Rätt svar (deltävling 29) - Rissne!

Och nej alltså, Petra (och ni andra). Det var inte alls Hallonbergen, även om jag förstår hur du kunde ta miste.

Utan att avslöja för mycket (men ändå ge en viss ledtråd inför den eventualitet att Hallonbergen dyker upp som rätt svar vad det lider), så kan man väl säga att Hallonbergens konst leder tankarna till småskoleelever, medan Rissnes mer minner om lärarna.

Hela stationsgrottan är nämligen förvandlad till en stor historielektion, kallad Vi ses på 1400-talet, som sträcker sig hela vägen från antiken ända till modern tid. På ena sidan av plattformen hittar man en lång text, som med vägledning av olika färger berättar om olika historiska ämnesområden och den utveckling som skett inom dessa. Där är gult för religion, blått för teknik, grönt för politik, rött för vardagshändelser och blårosa för kulturen. På den andra spårväggen hittar vi kartor som geografiskt illustrarar texten - exempelvis folkförflyttningar, korståg och det persiska rikets utbredning.

Stationen och den konstnärliga historielektionen invigdes båda 1985. Och för att få allt på plats krävdes två konstnärer, Madeleine Dranger och Rolf H. Reimers.

Madeleine Dranger Reimers (1943-2001) har inte lämnat många spår efter sig på nätet, men får vi tro SL:s egen lilla presentation studerade hon på Konstfack samt på tillskärarakademien i Köpenhamn. Hennes huvudsakliga område var textil formgivning, där hon betraktas som en föregångare både konstnärligt och funktionellt. Jag har tyvärr inte funnit några bildbevis på detta.

Hennes kollega i skapandet av stationsutsmyckning var också hennes äkta make, Rolf H. Reimers (1938), arkitekt, samhällsplanerare, konstnär och serietecknare. Förutom för Rissnes tunnelbanestation är han känd som en av grundarna av Seriefrämjandet 1968, och som skapare av serierna Pollux och Castor.

På hans inte helt kompletta (eventuellt övergivna?) hemsida kan man titta på bilder och läsa på och tycka till om hans olika projekt.

Bland annat kan man studera mer eller mindre abstrakta serier, en hel massa (inte jätteroliga) foton av fötter försedda med pratbubblor, läsa början till en självbiografisk serie om hans näthinneoperationer, eller en annan om besvärliga vägval. Vid sidan av det rent konstnärliga, som utvecklar han exempelvis också en en hel mängd olika brädspel.

(Som sagt kan hemsidan vara lite märklig, så för en mer överskådlig bild av exempelvis serien Castux 3:6 klicka hellre här.)

Det är lätt att föreställa sig att serietänkandet - berättande i text och bild - inspirerat till utformningen av Rissnes station. Annars är det för ovanlighetens skull svårt att se något tydligt släktskap mellan stationens stil och konstnärens i övrigt.

Kanske är det just i dessa olikheter vi anar Madeleine Dranger inflytande?

En ljus, fin och mycket allmänbildande station är det i vilket fall som helst. Men nu ska vi lämna den därhän. På onsdag blir det en ny multitävling igen.

Polera geniknölarna ordentligt till dess.

Ett försök till rökhosta (och en ömsint klapp på kinden)

Fantomerna är intressant läsning.

Å ena sidan avslöjar den stor litterär mognad. En härlig spännvidd i språket. Ett öga för karaktärer. En känsla för det stora i det lilla.

Å andra sidan känns det mycket tydligt att den är skriven av en man på 23 vårar. Östergrens huvudperson ser tillbaka på sig själv som 15-åring med en ansats till samma nostalgi och luttrade bitterhet som en 65 åring i en liknande skildring skulle uppvisa mot sitt 30-åriga jag.

Formen är riktig (mycket väl imiterad från de förebilder som gärna också nämns apropå). Men den långa livserfarenheten saknas (naturligt nog), och istället för att kännas djupsinnigt och insiktsfullt blir det i en äldre läsares ögon snarare lite rart och behjärtansvärt.

Dessutom lever här (som på så många andra ställen) den gamla uttjatade bilden av kvinnan (den stora kärleken) som först en vacker docka och sedan - när dockan visar sig mindre förutsägbar än mannen anat - som ett stort och obegripligt mysterium (en skräckslagen mytologisering som många män ju inte heller lyckas göra sig kvitt ens vid 65).

Jag har kommit till hälften nu och även om språket ofta imponerar (så länge den unge Östergren inte försöker skriva dialog som Hemingway), så ser jag Fantomerna mer som ett slags lovande försök till stor roman. En variant av den till synes obligatoriska skildringen - tragisk-romantisk ung man går på krogen i Stockholm (eller annan större stad).

Kostymen är ännu lite för stor, ännu lite för sträv mot den oskuldsfulla huden, lite för påtagligt inrökt av äldre mäns cigarrer. Det blir gärna vackert och lite komiskt. Men man anar ju också att den snart ska passa just lagom.

Löplogg (8) - Lopp med personlig belöning

Ikväll: 12,32 km på 1:11:34 tim = 5:49 min/km (och det längsta jag sprungit på 14 år)

Rundan gick förbi en kyrka, ett klocktorn, en flygplats, en golfbana, ett koloniområde, en simhall, två skolor, ett slott, två sjöar, en salamanderodling, en tennisklubb, två tunnelbanestationer, tre-fyra fotbollsplaner, en stor äng och tusen förskräckta grodor.

Snabbt gick det inte. Men meningen var ju inte heller att pressa på. Bara att hålla ut.

Sedan jag väl tagit mig över de många branta backarna under första halvan av loppet, föll jag sålunda in i en lugn och trygg lunk. Luften var mjuk som honungsvatten. Någon trötthet kände jag aldrig, besvärades bara de sista kilometrarna av en liten känning i höger knä som emellertid aldrig eskalerade till smärta.

Jag kom faktiskt i mål utan att ens vara andfådd, vilket nästan känns lite idiotiskt.

Vid 11 kilometer fick jag dessutom en vacker belöning, som jag är säker på bara var ämnad för mig. För första gången sen i höstas fick jag äntligen en ny dyrbar skymt av Brommaräven, som kattlikt smög in i några buskar. Svansen med den vita spetsen försvann sist bland bladen. Och jag fick lite extra spänst i stegen.

(35 dagar kvar)

Löplogg (7) - Haren pallar plommon

6,06 km på 32:34 min = 5,22 min/km (banrekord)

Samma varje år. Efter en trög och knagglig inledning på sommaren, lossnar löpningen plötsligt, och det går att plocka säsongsrekord ur luften som man plockar mogna plommon från ett träd (även om jag ju för min del aldrig når frukten på några av de högre grenarna).

Vargen pilade jag ikväll ifrån redan efter första kilometern (skutt förbi de prunkande koloniträdgårdarna).

Det är en fin känsla, när marken liksom släpper från skorna.

(37 dagar kvar)

Pinter i "Mitt kreativa rum"

Tydligen är det inte bara jag som inspireras av mystiska spårtunnlar.

I våras tog jag bilder av grottmynningen bakom Eriksdalsbadet, som bidrag till en fotoutställning kallad Mitt kreativa rum. (Så här motiverade jag valet. Bidraget, som väl aldrig riktigt gjorde tunneln rättvisa, såg ut så här.)

Nu har alltså skådespelaren Nicholas Olsson upptäckt tunnelns andra mynning (den som vetter mot Eriksdalsskolan till) och arrenderat området för att, tillsammans med Tantoteatern, sätta upp Harold Pinter-pjäsen Mathissen där. Pjäsen har premiär nästa vecka.

Jag är som vanligt lite sen och upptäckte detta först i DN idag. Svd skrev exempelvis om det redan för en månad sedan.

Man det kan inte hjälpas. Här är en till bild.

Löplogg (6) - (Någon annans) skor

Bromma träningscenter

(38 dagar kvar)

Slätt vid jämförelse

Jag är som så många andra ett glatt fan av Gentlemen (1980). Och senare tog ju Gangsters (2005) vackert vid. Nu har jag gett mig i kast med Fantomerna (1978), skriven av en då blott 23-årig Klas Östergren.

Efter bara några sidor är det för tidigt att mena något alls om romanen i stort. Men en sak kan jag säga redan nu. Ha för allt i världen inte Farväl till vapnen i färskt minne om du vill ge Fantomerna en ärlig chans.

Hemingways dialogteknik är egentligen orimlig - likt humlorna borde hans ordväxlingar inte kunna lyfta (ja, humleuttrycket är så användbart att jag skamlöst håller fast vid det trots att man för länge sen kommit fram till hur humlorna gör). Där är sida upp och sida ner av gullegull och banaliteter. Korta repliker om ingenting alls. Ändå blir det aldrig gulligt eller banalt. Än mindre intetsägande.

Det ter sig för betraktaren som någon slags magi.

Östergren försöker i inledningen av Fantomerna tappert åstadkomma något liknande. Hans kärlekspar möts i en lägenhet i Paris och pratar om ditten och datten. Allt han lyckas med är att understryka hur genial hans förlaga är.

Jag kan bara hoppas (för den unge Östergrens skull) att historien i det snaraste tar sådan fart att jag gärna vill glömma jämförelsen.

***

Förresten ska det ju bli teve-serie nu av Gangsters och Gentlemen. Det ska bli mycket spännande att följa.

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 29)

Då, kära tävlingsdeltagare, var det alltså dags igen!

Idag far vi iväg så långt som Kina, samtidigt som vi magiskt nog stannar kvar inom gränserna för Stockholms län.

Som ni märker är ingenting omöjligt i lokaltrafikens fascinerande värld.

Frågan till er är ju emellertid den vanliga: På vilken station i tunnelbanenätet kan man beskåda konstverket nedan?

Pausfågel (33) - Natt, tystnad, tagning

Löplogg (5) - Strategi, kortsiktigt

Ikväll: 4,36 km på 22:21 min = 5:08 min/km

Strategi för veckan:

I morgon - vila
Onsdag - gym
Torsdag - kort kvällslopp
Fredag - vila (jag har för guds skull två arbeten en frilanstillvaro och två konstnärliga karriärer att ta hand om också)
Lördag - nya 12,32 kilometersrundan, på vilken tid som helst.

Nu: glass.

(40 dagar kvar)

Orblindhet, skam och trots

En sak har jag och Verner von Heidenstam hur som helst gemensamt: svårigheten att stava, ordblindheten eller vad det är.

Stavningen är ett genomgående komplex för Heidenstam under hela hans liv. I perioder av självsäkerhet - som då han just hyllats för sin debut Vallfart och vandringsår - bagatelliserar han själv i muntra former sitt handikapp och menar att texter liksom människor har sina skönhetsfläckar och att det inte är något att hänga upp sig på. När han andra gånger på ett nedlåtande sätt kritiseras för sin stavning tar han emellertid mycket illa vid sig.

Att ertappas med ett stavfel är som att ertappas med gylfen nere, sedan man stått och skroderat länge och väl om sin egen stora förträfflighet. (Högmod går före fall, som jag tidigare skrivit om - kanske är det rent av ordblindheten som för mig lagt grunden till den övertygelsen?) Sker det tillräckligt många gånger kommer påpekandet, att man gjort bort sig, leda till en oproportionerligt stor skam men också en lika stor irritation (inte för att någon påpekat felet - det är alltid bättre att så snart som möjligt få gylfen åtgärdad än att gå där och glappa - men för att man återigen gjort en åsna).

I låga stunder känner man att man lika gärna bara borde ge upp allting och dra något gammalt över sig. I höga stunder stegras trotset och man tycker sig tvärt om omringad av idioter. När jag var barn blev jag alltid lika ursinnig när någon såg till stavningen istället för innehållet (vilket jag också nämnt tidigare). Jag tyckte inte det skulle spela någon roll hur man skrev, så länge avsikten bara kom fram. Det höll de vuxna så klart inte med om. Med tiden fick jag motvilligt anpassa mig.

Heidenstam hade en svuren fiende i Svenska akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén. På hans omväga inrådan utkom i början av 1900-talet en skrift med titeln Svenska språket i modern diktkonst. En studie af Nils Linder, vari Heidenstam av svenskläraren Linder surras på skampålen och metodiskt piskas med vart och ett av "språkfelen" i sin debutsamlings fria diktning.

Till exempel den berömda formuleringen: "Jag längtar stenarna där barn jag lekt".

Det var en löjeväckande genomgång som mest avslöjade Linders okunskap om lyrikens sanna väsen. Men den pekade också på hur nydanande Heidenstam på sitt sätt var i sin bristande respekt för korrekt stavning och grammatik (höga käpphästar för tidigare generationer).

Heidenstam fick massivt stöd från vänner och kollegor som (med all rätt) motattackerade skriften, men han kände sig ändå träffad. Jag tror mig kunna säga att jag vet exakt hur han måste ha känt sig. Ordblindheten utgör en ständig, en överhängande, risk för plötslig nesa, och den kan i värsta fall verka mycket hämmande på sitt offer.

Men samtidigt undrar jag om inte just ordblindheten i sig - känslan av språkets otyglade sidor - kan leda till en frihet gentemot orden som en rödpenneryttare som Linder aldrig skulle komma i närheten av.

Om man likt Linder och hans gelikar anser diktningen för ett (med Oscar Levertins raljerande ord) "räknegöra efter de språkliga tabellerna", tror att "poesins väsen ligga i att rätt addera och rätt subtrahera" och sålunda betraktar vart snedsteg från den rätta stigen som ett odiskutabelt "fel", så kommer man heller inte kunna spränga nya vägar genom språket.

Om man däremot aldrig tydligt känt av språkets gränser inom sig själv utan mer sett orden som ett plastiskt och obändigt material, om bokstäverna hur som helst ändå alltid flutit lite framför ens ögon, då kanske man i bästa fall (och som på köpet) också kan belönas med en slags nyskapande frihet att skulptera orden som man vill.

Kan ordblindheten, så länge man inte låter sig lamslås av den, i sig ge ett slags trotsets försprång?

Det vore i alla fall fint att få tro.

Rätt svar (deltävling 28): Gullmarsplan!

Och heja Burrburr som denna gång var först igen! Välkommen tillbaka i tävlingen!

Den här stationen löpte faktiskt stor risk att förpassas till multitävlingarnas mindre glamorösa krets. Jag har många gånger åkt förbi den där spretiga pinnen på södergående plattformens nordligare spets och tyckt att något lite mer monumentalt väl ändå hade kunnat passa sig på en så pass stor station som Gullmarsplan.

Så läste jag mig till att den kallas Zenit, är gjord målat stål, kanske kan föra tankarna till Globen och att pelaren vid kyla ska förvandlas till en froststod. Lite Marveltidnings-besläktad är den ju dessutom, med sina klara grundfärger och de där vassa trianglarna som (tillsammans med texten "Pow!" eller "Smack!") utan vidare kunde ha illustrerat ett slag på käken i ett kamp mellan övermänskliga kämpar. Och jag gillar ju seriekonst.

Sen tittade jag närmare på figurerna målat aluminium på trapphusens kaklade sidor. Där var Kryparna, dubbelvikta i sin jordiska strävan, och Änglarna som, till symbol för deras drömmar och längtan efter mening, svävar över dem, i en på samma gång märkligt passiv och sexuellt obehaglig sjöjungfrupose. Jag tyckte inte om det, men ju mer jag tittade på det, dess mer var jag ju tvungen att i alla fall tycka något.

Och till slut stannade jag och bligade misstänksamt på skyltlådorna med neonfärgade, lysande rutor i plattformstaket. Informationsplakatet upplyser mig om att detta ska ge betraktaren samma känsla av puls och spänning som när man stiger in på en biograf.

En biograf minsann. Detta övertalade mig att trots allt ge Gullmarsplan och dess konstnär en egen vecka i vår tävling.

Stationen invigdes 1950, konsten tillkom 1995 med en komplettering 1997.

Konstnären bakom det spretiga verket är Leif Tjerned (född 1942), målare, grafiker och skulptör. Han kände redan under sin utbildning på "Mejan" att han var mer besläktad med de populärkulturella konstnärerna (som Roy Lichtenstein, Andy Walhol och Jackson Pollock) än de klassiska målarna och övergav sedemera oljefärgen för sprayburkarna.

Som vi även kan se på Gullmarsplans utsmyckning är Tjerned en utpräglat urban konstnär, med en motivkrets roterande kring stadens neon, gärna mot nattmörka bakgrunder. Där är alienartade, ansträngda kroppar och suddiga, onaturliga, futuristiskt överstylade människor.

Han finns representerad på Moderna Museet, Göteborgs, Kalmars och Norrköpings konstmuseum.

Vill ni se och veta mer om Leif Tjerned kan ni med fördel klickar er in på hans hemsida. Där finns det mesta man kan tänkas vilja veta och en stor samling bilder av hans verk.

Själv tar jag paus fram till onsdag. Då kommer en ny bild att begrunda!

Löplogg (4) - Kvällslopp

Ikväll efter jobbet: 4,36 km på 22:30 min = 5:10 min/km...

Jag pressar mig sällan för tider. Det är viktigare för mig att springa mycket än att springa snabbt. Vad jag ser fram emot vid säsongernas början är därför inte nya rekord (även om jag ju skulle ha något emot dem) utan att bara återfå den där konditionsnivån igen när en runda runt sjön kan vara njutbar (istället för ett brutalt och i det närmaste lyckosamt försök att vända inälvorna ut och in).

Tiden får sen sjunka av sig själv bäst den vill.

Detta hindrar inte att jag ändå har en tidsmässig drömgräns. Den ligger på 5 min/km. 5 min/km är helt enkelt den gräns jag tycker att man måste spränga för att egentligen alls få kalla sig löpare (istället för joggare), och jag skulle önska att jag utan vidare kunde ligga och mala i den takten, åtminstone en mil eller två.

Nu är det, sorgesamt nog, nästan två år sedan jag var under 5 minuter per kilometer på någon sträcka över huvud taget.

Och även om motivet för i mitt lilla lufsande i skogen alltså inte är att slå rekord från gång till annan, så skulle det inte göra ont (åtminstone inte i själen) om jag fick spränga den där gränsen i år igen, ett tag innan frosten kommer.

(41 dagar kvar)

Pausfågel (32) - Ted och i bakgrunden, överraskande nog, Helen Sjöholm igen (apropå henne)

Det torde ha varit 1993