Förlustelser

Nick Flynn, Ännu en jävla natt i Suck City, första utgåva 2005
Sigge Eklund, Det är 1988 och har precis börjat snöa, första utgåva 2005

Av en händelse läser jag båda med mindre än en veckas mellanrum. Jag kan inte låta bli att slås av likheterna: Två söner som lever i skuggan av var sin frånvarande far. Bägge sönerna blivande författare. Bägge fäderna narcissister. Avståndstagandet som när det kommer till kritan, och vare sig de vill det eller inte, snarare blir en repris av allt de hatat.

Berättelsernas form är också snarlik varandras. Episodiska tillbakablickar från en problematiskt nutid, ett försök att lägga pussel med fragmenten och en gång för alla skapa distans och klarhet. Hur var det egentligen? Vad betydde allt? Minnen är alltid förenklingar. Att omvärdera, att nyansera, något som man trott att man lämnat bakom sig, är ofta lika nödvändigt som omtumlande.

Jag läser Flynn först. Sedan Eklund. I början märker jag bara de uppenbara skillnaderna i stil och ton. Flynns universum är en värld av missbruk, av hemlöshet sjukdom och missär. Eklunds en tillvaro av parfymerad värme och trygga dofter. Flynns far är en söndersupen drömmare utan arbete, utan framtid. Eklunds en respekterad man i samhällets innersta kretsar. När Flynns alterego bosätter sig på en iskall gammal båt som han själv rustat upp, köper Eklunds en flaska dyr aftershave och drar till Monaco för att räkna kort på casino. Ändå framstår även olikheterna till slut som variationer av samma sak.

När Flynn frossar i detaljerade skildringar av smuts och förfall, frossar Eklund i mjukhet och godis (denna ständiga sötsaktnostalgi som i ett framtida retrospektiv för övrigt måste bli ett av de mest utmärkande kännetecknen för svensk samtidslitteratur). Medan Flynns far förvillar sig in i superiets träsk och dimmor, försvinner Eklunds med huvudet upp bland molnen.

I början irriteras jag över Eklunds självömkan när Flynn haft det så uppenbart mycket värre. Efterhand tar emellertid en annan tanke överhanden. Att alla bär vi ju på vårt eget helvete. Och smärtan är vår egen utan att vi ska behöva försvara den mot andras även om deras för ett objektivt öga kanske verkar större och mer legitim. För oavsett hur är ju förlusten och saknaden alltjämt den samma.

Det är hur vi hanterar vår sorg som är det avgörande.