En levande myt

Ibland lever man upp till myten om sig själv.
Det vill säga: Den myt som man tänker sig någon gång ska etableras om en.

Sitta på ett sunkhak med ett glas rött vin (första glaset smutsigt och utbytt) och skriva på ett utkast till en ny novell, naturligtvis i en svart anteckningsbok, medan människospillrorna hukar omkring en.

Knapra mandelskorpor i en innerstadslya under initierat samtal om en eller annan kulturfeminists litterära stil och paranoia.

Vandra hem till förortskvarten, sent om natten, i vägbelysningen utmed E18, med kapuschongen uppfälld, pratande för sig själv.

Ligga i sängen med snillet sprudlande av infall, läsa till sent och sedan sova som en björn, med avbrott för en vaktimme runt fyrasnåret.

För att när klockan ringer:
Stiga upp och gå till jobbet i strechjeans och koftset. Och där var den sagan all...