan person bakom orden. För hur obekväm Chinanski än gör sig och hur mycket han än hånar och trotsar sina chefer, får han aldrig sparken från sitt arbete. Av 150 nykomna är han ständigt en av de två som står ut längst och blir kvar. Trots alla varningar måste han alltså ha hållit sig precis innanför gränsen för det acceptabla, gjort sitt jobb, även om han mer än gärna snackar skit om det.

Och när kvinnorna tar vad de vill ha och sedan lämnar honom liknar hans litterära axelryckningar snarare ett slags vemodig resignation, som om han från början ändå räknat med kvinnornas nyckfullhet och att det till slut är han som ska bli sårad. När han pricksäkert raljerar över donnornas egenheter, sker det ändå alltid med ömhet.

Det är väl just i motsägelserna hans charm också ligger. Han är en plikttrogen slarver. En kärleksfull rumlare. En sliten suput men alltjämt diciplinerad. Hunsad men aldrig bruten.

Hemligheten bakom detta, hans samlade livsfilosofi, tycks vara att aldrig öda kraft på att försöka motsätta sig ödets växlingar. Det är en kamp man ändå är dömd att förlora. Det enda man kan bestämma över är den egna integriteten. Och med stoltheten intakt har man rent fundamentalt ingenting annat att frukta.

Luftighet

Ack, jag är en sådan duktig kulturkonsument!

Förutom ett flertal avsnitt av Sopranos har jag sedan i onsdags sett två filmer på bio, läst ut en roman, börjat på en till och köpt fem nya.

Den utlästa är Charles Bukowskis Postverket, som i sin burdusa rättframhet var en ganska befriande läsning. Den påbörjade är Maja Lundgrens Myggor och tigrar, som är fascinerande och upprörande på ett helt annat sätt än det som uppenbarligen varit författarinnans avsikt.

Bland de fem nyinköpta finns en roman av Jeanette Winterson, om vilken Anders Paulrud vid något tillfälle tydligen råkat undslippa sig: "Hon är ta mig fan den bästa författare jag någonsin läst!" Jag känner visserligen till Paulruds produktion lika lite som Wintersons, och vet därför inte om jag delar hans smak. Men han gick ju nyss ur tiden och det inger alltid en viss respekt.

(ty, de döda är inte riktigt som vi andra -
ändå ska vi alla den vägen vandra)

Ytterligare en bok i högen är Stefan Spjuts debutroman Fiskarens garn, som jag vill ha inbunden i förstautgåva mycket eftersom jag författaren i fråga råkar vara en bekant. Vi gick i samma klass på JMK, liksom för en tid även Daniel Åberg. Att två före detta kurskamrater hittills debuterat som skönlitterära författare, men inte jag, väcker så klart en hel del avund. Samtidigt är jag ju fortfarande enfaldigt förvissad om att förr eller senare göra dem sällskap, där på andra sidan skranket.

Filmerna var Air guitar nation och Du levande. Av dessa är naturligtvis Roy Anderssons guldbaggebelönade pärla ett betydligt större konstverk än den amerikanska dokumentären om ett världsmästerskap i luftgitarr. Men jag vill ändå avsluta dagens inlägg med en liten svärmisk betraktelse över den senare.

För allt börjar som en kul grej, i spexig amerikansk-patriotisk anda, med den bröliga inställningen att om det finns ett världsmästerskap där ute så kan vi inte låta någon nation ta hem bucklan. USA är störst och bäst - och hela den där retoriken. Men man tvingas samtidigt överse med jänkarnas självhävdelsebehov eftersom de i gengäld har så lätt för att bjuda på sig själva. När en amerikansk vinnare sedemera utsetts och förväntansfullt skickas iväg för att ro hem titeln i stormästerskapen i den lilla staden Uleåborg i Finland, förbyts emellertid också tonen i hela filmen.

Den påträngande drygheten övergår ödmjukhet, lika skarvlöst som om det ena snarast var en variation av det andra. Och det som från början mest liknat ett skämt - att tävla i luftgitarr - visar sig rent av kunna inbegripa en hel liten dröm om en bättre värld, så anspråkslös att den också blir legitim.

Lika anspråkslöst bjuder luftgitarren också på en filosofi om konstens sanna väsen, där det som är kvalitet aldrig går att ta på, men ändå är omöjligt att inte registrera. Detta odefinierbara som inträffar när något för ett magiskt ögonblick spränger sina egna gränser och blir något något annat, något mer, blir konst.

I filmen kallas det för "airness", luftighet. Ett tillstånd att ständigt sträva efter. En nåd att stilla bedja om. Det syns inte. Det bara finns där.

Förlustelser

Nick Flynn, Ännu en jävla natt i Suck City, första utgåva 2005
Sigge Eklund, Det är 1988 och har precis börjat snöa, första utgåva 2005

Av en händelse läser jag båda med mindre än en veckas mellanrum. Jag kan inte låta bli att slås av likheterna: Två söner som lever i skuggan av var sin frånvarande far. Bägge sönerna blivande författare. Bägge fäderna narcissister. Avståndstagandet som när det kommer till kritan, och vare sig de vill det eller inte, snarare blir en repris av allt de hatat.

Berättelsernas form är också snarlik varandras. Episodiska tillbakablickar från en problematiskt nutid, ett försök att lägga pussel med fragmenten och en gång för alla skapa distans och klarhet. Hur var det egentligen? Vad betydde allt? Minnen är alltid förenklingar. Att omvärdera, att nyansera, något som man trott att man lämnat bakom sig, är ofta lika nödvändigt som omtumlande.

Jag läser Flynn först. Sedan Eklund. I början märker jag bara de uppenbara skillnaderna i stil och ton. Flynns universum är en värld av missbruk, av hemlöshet sjukdom och missär. Eklunds en tillvaro av parfymerad värme och trygga dofter. Flynns far är en söndersupen drömmare utan arbete, utan framtid. Eklunds en respekterad man i samhällets innersta kretsar. När Flynns alterego bosätter sig på en iskall gammal båt som han själv rustat upp, köper Eklunds en flaska dyr aftershave och drar till Monaco för att räkna kort på casino. Ändå framstår även olikheterna till slut som variationer av samma sak.

När Flynn frossar i detaljerade skildringar av smuts och förfall, frossar Eklund i mjukhet och godis (denna ständiga sötsaktnostalgi som i ett framtida retrospektiv för övrigt måste bli ett av de mest utmärkande kännetecknen för svensk samtidslitteratur). Medan Flynns far förvillar sig in i superiets träsk och dimmor, försvinner Eklunds med huvudet upp bland molnen.

I början irriteras jag över Eklunds självömkan när Flynn haft det så uppenbart mycket värre. Efterhand tar emellertid en annan tanke överhanden. Att alla bär vi ju på vårt eget helvete. Och smärtan är vår egen utan att vi ska behöva försvara den mot andras även om deras för ett objektivt öga kanske verkar större och mer legitim. För oavsett hur är ju förlusten och saknaden alltjämt den samma.

Det är hur vi hanterar vår sorg som är det avgörande.

Pausfågel (18) - En parallell

(Detta stycke är inte något märkvärdigt i sig. Det hör inte heller till de bättre bitarna i den aktuella boken. Men det kommer ändå fungera som en intressant parallell, i ett resonemang jag har för avsikt att föra här i bloggen så snart jag bara har tid. Jämför gärna redan nu med det här citatet.)

Ur Det är 1988 och har precis börjat snöa, av Sigge Eklund:

"Varannan vecka kom ett tjockt kuvert från Sverige. Mats var noga med att jag inte skulle missa något som gällde hans medverkan i pressen, han skickade buntar med kopior av artiklar och intervjuer. Jag läste dem aldrig, sneglade bara helt kort på bilderna av honom och lade dem i en låda på mitt skrivbord."