Såg jag Barnhemmet igår och kunde sedan inte somna. Det genomgående blunda-titta-temat var uppenbarligen effektivt. Äntligen en lyckad skräckfilm!
Har jag just börjat läsa Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik, och alla mina negativa fördommar om amerikanska samtidsromaner besannades redan på sida 26. Humor bor i detaljen. Exakthet ger en berättelse liv. Pessl har läst sin läxa. Hon har läst den så flitigt att nu slår hennes nätdörrar mot karmarna 2,25 gånger. Ja, redan de första 30 sidorna av boken är så belamrade med oväsentliga detaljer (främst titlar och publiceringsdata över påhittade avhandlingar) att jag är vill ställa mig upp och slåss. Förmodligen ska det väl se ut som berättarglädje. Jag tycker det luktar av sjuklig ängslan. Men en succé har ju boken blivit likväl. Kanske slappnar den av lite bättre framöver.
***
30 sidor senare: Ok, det artar sig.
måndag 11 augusti 2008
Den andra versionen
Förra veckan läste jag ut den, Den högsta kasten. Är det redan 11 år sedan den gavs ut? Ja, det är det. Har jag någonsin påstått mig vara en person som är med i svängen? Nej, det har jag inte.
Titeln till trots har jag aldrig förstått hur mycket av romanen som handlar om Indien. Allt rabalder till trots har jag heller inte förstått hur lik den är Myggor och tigrar.
Båda böckerna utspelar sig till hälften i Stockholm, till hälften i ett främmande land. I Myggor och tigrars fall den senare hälften, i Den högsta kastens den första. I båda böcker tjänar också det främmande samhället som spegel åt det svenska. Neapels camorra fungerar i Myggor och tigrar som motpol till "kulturmaffian" i Stockholm. I Den högsta kasten blir Indiens kastväsende en parallell till mediaelitens, på sitt sätt lika grymma, hierarkier här i stan. I båda böckerna reser en författarinna till ett land där hon rent konkret kan känna sig lika annorlunda och utsatt, som hon alltid gjort i hemlandet men utan att här lika lätt kunna sätta fingret på varför. Båda kvinnor ger sig mot bättre vetande i slag med våldsamma män i det fjärran landet, medan de i Sverige dras in i dödsdömda relationer till män som egentligen inte vill eller vågar ha dem. Desperationen och besattheten är densamma för dem båda. Liksom tålamodet och otåligheten. Båda när en längtan efter konkretion och de tycks rent av ha lättare att relatera till det handgripliga våldet i fjärran land, än till det undanglidande och svårfångade nästanförhållandet här hemma. I brist på bättre förföljer de sina svenska kanske-pojkvänner, söker manipulera dem med hopplöst subtila anspelningar, registrerar allt de gör, alla miner och tonfall, och utsätter dem för fantasifulla tolkningar. I upprepade anfall av sårad stolthet går de till verbal attack mot männen och förklarar dem för ovidkommande. Sen går de hem skriver böcker om dem, där de hämndlystet kallar dem vid namn och avslöjar deras tillkortakommanden för allmänheten.
Jag läser båda romaner med sällsynt hunger, slukar desperationen och det maniska ältandet, frossar i författarinnornas blottläggande av sig själva och fascineras av skildringarna av kulturlivet sett från insidan. Men på samma sätt som med Myggor och tigrar är det i Den högsta kasten inte den uttalade versionen som triggar min fantasi. Det som gör berättelsen intressant är i själva verket den andre. Det vill säga den för tillfället utpekade, motparten som alltså blivit föremål för denna energiska analys och tolkning. Han som aldrig får komma till tals, eftersom detta är författarinnans privata universum där hon själv, med alla sina svagheter, är härskarinna, och där hon själv sålunda bestämmer vilka scener som ska spelas upp och vilka som ska lämnas därhän.
Om exempelvis Rolf, den alkoholiserade advokaten, skulle få ge sin bild av denna tid, hur skulle den te sig då? Utan att ha någon aning föreställer jag mig det något i den här stilen:
Han blir bekant med Rydberg på deras gemensamma stamhak. De blir goda vänner, ses där varje dag och pratar om allt möjligt. De passar ihop som personer och han tycker om henne, mycket till och med. Hon är spännande att samtala med och han känner en dragning till det där bohemiska konstnärslivet som hon representerar. Kanske önskar han själv att han vågat satsa på en sådan karriär. Det finns en viss laddning mellan dem också och med tanke på hur ofta ses tillsammans är det inte konstigt att snacket börjar gå. Det tas snart för givet att de är ett par, han och Carina. Och det gör honom en aning besvärad. Även om han tycker om henne, och gärna umgås med henne, är han alls inte säker på att han vill betrakta henne som mer än en vän. Han är betydligt mer konventionell än hon, betydligt mer benägen att tänka i termer av trygghet och materiell status. Hon är excentrisk, har just genomlevt en ganska flummig och destruktiv tid i Indien och är till synes inte blyg att berätta om det för folk till höger och vänster. Han har helt enkelt svårt att se sig själv tillsammans med henne, och när han märker att hon uppenbarligen fallit för honom, känner han sig än mer besvärad. Plötsligt har det blivit svårt att bara ses förbehållslöst. Ändå vill han inte förlora henne som vän. Det är en svår balansgång. Han vill inte såra henne, men vill samtidigt inte låta hennes hoppas på något som aldrig kommer ske. Ibland blir han nog onödigt närgången, kramar henne för länge, kysser henne till och med under ett svagt ögonblick när en blandning av känslor plötsligt övermannar honom. Han bjuder aldrig hem henne, aldrig, men leker likväl med elden. Över huvud taget har han svårt att hålla det hela på en lämplig nivå. Kanske önskar han att han bara kunde tillmötesgå hennes uppmanande blickar. Allt hade varit så mycket enklare då. Men vid upprepade tillfällen säger han istället till henne rakt ut, mycket brutalt, likt ett trängt djur, att hon inte betyder något alls för honom. Att hon är helt död vad honom beträffar. Han önskar då bara att hon kunde sluta älska honom och börja avsky honom istället, just som han ofta känner att han förtjänar. Allt hade varit så mycket enklare då. Men hon fortsätter envist att hoppas. Staden är liten och de springer ofta in i varandra. Ömsom spelar hon snorkig och låtsas ignorera honom, ömsom ger honom honom förväntansfulla blickar. Han försöker bete sig naturligt men misslyckas säkert i regel. Det blir inte mindre komplicerat av att han samtidigt inlett en relation med en kvinna som bättre passar in i hans föreställningar om en passande flickvän. De som tagit för givet att han och Carina regelbundet setts och sovit tillsammans betraktar nu honom som ett svin. Han har också börjat dricka för mycket igen. Han är labil och olycklig. Han vet inte vad han ska göra.
Hade inte Rolf varit baserad på en verklig och dessutom namngiven person, men Den högsta kasten ändå varit en så läst roman, hade jag varit lockad att skriva en ny version av den ur Rolfs perspektiv. Nu är det emellertid honom förbehållet, om han alls funne det mödan lönt. Antagligen skulle den här tiden emellertid ha passerat rätt obemärkt i hans livshistoria om det inte just varit för att en kvinna han umgicks med ett tag, men som han aldrig ens hade sex med, beslutade sig för att skriva en bok om det hela.
Jag får istället glädja mig åt att det finns andra romaner, som Inger Alfvéns Ur kackerlackors levnad, där de olika perspektiven redan fått var sin del. I Alfvéns fall rent av fyra stycken.
Titeln till trots har jag aldrig förstått hur mycket av romanen som handlar om Indien. Allt rabalder till trots har jag heller inte förstått hur lik den är Myggor och tigrar.
Båda böckerna utspelar sig till hälften i Stockholm, till hälften i ett främmande land. I Myggor och tigrars fall den senare hälften, i Den högsta kastens den första. I båda böcker tjänar också det främmande samhället som spegel åt det svenska. Neapels camorra fungerar i Myggor och tigrar som motpol till "kulturmaffian" i Stockholm. I Den högsta kasten blir Indiens kastväsende en parallell till mediaelitens, på sitt sätt lika grymma, hierarkier här i stan. I båda böckerna reser en författarinna till ett land där hon rent konkret kan känna sig lika annorlunda och utsatt, som hon alltid gjort i hemlandet men utan att här lika lätt kunna sätta fingret på varför. Båda kvinnor ger sig mot bättre vetande i slag med våldsamma män i det fjärran landet, medan de i Sverige dras in i dödsdömda relationer till män som egentligen inte vill eller vågar ha dem. Desperationen och besattheten är densamma för dem båda. Liksom tålamodet och otåligheten. Båda när en längtan efter konkretion och de tycks rent av ha lättare att relatera till det handgripliga våldet i fjärran land, än till det undanglidande och svårfångade nästanförhållandet här hemma. I brist på bättre förföljer de sina svenska kanske-pojkvänner, söker manipulera dem med hopplöst subtila anspelningar, registrerar allt de gör, alla miner och tonfall, och utsätter dem för fantasifulla tolkningar. I upprepade anfall av sårad stolthet går de till verbal attack mot männen och förklarar dem för ovidkommande. Sen går de hem skriver böcker om dem, där de hämndlystet kallar dem vid namn och avslöjar deras tillkortakommanden för allmänheten.
Jag läser båda romaner med sällsynt hunger, slukar desperationen och det maniska ältandet, frossar i författarinnornas blottläggande av sig själva och fascineras av skildringarna av kulturlivet sett från insidan. Men på samma sätt som med Myggor och tigrar är det i Den högsta kasten inte den uttalade versionen som triggar min fantasi. Det som gör berättelsen intressant är i själva verket den andre. Det vill säga den för tillfället utpekade, motparten som alltså blivit föremål för denna energiska analys och tolkning. Han som aldrig får komma till tals, eftersom detta är författarinnans privata universum där hon själv, med alla sina svagheter, är härskarinna, och där hon själv sålunda bestämmer vilka scener som ska spelas upp och vilka som ska lämnas därhän.
Om exempelvis Rolf, den alkoholiserade advokaten, skulle få ge sin bild av denna tid, hur skulle den te sig då? Utan att ha någon aning föreställer jag mig det något i den här stilen:
Han blir bekant med Rydberg på deras gemensamma stamhak. De blir goda vänner, ses där varje dag och pratar om allt möjligt. De passar ihop som personer och han tycker om henne, mycket till och med. Hon är spännande att samtala med och han känner en dragning till det där bohemiska konstnärslivet som hon representerar. Kanske önskar han själv att han vågat satsa på en sådan karriär. Det finns en viss laddning mellan dem också och med tanke på hur ofta ses tillsammans är det inte konstigt att snacket börjar gå. Det tas snart för givet att de är ett par, han och Carina. Och det gör honom en aning besvärad. Även om han tycker om henne, och gärna umgås med henne, är han alls inte säker på att han vill betrakta henne som mer än en vän. Han är betydligt mer konventionell än hon, betydligt mer benägen att tänka i termer av trygghet och materiell status. Hon är excentrisk, har just genomlevt en ganska flummig och destruktiv tid i Indien och är till synes inte blyg att berätta om det för folk till höger och vänster. Han har helt enkelt svårt att se sig själv tillsammans med henne, och när han märker att hon uppenbarligen fallit för honom, känner han sig än mer besvärad. Plötsligt har det blivit svårt att bara ses förbehållslöst. Ändå vill han inte förlora henne som vän. Det är en svår balansgång. Han vill inte såra henne, men vill samtidigt inte låta hennes hoppas på något som aldrig kommer ske. Ibland blir han nog onödigt närgången, kramar henne för länge, kysser henne till och med under ett svagt ögonblick när en blandning av känslor plötsligt övermannar honom. Han bjuder aldrig hem henne, aldrig, men leker likväl med elden. Över huvud taget har han svårt att hålla det hela på en lämplig nivå. Kanske önskar han att han bara kunde tillmötesgå hennes uppmanande blickar. Allt hade varit så mycket enklare då. Men vid upprepade tillfällen säger han istället till henne rakt ut, mycket brutalt, likt ett trängt djur, att hon inte betyder något alls för honom. Att hon är helt död vad honom beträffar. Han önskar då bara att hon kunde sluta älska honom och börja avsky honom istället, just som han ofta känner att han förtjänar. Allt hade varit så mycket enklare då. Men hon fortsätter envist att hoppas. Staden är liten och de springer ofta in i varandra. Ömsom spelar hon snorkig och låtsas ignorera honom, ömsom ger honom honom förväntansfulla blickar. Han försöker bete sig naturligt men misslyckas säkert i regel. Det blir inte mindre komplicerat av att han samtidigt inlett en relation med en kvinna som bättre passar in i hans föreställningar om en passande flickvän. De som tagit för givet att han och Carina regelbundet setts och sovit tillsammans betraktar nu honom som ett svin. Han har också börjat dricka för mycket igen. Han är labil och olycklig. Han vet inte vad han ska göra.
Hade inte Rolf varit baserad på en verklig och dessutom namngiven person, men Den högsta kasten ändå varit en så läst roman, hade jag varit lockad att skriva en ny version av den ur Rolfs perspektiv. Nu är det emellertid honom förbehållet, om han alls funne det mödan lönt. Antagligen skulle den här tiden emellertid ha passerat rätt obemärkt i hans livshistoria om det inte just varit för att en kvinna han umgicks med ett tag, men som han aldrig ens hade sex med, beslutade sig för att skriva en bok om det hela.
Jag får istället glädja mig åt att det finns andra romaner, som Inger Alfvéns Ur kackerlackors levnad, där de olika perspektiven redan fått var sin del. I Alfvéns fall rent av fyra stycken.
lördag 9 augusti 2008
Anders och Carl - en meditation över linjer
Som den ivriga landskapsguide jag var drog jag, under vår tredygnsvistelse på släktgården, iväg oss till såväl Karin och Carl Larssons gård i Sundborn och Anders Zorns dito i Mora. Det väcker fantasier om ett eget framtida konstnärsliv, där mitt hem också skulle fungera mötesplats för långväga vänner och kollegor. Var gång jag ser de båda konstnärernas målningar funderar jag också över nya, rent estetiska saker.
Trots att både CL och Zorn målade föreställande motiv från Dalarna är de ju i mångt och mycket varandras motsatser. Mitt sällskap propagerade starkt för världskändisen Zorns geni. Han fick miljonbelopp för sina porträtt av amerikanska presidenter och installerade, som den förmögne tekniknörd han var, såväl centralvärme som interntelefon i sitt hem. Hans flyhänta akvareller och bombastiska oljedukar får liv inför betraktarens blick. Han var en lika stor man och konstnär som han sedemera blev rund om rocken.
Larssons blev aldrig inte fullt så extravagant, men likväl extremt med den tidens mått mätt. Karin vävde och Carl målade bårder, tillverkade lampor av papper när de nakna glödlamporna kändes för skarpa. Carls målningar är pillrigt befolkade av lyckliga människor. De fick åtta barn. Zorn inga alls.
Carl Larssons bilder påminner om Hergés, sa mitt sällskap. Jag håller med. Men medan mitt sällskap menade detta som något lätt förringande - att visst var han skicklig, den gode Carl, men lite enkel ändå, lite ospännande med sin stil som väl hade passat utmärkt i berättande serieteckningar, men som inte lika gärna låter sig upphöjas till stor konst - så förförs jag gärna av detta skenbart enkla.
Allt utmynnade tillslut i en kontemplation över linjer. Det slår mig att medan Carl Larsson koncentrerade sig nästan enbart på konturer, så ägnade Zorn sin energi åt det som fanns innanför dem. Bådas inställning tilltalar mig. Utan att jämföra min egen eventuella begåvning med CL:s så känner jag ett släktskap med hans glädje över den exakta linjen. Det sjunger alltid lika vackert i bröstet när man finner den perfekta bågen över en armbåge eller vad. Man kan spänna linjen lite till, överdriva den bara lite lite, ge den en extra dimension av rörelse, men inte så mycket att exaktheten brister. Det går att säga nästan allt med bara den rätta pannlinjen, rätt lutning över skuldror och nacke. Konturen är skör men monumental. Ofrånkomlig. Och ytterligt tillfredsställande
Zorns självsäkra slarvighet imponerar på mig men gör mig samtidigt orolig. Till skillnad från vännen och kollegan litade han istället till det flyktiga ljuset, till färgerna, rörelsen, det obeständiga intrycket. Medan Larssons motiv för evigt är fängslade i ögonblicket är Zorns människor redan på väg in i nästa. Konturen av en åra upplöses mot underlaget, färgerna smälter samman som om betraktaren bara tillfälligtvis kastade ett öga på scenen och enbart tagit in det mest väsentliga. Försöker man ta fäste på detaljerna, gå närmare, kisa in i penseldragen för att nå fram till en exaktare sanning, upplöses motivet snart i suddiga atomer, blir obegripligt och osammanhängande, på samma sätt som nuet självt.
Jag önskar att jag vågade måla mer som Zorn. Men ännu har jag svårt för att frångå linjerna. Jag tror att det handlar om ett behov av kontroll. En exakt kontur kan inte ifrågasättas, lika lite som en klar ton i musiken. En ren linje ger hjärtat ro. Jag har svårt, även när jag telefonklottrar, att lämna cirklar öppna. Som om någonting skulle liksom läcka ut ur dem då, om jag lät det vara glapp i mina öglor. Läcka ut eller läcka in.
För utanför linjen tar kaoset vid. Men allting blir samtidigt möjligt.
Trots att både CL och Zorn målade föreställande motiv från Dalarna är de ju i mångt och mycket varandras motsatser. Mitt sällskap propagerade starkt för världskändisen Zorns geni. Han fick miljonbelopp för sina porträtt av amerikanska presidenter och installerade, som den förmögne tekniknörd han var, såväl centralvärme som interntelefon i sitt hem. Hans flyhänta akvareller och bombastiska oljedukar får liv inför betraktarens blick. Han var en lika stor man och konstnär som han sedemera blev rund om rocken.
Larssons blev aldrig inte fullt så extravagant, men likväl extremt med den tidens mått mätt. Karin vävde och Carl målade bårder, tillverkade lampor av papper när de nakna glödlamporna kändes för skarpa. Carls målningar är pillrigt befolkade av lyckliga människor. De fick åtta barn. Zorn inga alls.
Carl Larssons bilder påminner om Hergés, sa mitt sällskap. Jag håller med. Men medan mitt sällskap menade detta som något lätt förringande - att visst var han skicklig, den gode Carl, men lite enkel ändå, lite ospännande med sin stil som väl hade passat utmärkt i berättande serieteckningar, men som inte lika gärna låter sig upphöjas till stor konst - så förförs jag gärna av detta skenbart enkla.
Allt utmynnade tillslut i en kontemplation över linjer. Det slår mig att medan Carl Larsson koncentrerade sig nästan enbart på konturer, så ägnade Zorn sin energi åt det som fanns innanför dem. Bådas inställning tilltalar mig. Utan att jämföra min egen eventuella begåvning med CL:s så känner jag ett släktskap med hans glädje över den exakta linjen. Det sjunger alltid lika vackert i bröstet när man finner den perfekta bågen över en armbåge eller vad. Man kan spänna linjen lite till, överdriva den bara lite lite, ge den en extra dimension av rörelse, men inte så mycket att exaktheten brister. Det går att säga nästan allt med bara den rätta pannlinjen, rätt lutning över skuldror och nacke. Konturen är skör men monumental. Ofrånkomlig. Och ytterligt tillfredsställande
Zorns självsäkra slarvighet imponerar på mig men gör mig samtidigt orolig. Till skillnad från vännen och kollegan litade han istället till det flyktiga ljuset, till färgerna, rörelsen, det obeständiga intrycket. Medan Larssons motiv för evigt är fängslade i ögonblicket är Zorns människor redan på väg in i nästa. Konturen av en åra upplöses mot underlaget, färgerna smälter samman som om betraktaren bara tillfälligtvis kastade ett öga på scenen och enbart tagit in det mest väsentliga. Försöker man ta fäste på detaljerna, gå närmare, kisa in i penseldragen för att nå fram till en exaktare sanning, upplöses motivet snart i suddiga atomer, blir obegripligt och osammanhängande, på samma sätt som nuet självt.
Jag önskar att jag vågade måla mer som Zorn. Men ännu har jag svårt för att frångå linjerna. Jag tror att det handlar om ett behov av kontroll. En exakt kontur kan inte ifrågasättas, lika lite som en klar ton i musiken. En ren linje ger hjärtat ro. Jag har svårt, även när jag telefonklottrar, att lämna cirklar öppna. Som om någonting skulle liksom läcka ut ur dem då, om jag lät det vara glapp i mina öglor. Läcka ut eller läcka in.
För utanför linjen tar kaoset vid. Men allting blir samtidigt möjligt.
Born
Här växte min mor upp.
På den tiden sprang (förutom hon själv och hennes sju syskon)kor, grisar, hästar, hundar och höns runt på gården.
Härbret
Gammelhuset till vänster
Inredningen i gammelhuset, signerat min morfarsfar.Han målade porträtt också,
men innan jag han ta bilder av några av dessa,
tog batteriet i min kamera slut.
torsdag 31 juli 2008
tisdag 29 juli 2008
The Oooos and Aaaas
Kom till Björns trädgård i morgon kväll!
Då huserar Send in the clowns där med artisten Jonna Lee. Det är gratis och om du har riktigt tur (och jag har hunnit sätta alla bapapapapa på rätt ställe efter bara ett par reptillfällen...) kommer du hitta mig där någonstans i bakgrunden, bland de andra mycket trevliga människorna, i den biografdominerade doakören The Oooos and Aaaas.
Tidigare dansade jag ju i Jonnas video också. Då såg det ut så här.
Då huserar Send in the clowns där med artisten Jonna Lee. Det är gratis och om du har riktigt tur (och jag har hunnit sätta alla bapapapapa på rätt ställe efter bara ett par reptillfällen...) kommer du hitta mig där någonstans i bakgrunden, bland de andra mycket trevliga människorna, i den biografdominerade doakören The Oooos and Aaaas.
Tidigare dansade jag ju i Jonnas video också. Då såg det ut så här.
lördag 26 juli 2008
fredag 25 juli 2008
tisdag 22 juli 2008
Lägesrapport (7)
Ser fram emot: att återse Dalarna och hennes bärskogar igen.
Försöker räkna ut: hur många år som gått sedan jag sist var där.
Fantiserar om: egenplockad och egenbakad blåbärsmarängpaj med glass.
Läser: Gangsters av Klas Östergren och trodde att den skulle vara betydligt sämre än Gentlemen men tycker inte att det var så farligt.
Hittar på ett omärkt VHS:band: Videofilmen av när jag och pappa hoppade bungyjump i Nacka, år 1992, och konstaterar att jag som 14-åring förvisso var kavat nog att kasta mig ut i ett tveklöst svanhopp från en 120m hög lyftkran och till och med skratta åt döden (eller kanske snarare av lättnad över att ha undkommit den) där jag efter återuppstudsen sedemera sprattlade i luften. Men undrar samtidigt vad en utomstående i övrigt kunde ha hyst för snälla tankar om av den obekväma och våldsamt illa klädda människa som då var jag, bortsett från ett välvilligt medlidande...
Köper: reakläder, kaffekoppar och målarpenslar.
Doar: snart, bakom ett band nära dig.
Försöker räkna ut: hur många år som gått sedan jag sist var där.
Fantiserar om: egenplockad och egenbakad blåbärsmarängpaj med glass.
Läser: Gangsters av Klas Östergren och trodde att den skulle vara betydligt sämre än Gentlemen men tycker inte att det var så farligt.
Rensar ut: ett halvt hem och drömmer om att snart få flytta någon annanstans med resten.
Hittar på ett omärkt VHS:band: Videofilmen av när jag och pappa hoppade bungyjump i Nacka, år 1992, och konstaterar att jag som 14-åring förvisso var kavat nog att kasta mig ut i ett tveklöst svanhopp från en 120m hög lyftkran och till och med skratta åt döden (eller kanske snarare av lättnad över att ha undkommit den) där jag efter återuppstudsen sedemera sprattlade i luften. Men undrar samtidigt vad en utomstående i övrigt kunde ha hyst för snälla tankar om av den obekväma och våldsamt illa klädda människa som då var jag, bortsett från ett välvilligt medlidande...
Köper: reakläder, kaffekoppar och målarpenslar.
Skriver: plikttroget frankerade brev till min blivande sambo på sommarvisit i fädernehemmet. Detta som ett led i ett experiment där vi inte får kommunicera elektroniskt under den tid han är borta, det vill säga 18 dagar, utan enbart förlita oss på Posten Sverige AB:s brevbärarkår. En studie i långsamhet, kanske en nyttig sådan. Det är gott att få sakna ibland.
Ger en sista chans: löpsäsongen 2008.
Doar: snart, bakom ett band nära dig.
söndag 20 juli 2008
Förtjusande!, motsatsen till
Abborrtavlan börjar så smått bli klar. Det är varje gång en lika överraskande upptäckt att det faktiskt tar längre tid att måla stiliserat/abstrakt än exakt föreställande. Med en färdig förlaga behöver du inte leta efter formen, ofta inte heller efter färgerna. Men när du frångår reglerna måste du uppfinna världen på nytt. Det är ödande. Och färger förrädiska
Jag vet inte hur många gånger jag famlat efter rätt nyans för att fylla upp en form eller ett fält någonstans och tänkt att: blått, grönt, gult och rött har jag redan använt, så varför inte lite lila? Det slår aldrig fel. Lila är en färg som helt enkelt inte fungerar som utfyllnad. Jag tar ett steg tillbaka från en lilatonad himmel, en lilatonad husfasad eller liknande och inser smått förtvivlat att jag förvandlat min förment dramatiska målning till en menlös fruntimmersdekoration. Det behövs inte heller mycket av det lila för att fullkomligt fördärva hela stämningen. Ett stänk på rätt plats går bra. Men bara ett penseldrag för mycket och du är körd. Det är nästan, men bara nästan, lika illa med rosa.
Kanske borde jag, som ändå är en genusmedveten människa och som alltid försöker vara på min vakt mot onödig generalisering, inte vara så fördömande mot "kvinnliga" färger. Eller så borde jag kanske inte automatiskt kategorisera det menlösa, det romantiskt dekorativa, som "kvinnligt". Men det kan inte hjälpas. Vissa färger, liksom vissa ord, väcker automatiskt min avsmak. Och det hänger ohjälpligt samman med en föreställning om mjukt undfallande, inskränkt och enfaldig kvinnlighet.
Jag har naturligtvis ingenting emot kvinnliga motiv, kvinnliga teman, kvinnliga perspektiv på tillvaron. Det vore i sin tur enfaldigt, särskilt som jag själv är kvinna. Men jag vill att det uttryck jag väljer för att kommunicera dessa teman i görligaste mån ska ha frigjort sig från genusets fjättrar. Sålunda går det inte att utan vidare använda färger som ljusblått, ljusrosa och lila. Inte heller ord som bedårande och förtjusande. Sådana verbala pasteller.
Motsatsen är dova eller tvärt om mycket klara färger. Och ett språk utan utsvävningar. Ett språk som slår huvudet på spiken. Inte nödvändigtvis "manligare", men skarpare. Ett brutalare språk. Ett konfrontatoriskt. Ett språk som spänner blicken i dig och inte viker undan. Ett språk som konstaterar människors grymhet, med sorg förvisso men aldrig med förvåning, och som inte slår sig för mjuka barmen med ett "Ack ack" som förpassar ondskan till en plats långt borta, i någon annan människas själ, när den i själva verket finns i oss alla.
Att måla med ljuslila är att påstå att det i ett hav av elakhet i alla fall finns en ö av godhet, och det är jag. Att måla med ljuslila är något av det mest förljugna man kan ta sig för.
Jag vet inte hur många gånger jag famlat efter rätt nyans för att fylla upp en form eller ett fält någonstans och tänkt att: blått, grönt, gult och rött har jag redan använt, så varför inte lite lila? Det slår aldrig fel. Lila är en färg som helt enkelt inte fungerar som utfyllnad. Jag tar ett steg tillbaka från en lilatonad himmel, en lilatonad husfasad eller liknande och inser smått förtvivlat att jag förvandlat min förment dramatiska målning till en menlös fruntimmersdekoration. Det behövs inte heller mycket av det lila för att fullkomligt fördärva hela stämningen. Ett stänk på rätt plats går bra. Men bara ett penseldrag för mycket och du är körd. Det är nästan, men bara nästan, lika illa med rosa.
Kanske borde jag, som ändå är en genusmedveten människa och som alltid försöker vara på min vakt mot onödig generalisering, inte vara så fördömande mot "kvinnliga" färger. Eller så borde jag kanske inte automatiskt kategorisera det menlösa, det romantiskt dekorativa, som "kvinnligt". Men det kan inte hjälpas. Vissa färger, liksom vissa ord, väcker automatiskt min avsmak. Och det hänger ohjälpligt samman med en föreställning om mjukt undfallande, inskränkt och enfaldig kvinnlighet.
Jag har naturligtvis ingenting emot kvinnliga motiv, kvinnliga teman, kvinnliga perspektiv på tillvaron. Det vore i sin tur enfaldigt, särskilt som jag själv är kvinna. Men jag vill att det uttryck jag väljer för att kommunicera dessa teman i görligaste mån ska ha frigjort sig från genusets fjättrar. Sålunda går det inte att utan vidare använda färger som ljusblått, ljusrosa och lila. Inte heller ord som bedårande och förtjusande. Sådana verbala pasteller.
Motsatsen är dova eller tvärt om mycket klara färger. Och ett språk utan utsvävningar. Ett språk som slår huvudet på spiken. Inte nödvändigtvis "manligare", men skarpare. Ett brutalare språk. Ett konfrontatoriskt. Ett språk som spänner blicken i dig och inte viker undan. Ett språk som konstaterar människors grymhet, med sorg förvisso men aldrig med förvåning, och som inte slår sig för mjuka barmen med ett "Ack ack" som förpassar ondskan till en plats långt borta, i någon annan människas själ, när den i själva verket finns i oss alla.
Att måla med ljuslila är att påstå att det i ett hav av elakhet i alla fall finns en ö av godhet, och det är jag. Att måla med ljuslila är något av det mest förljugna man kan ta sig för.
fredag 11 juli 2008
Gyllene abb(a)orrar
Målar melankoliska guldfjäll på mina abborrar och lyssnar på Abba Gold. Det enda jag kunde förmå mig till efter att ha gråtit mig igenom hela eftermiddagspremiären av Mamma Mia på Victoria.
Betyder tårarna att det alltså är en väldigt bra film? Nej, det kan jag knappast påstå. Det är snarare en ganska överspeedad och spastisk film, med Meryl Streep i en huvudroll som mest för tankarna till någon av dina äldre släktingar, som efter ett par glas vin för mycket får för sig att kasta huvudet bakåt och dansa på ditt kalas. De subtila minernas drottning har här svårt att hitta rätt i krumbukterna. I bästa fall är det uppfriskande, stundtals faktiskt pinsamt. Och de fyra hysteriska väninnorna tär minst lika snart på tålamodet.
Ändå satt jag nu där och grät var gång något av musikaliska numren dundrade igång - och detta trots att flera av låtarna ju inte ens är sorgliga alls. Ja tårarna började hopa sig redan under "Money, money"! Sen droppade det ordentligt under "Mamma Mia", "Chiquitita", och "SOS", föll i ännu stridare strömmar till "Dancing Queen" och forsade slutligen under varenda ton av "The winner takes it all".
Jag antar att det berodde på värmen som samtidigt genomströmmade alla pinsamheter. Ja, hela Mamma Mia (och nu har jag inte sett teatermusikalen) är faktiskt som ett det stora tillåtandets sjudande paradis. Där finns inga sådana föraktansvärda människor som jag, som skäms när de ser överförfriskade släktingar kasta huvudet bakåt och dansa på mitt kalas. Där är alla känslor blottade och allting sålunda ok. Där finns dessutom inte bara en fantastisk pappa utan tre. Och hela den där allmänmultiplicerade tillvaron gör snart att man själv släpper på hämningarna och plötsligt hör låttexterna för första gången på nytt och slås i magen av det geniala i enkelheten.
Eller så är det bara jag som är osedvanligt sentimental.
Betyder tårarna att det alltså är en väldigt bra film? Nej, det kan jag knappast påstå. Det är snarare en ganska överspeedad och spastisk film, med Meryl Streep i en huvudroll som mest för tankarna till någon av dina äldre släktingar, som efter ett par glas vin för mycket får för sig att kasta huvudet bakåt och dansa på ditt kalas. De subtila minernas drottning har här svårt att hitta rätt i krumbukterna. I bästa fall är det uppfriskande, stundtals faktiskt pinsamt. Och de fyra hysteriska väninnorna tär minst lika snart på tålamodet.
Ändå satt jag nu där och grät var gång något av musikaliska numren dundrade igång - och detta trots att flera av låtarna ju inte ens är sorgliga alls. Ja tårarna började hopa sig redan under "Money, money"! Sen droppade det ordentligt under "Mamma Mia", "Chiquitita", och "SOS", föll i ännu stridare strömmar till "Dancing Queen" och forsade slutligen under varenda ton av "The winner takes it all".
Jag antar att det berodde på värmen som samtidigt genomströmmade alla pinsamheter. Ja, hela Mamma Mia (och nu har jag inte sett teatermusikalen) är faktiskt som ett det stora tillåtandets sjudande paradis. Där finns inga sådana föraktansvärda människor som jag, som skäms när de ser överförfriskade släktingar kasta huvudet bakåt och dansa på mitt kalas. Där är alla känslor blottade och allting sålunda ok. Där finns dessutom inte bara en fantastisk pappa utan tre. Och hela den där allmänmultiplicerade tillvaron gör snart att man själv släpper på hämningarna och plötsligt hör låttexterna för första gången på nytt och slås i magen av det geniala i enkelheten.
Eller så är det bara jag som är osedvanligt sentimental.
lördag 5 juli 2008
Jacques temps deux
Man ska inte förakta de enkla knepen.
I onsdags slog jag mig på knäna av skratt när Jacques Tati styr sin cykel rakt på ett äppelträd och frukterna, i en mullig trumvirvel, haglar ned på marken omkring honom. Tyvärr var Jour de fête allt jag han med av Victoria biografens Tati-festival. Viss humor tidlös. Och även då den i Tatis fall inte är det, kan man alltid skratta åt tanken på hur publiken måste ha skrattat då på 40-talet, åt den där envisa getingen som får hela paradorkestern att vifta tokigt med armarna.
Så igår var det hjärta och smärta med Jacques Brel i Rålsambshovsparken. Dramatik. Tragik. Spritromantik. Bortsett från ett par nummer som helt i onödan klätts i någon slags modern gladpopkostym, var det en härlig föreställning. Viss smäktan är tidlös. Och även då den i Brels fall inte är det, slår det mig på nytt att man som dramaturg med pretentioner inte får vara alltför rädd för att då och då slå ett ackord på de enklaste strängarna.
Tryffelvinäger i all ära.
Ibland räcker det gott med bara lite salt och socker.
I onsdags slog jag mig på knäna av skratt när Jacques Tati styr sin cykel rakt på ett äppelträd och frukterna, i en mullig trumvirvel, haglar ned på marken omkring honom. Tyvärr var Jour de fête allt jag han med av Victoria biografens Tati-festival. Viss humor tidlös. Och även då den i Tatis fall inte är det, kan man alltid skratta åt tanken på hur publiken måste ha skrattat då på 40-talet, åt den där envisa getingen som får hela paradorkestern att vifta tokigt med armarna.
Så igår var det hjärta och smärta med Jacques Brel i Rålsambshovsparken. Dramatik. Tragik. Spritromantik. Bortsett från ett par nummer som helt i onödan klätts i någon slags modern gladpopkostym, var det en härlig föreställning. Viss smäktan är tidlös. Och även då den i Brels fall inte är det, slår det mig på nytt att man som dramaturg med pretentioner inte får vara alltför rädd för att då och då slå ett ackord på de enklaste strängarna.
Tryffelvinäger i all ära.
Ibland räcker det gott med bara lite salt och socker.
fredag 4 juli 2008
Framtidsminnen
Min gode vän från Berlin (som förövrigt just gjort ett fint reportage till Brott i P1), kom härförleden förbi min skrubb i Danderyd, fick håret klippt, en tupplur på soffan och därpå en närande måltid serverad. I gengäld tipsade han mig om olika resmål som kunde tänkas uppfylla mina kräsna krav för en längre tids vistelse. Jag avfärdade Georgien, Bilbau, södra Japan och Indien i rask takt. Ska jag bosätta mig på något ställe måste där finnas ett skapligt utbud av såväl kultur som natur. Där ska vara varmare och billigare än i Sverige men samtidigt måste det också vara någorlunda rent. Det ska upplevas som nybruten mark, åtminstone för mig själv, men där bör samtidigt talas ett språk som jag känner mig motiverad att snappa upp, och då gärna ett språk i vilket jag redan behärskar några rudimentära grunder.
Min vän, och hans vidsträckta erfarenhet av resor, ställdes med andra ord på stora prov. Men snart drog han ändå ett glänsande äss ur bakfickan. Valparaíso! Där i bukten ska sluttningarna vara täckta av skeva och färglada verandor, linbanor ska kunna ta dig upp på bergstopparna och samtidigt som reguljära färjor ska kunna föra dig söderut, till en vidunderlig, barrskogsklädd övärld, ska de öppna gränserna locka dig till Argentinas vindistrikt. Santiago, med sitt expansiva utbud, ligger nästgårds och även om du möjligen kan komma att se onormalt lång och blond ut där du går nedför gatorna så blir du inte förföljd av desperata försäljare. Vill du erodera sönder kulturminnen med dina lata fotsulor kan du också ta en båt ut till Påskön. Men mest av allt kan du bara sitta på din veranda med en laptop i knäet och skriva på en bok omgiven av en annan vardag än din vanliga, och tanka huvudet fullt av nya nyanser.
Om allt går i lås och min livskamrat är med på noterna finner ni mig där vintern 2010, i en lånbytt lägenhet och under existensbejakande existensminimum.
Ja, så måste det bli!
Jag ser det ju redan framför mig.
Min vän, och hans vidsträckta erfarenhet av resor, ställdes med andra ord på stora prov. Men snart drog han ändå ett glänsande äss ur bakfickan. Valparaíso! Där i bukten ska sluttningarna vara täckta av skeva och färglada verandor, linbanor ska kunna ta dig upp på bergstopparna och samtidigt som reguljära färjor ska kunna föra dig söderut, till en vidunderlig, barrskogsklädd övärld, ska de öppna gränserna locka dig till Argentinas vindistrikt. Santiago, med sitt expansiva utbud, ligger nästgårds och även om du möjligen kan komma att se onormalt lång och blond ut där du går nedför gatorna så blir du inte förföljd av desperata försäljare. Vill du erodera sönder kulturminnen med dina lata fotsulor kan du också ta en båt ut till Påskön. Men mest av allt kan du bara sitta på din veranda med en laptop i knäet och skriva på en bok omgiven av en annan vardag än din vanliga, och tanka huvudet fullt av nya nyanser.
Om allt går i lås och min livskamrat är med på noterna finner ni mig där vintern 2010, i en lånbytt lägenhet och under existensbejakande existensminimum.
Ja, så måste det bli!
Jag ser det ju redan framför mig.
måndag 30 juni 2008
Lägesrapport (6)
Läser: Klas Östergrens Gentlemen, och förbluffas över att den inte alls är som jag av någon anledning föreställt mig. Vad jag föreställt mig var ett slags blanding mellan en kriminalroman och en samhällsroman med pretentiösa intentioner, lite Jan Guillou möter Jens Lapidus, en betongfågel som härmar flygning. Fråga mig inte varifrån jag fått det intrycket. För på riktigt är det ju en sällsynt spänstig roman, en kusin till allt det som jag älskar med Jan Kjaerstad (minus allt det joller som jag också lärt mig hata) injecerat med en rejäl dos av Bukowski. Mästerligt! Vilket jag nu alltså utbrister 28 år senare än resten av världen. Men bättre är väl sent än aldrig.
Målar: Mordlystna aborrar och barrträd.
Lyssnar på: Sommarpratarna i P1.
Äter: Pizza och saltlakrits.
Ser på bio: Liknande skräp.
Dricker: Punsch med guldkrage av konjak, för att fira att jag förmodligen ska byta mitt gamla urvuxna skal i Danderyd mot en vindssnäcka i Bromma, med trägolv och frilagda bjälkar. Där man kan sitta under takfönstren och lyssna på regnet, med en kopp te i knäet, eller något annat lämpligt. Och bli sambo! Och det därtill med en man som inte bara är stilig, rolig, romantisk och allmänt begåvad, utan även karl nog att kunna gråta en par skvättar under Sex and the City.
Klipper: De blonda testarna ur mitt eget hår och sparar en massa pengar.
Köper istället: Hemliga presenter.
Målar: Mordlystna aborrar och barrträd.
Lyssnar på: Sommarpratarna i P1.
Äter: Pizza och saltlakrits.
Ser på bio: Liknande skräp.
Dricker: Punsch med guldkrage av konjak, för att fira att jag förmodligen ska byta mitt gamla urvuxna skal i Danderyd mot en vindssnäcka i Bromma, med trägolv och frilagda bjälkar. Där man kan sitta under takfönstren och lyssna på regnet, med en kopp te i knäet, eller något annat lämpligt. Och bli sambo! Och det därtill med en man som inte bara är stilig, rolig, romantisk och allmänt begåvad, utan även karl nog att kunna gråta en par skvättar under Sex and the City.
Klipper: De blonda testarna ur mitt eget hår och sparar en massa pengar.
Köper istället: Hemliga presenter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
.JPG)
dam.JPG)
