Moln och människor

En målning slår upp i skallen.

Jag beskrev den egentligen redan i min förra novell. Den är tänkt som en parallell till den övriga handlingen. Den fungerar så att säga som jag-personens, delvis undermedvetna, bearbetning av sin egen situation. Jag trodde dock aldrig att jag faktiskt skulle få lust att måla den bild jag då hittade på - särskilt inte som den inte innehåller några människor. Jag har ofta funnit det svårt att engagera mig i en målning utan människor. I alla fall när jag målar själv. Som betraktare nöjer jag mig gärna med landskap bara det är besjälat, som prinsens moln eller så.

Nu kliar det likfullt i fingrarna.

Det är bara irriterande att när jag väl får idéer, så måste jag tydligen alltid få så många på en gång att jag till slut mest känner mig frustrerad över tidsbristen. Tänk om det ändå gick läsa, skriva, se på film, umgås, promenera och måla samtidigt! Och tjäna pengar dessutom... Hur mycket enklare vore inte livet då!