Rätt svar (deltävling 32) - Rinkeby!

Och grattis, Burrburr som ju börjat bli något av en överdängare i den här tävlingen. Nog är det Rinkeby alltid.

Konsten på de mörkt röda grottväggarna är inspirerade av de arkeologiska fynd från vikingatiden som man gjort vid utgrävingar i området, ett av de runstenstätaste i hela Stockholm. Fynden från de gamla krigarna (som kallades rinkarna), har ofta varit små som ödlefjäll, men har här förvandlade till stora guldglittrande väggmosaiker. Rinkebybocken skulle i verkligheten få rum på en tumnagel.

Konstnären bakom de fornnordiska ornamenten är Nisse Zetterberg (1910-1986). Han studerade på Konsthögskolan i början av trettiotalet och arbetade senare under många år som lärare på Konstfack och är författare till boken Akvarellmålning. Material och teknik (1974). Mosaik var inget av hans huvudområden, snarare just måleri och grafik, samt en del skulptur.

Målade gjorde han ömsom i blågrå, flyktiga toner, ömsom i grälla färger med häftiga penseldrag. Här några exempel: Stilleben - Pipa och avbitare på kubbe, Blåsippor och Vitlökar från Rom. Landskap - Stockholms stadshus, Mosebacketorg och Motiv från Vitinia.

Stationen Rinkeby med dess uppförstorade fornfynd invigdes 1975 (och kompletterades 1985). Vid sidan av Zetterberg bidrog även två andra konstnärer till utsmyckningen.

I mittvalvets tak hänger för det första solen i form av en skulptur i förgylld plåt med namnet Roslagsros. Solens strålar består av åror vilket ska föra våra tankar till forna tiders (vikinga-) färder på sjöar, floder och hav.

Konstnären Sven Sahlberg (född 1909 och sålunda hundra år i år) studerade bland annat på Konstakademien. Hans motivkrets innefattar såväl stilleben och interiörer som porträtt och figurkompositioner. Han har även gjort en del glasdekor och så klart skulptur. Exempelvis har han skapat den stora kopparskulpturen Ränta på ränta som hänger på marmorfasaden till Länssparbankens hus korsningen Drottninggatan/Klarabergsgatan, alltså vid Sergels torg i Stockholm.

En fin presentation av konstnären och bilder av ett par av hans målningar, som till skillnad från de expressiva skulpturerna är påtagligt blyga, finns att begrunda här.

Utmed spårväggarna hänger vidare en serie bilder med fåglar som flyger i tågets riktning. Därmed har vi i konsten på Rinkeby station också fångat in alla de fyra elementen - arkeologernas jord, solens eld, båtarnas vatten och så måsarnas himmel.

Konstnären i detta fall heter Lennart Gram (1910-1996). Han är representerad på många stora museer och söker i sina motiv, som gärna är kvinnor, fåglar och stilleben, en figurativ enkelhet. I fallet med de här fågelbilderna tycker jag emellertid att enkelheten gått långt över gränsen till det tråkiga och det har inte tjänat till deras fördel att årens smuts runnit ner över motiven så att de nu är ännu plattare och tristare än de förmodligen var förr.

Här är några till exempel på andra (lika tråkiga) bilder: hunden Jonna och en samling litografier.

Ja, det är mitt privilegium som tävlingsledare att även ha åsikter om konsten som passerar revy. Vad det blir nästa gång får ni reda på på onsdag. Då sätter poängjakten åter igång.

Från Italien till Jo'burg, via en skog någonstans här i Sverige

När flickorna, förlagda med talförbud, medgörligt åmade sig framför tevekamerorna i Videocracy ville jag stundtals gråta av vanmakt.

Jag ville gråta över att chauvinismen i ett europeiskt land fortfarande kan vara så oförblommerad. Jag ville gråta för att folk över lag är idioter, där som här, vilket inte visar sig mindre för att deras flyktvägar undan låglönearbete och tristess av landets överhuvud begränsats till en strid ström av än mer idiotiserande underhållning samt ett gäckande erbjudande om framtida berömmelse. Jag ville också gråta över det som flera andra ju redan påpekat, att dokumentärfilmaren själv råkat glömma att fråga de flickor han sensationslystet filmat om hur de själva ser på sin situation.

Även här, i den i övrigt så snygga, cyniskt humoristiska och mycket gastkramande dokumentären, har de unga kvinnorna alltså reducerats till kulisser.

(På bilden syns Victoria Silvstedt som värdinna för en ordlek i italiensk teve i våras. Vi knäppte på hotellrumsburken i Rom och plötsligt var hon där. Hon gick fram och tillbaka i en liten paljettbeströdd miniklänning, vände på bokstäver och sa någon liten lustighet då och då. De tävlande var för övrigt också kvinnor. Det hela var så fiffigt ordnat att deltagarna måste böja sig mycket djupt ner över pulpeterna för att kunna snurra på ett lyckohjul, och följaktligen var de också ordentligt urringade. Men det ska sägas att de annars över lag tedde sig som sansade människor och både tilläts tänka och tala. En liten lycka på det stora hela.)

***

Det är mycket som är vackert i Man tänker sitt.

Liksom DN och Svenskan har jag svårt att inte bli lite kär i grabbgänget från Falkenberg som plötsligt börjat göra film åt höger och vänster, på samma gång djupsinnigt och med tyglarna lösa. Man går på känn, och där finns poänger att vinna.

Vad gäller Man tänker sitt blir dock helheten för mig aldrig större än summan av sina delar. Det är vackert, förvisso. En skildring av "ett tillstånd" (som någon sa) snarare än en traditionell berättelse. Men jag är rastlös nog att ändå önska mig ett stadigare skelett att hänga upp det där tillståndet på. En tydligare riktning, trots att det väl är bristen på riktning som ska vara själva grejen.

(De ofrivilliga, en annan film med scener som liksom bara verkar hända, men som i själva verket är extremt kontrollerad, framstår för mig som något slags ideal.)

Men vi har ju alla våra preferenser.

***

Under ett sammanlagt halvår av 2001 irrade jag, lika existentiellt som rent geografiskt, omkring i Sydafrika, huvudsakligen i Kapstaden. Som få andra platser har den staden satt sig i mitt blod och jag vet att jag förr eller senare måste åka tillbaka igen. Tills vidare får jag emellertid nöja mig med att fara dit i fantasin.

Helt objektiv kan jag därför inte vara inför en film som District 9.

Filmen utspelar sig i Johannesburg men titeln är ju en direkt anspelning på området District Six i Kapstaden. District Six var en gång en mycket levande stadsdel, med stark lokalkänsla och mycket jazz (jag ser det framför mig som ett New Orleans i miniatyr), men vars befolkning (ca 60.000 människor) tvångsevakuerades under 70-talet och förvisades till deprimerande stenbaracker långt ute på slättlandet. Familjer splittrades, inget vettigt fanns att göra, och bristen på sammanhang ledde snart till gängbildningar och oroligheter.

Husen i District Six skyfflades bort av bulldozrar. Det skulle nu bli en vit och "fin" stadsdel. Men ännu 2001 var hela området i princip en öde tuvåker. Först 2003 inleddes nybyggnation och återinflyttning till förmån för dem som, mer än trettio år tidigare, berövades sina hem.

Den mockumentära inledningen av District 9 är också en ljuvlig parodi på hela det bisarra apartheidsystemet. Man ger utomjordingarna alla de karaktärsdrag som de svarta i Sydafrika pådyvlats av sina "herrefolk" (och till stora delar ännu måste dras med) - de är ointelligenta, smutsiga, de saknar mål och mening, de stjäl och dödar, de bränner bilar för skoj skull, de tar ens kvinnor, de förökar sig som råttor, de måste hållas i schack annars kommer de löpa amok och sen så är det kört. Jag kan inte se ett bättre sätt att slå hål på en fördom än att just blåsa upp den in absurdum.

Mycket i utomjordingarnas läger är samtidigt direkt hämtat från dagens faktiska kåkstäder - skjulen, fattigdomen, smutsen, den kväljande kötthanteringen och den utbredda, ofta ödesdigra vidskepligheten (där människor mördas och blir till häxbrygder).

Den respektlösa humor med vilken filmen tar sig an allt detta är så förlösande att jag gärna hade fått mer av den varan, och på köpet lite mindre skjutande med utomjordiska vapen, även om det senare också görs mycket snyggt och har sin givna plats i filmen. Man kunde ha passat på att täcka in ännu mer av landets bisarra historia (och nutid) när man ändå var igång - exempelvis att skräcken för utomjordingarna/de svarta i mångt och mycket bygger på insikten att de faktiskt har saker att hämnas, det dåliga samvetets mörka demon. Men nu eskalerar det hela ganska snart från tonsäker satir till renodlat pang pang, och även om detta går i linje med regissörens avsikt (Neill Blomkamps huvudambition var aldrig att göra en politisk film), så blir det på samma gång också mindre spännande.

Ett kärt återseende var det likväl. (Bilderna är från Kapstadens förorter. Först en komage till försäljning i en kåkstad, kostade ca 50 kronor. Sen den trista slättmarken med innerstadens grönskande berg, hägrande i fjärran, och framför dem skorstenarna till det stinkande kraftverket. Och sist "Chicken", pensionerad gangster från District Six och senare andra, mer hårdföra ställen.)

Så här tyckte förresten en av Sydafrikas egna kreddtidningar, Mail & Guardian, om filmen.

Löplogg (16) - Intervallerna och steglängden

Uppjogg: 2,36 km på 11:35 min
Intervall: 6 x 500 m på 2:02 + 2:01 + 2:07 + 2:10 + 2:06 min (med vila mellan varven)
Nerjogg: 3,36 km på 12:48 min

För att ytterligare öka på den för alla er andra totalt ovidkommande statistiken roade jag mig med att räkna mina steg under några av 500-meterssträckorna. (För att hålla uppe takten och över huvud taget slippa tänka längre än nästa fotnedsättning.)

Med reservation för förvirring fick jag det varje gång till någonstans mellan 350 och 360 steg. Det ger en genomsnittlig steglängd på ungefär 1,4 meter.

Vad nu detta har att säga om någonting alls.

(7 respektive 14 dagar kvar)

Ety det stavas ity

För några månader sedan fick jag mig en elak knäpp på näsan för en gammal felstavning här i bloggen. Jag hade skrivit "ety" i en rubrik. Detta hade jag tidigare också roat mig kungligt åt, rent bloggstatistiskt, ity alla som googlade "ety" fick upp kvalster som första träff och ofta klickade de sig vidare till min sida.

Men högmod går som bekant före fall.

Den elaka knäppen ligger kvar under inlägget.

Kall av dyslektisk skräck vände jag mig till Svenska Akademiens ordlista över svenska språket och letade först, ännu med något hopp i kroppen, efter ordet "ety", som emellertid hånade mig med sin frånvaro mellan "etui" och "etyd". Ett antal hundra sidor längre fram vilade däremot "ity" (såväl som adverb och konjunktiv) tryggt mellan "itutad" och "itänd".

Jag skyndade mig att ändra den förtretliga rubriken, grämde mig ur djupet och hoppades att inte fler än nödvändigt skulle ha märkt mitt misstag.

Den senaste veckan har jag nu dock snubblat över ordet "ety" i tre helt olika sammanhang. Först var det någon som twittrade det, sedan någon som facebookade det - båda mycket tillförlitliga personer. Så i dag läste jag det slutligen, korrekturläst och massdistribuerat, i ingen mindre än Malte Perssons storstilade Edelcrantz förbindelser:

"-Metatron misstar sig aldrig, ety det äger prismat, och än större hemligheter..."

Vare sig misskunskapen nu råkat bli så allmänt spridd, eller stavningen av det här ålderdomliga ordet sent om sider faktiskt är på väg att förbytas, så grämer jag mig i alla fall betydligt mindre nu, när jag finner mig ha fel i så goda sällskap.

Löplogg (15) - Intervallerna och djävulen

Uppjogg: 2,32 km på 12:14 min
Intervall: 6 x 500 m på 1:53 + 2:04 + 2:05 + 2:19 + 2:06 + 2:11 min (med vila mellan varven)
Nerjogg: 2,32 km på 13:23 min

Influensan har invaderat lägenheten. Jag är vare sig rädd för fåglar eller svin. Jag är rädd för min sambo.

Hopkurad ligger han i hemmets alla vrår, hostar, nyser och snörvlar. Men istället för att tycka synd om den kraken, skyr jag honom som pesten, letar själviskt efter symptom i min egen organism (darrningar? rosslighet?) och motar djävulen i grind med tiotimmars sömn och extrakt av röd solhatt.

Jag vägrar bli förkyld nu.

(9 respektive 16 dagar kvar)

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 32)

Onsdag, och vår allmänbildande konstresa går vidare.

Hade detta varit ett marathonlopp hade vi nu varit inne på sista milen. Jag hoppas därför att ni alla är redo för att lägga in en extra växel i tävlingen. Ännu står 22 poäng på spel. Så många överraskande placeringskast kan ännu hända i resultattabellen.

Ja, jag kan ju tydligt se er studsa av iver att få ta del av veckans bild. Så jag ska inte längre hålla er på halster. Här är konstverket.

På vilken tunnelbanestation i Stockholm hittar vi det?

Den röda och den vita boken

Orhan Pamuk, som förutom att vara nobelpristagare i litteratur också haft en fallenhet för att måla tavlor, döper gärna sina romaner efter en färg (Den vita borgen 1985, Den svarta boken 1990, De andra färgerna 1999).

Tidigare i år läste jag Mitt namn är röd (2000) som var min första bekantskap med författaren. Idag blev jag klar med Snö (2002). Den röda boken fängslade mig betydligt mer än den vita. Mest har jag därför roat mig åt likheterna mellan de båda verken. Böckerna har nämligen betydligt mer gemensamt än bara dragningen åt specifika färger.

Låt mig sammanfatta båda böcker i ett svep:

En återvändare, en vuxen man, anländer, efter en lång tids frånvaro, en stad någonstans i Turkiet. Han har två mål för sin tillvaro. Det officiella är att utreda ett antal tragiska dödsfall - ett uppdrag som ger mannen tillfälle att möta en rad olika människor och låta dessa människor redogöra för sin syn på skillnaderna mellan öst och väst och mötet mellan de båda kulturerna. Uppdraget kan på det viset liknas vid en filosofisk odyssé som sätter läsarens tankekraft på prov. Genom sin inblandning i fallet blir mannen snart själv föremål för granskning, av det som i någon mån ska vara rättvisan.

Vid sidan av detta är mannens mer privata drivkraft att äntligen få återse, och förhoppningsvis äkta, en mycket vacker, frånskild kvinna. Hans kärlek är besinningslös och mycket visuellt förankrad. Kvinnan är heller inte ovillig. Men hennes gamle farsgubbe står så smått i vägen för de båda älskandes förening. Några rivaler lurar också i faggorna.

Den färg som gett historien dess titel knyter samtidigt an till ett konstnärligt sidospår. Där är karmosinrött som blodet i illustratörernas målningar. Eller en diktsamling uppbyggd som en sexuddig snöflinga. Vad som än skapas finns emellertid en föreställning om att konsten strömmar ur en kraft bortom skaparens egen, från något större som målaren eller författaren endast har att göra sig till budbärare för.

Den påstådde skaparen av den berättelse vi själva läser är ingen av centralfigurerna, utan svävar snarare som en skugga över texten. Namnet på honom (liksom på överförfattaren) är Orhan.

Hela berättelsen synes till en början ganska enkelt uppbyggd. Det gäller helt enkelt frågan om dödsfallen, och kärlekshistorien. Men allt utvecklas efterhand till en betydligt mer komplicerad intrig där ingen egentligen kan betrakta sig som oskyldig. Kanske är drömmen om lycka också en större lycka än den verkliga lyckan själv.

I mångt och mycket är detta faktiskt två sagor av olika färg, stöpta i samma form.

Vill ni däremot få reda på allt som samtidigt skiljer dem åt, får ni läsa böckerna själva.

Tre korta

För att i någon mån återföra den här bloggen på sitt egentliga spår (det vill säga, någon annanstans än ut i löpspåret).

Om film:
Brustna omfamningar var bättre än jag vågat hoppas efter motstridiga utlåtanden av stilen en Almdóvar på sparlåga räcker väldigt långt. Ett voyeuristiskt universum där mannen får sukta men kvinnan inte hukar besvärat utan tvärt om knycker på nacken och övar gäckande blickar ur ögonvrån. Jag håller med, det räcker långt.

Om litterära manifest:
Jag lägger mig inte i hur folk försöker förändra litteraturen. Låt alla hållas, menar jag, även dem som inte vill låta andra göra det. Så blir det ju i alla fall lite fart och fläkt på parnassen. Enda sättet för en författare att emellertid uppnå förändring är ju att faktiskt skriva den där litteraturen man efterlyser. Inte att underteckna proklamationer.

Om att lida för konsten:
Citat ur Good old days. En lekfull och nostalgisk resa till det förflutna, om Hemingway, som ju äldre han blev, dess fattigare hade varit som ung: "Senare i livet brukade han påstå att han viggat kosing av vilt främmande människor och lånat tusen franc av sin barberare och när hungern pockade som värst hade han gått till Luxembourgträdgården, där han vred huvudet av ett par duvor när ingen såg det; kropparna dörde han hem gömda i sonens, Mr Bumpys, barnvagn." Man bör, med andra ord, omhulda sin nöd. Man vet aldrig när man kan komma att behöva den.

Rätt svar (deltävling 31) - Svedmyra!

Och grattis igen Burrburr, som var först fram med lämplig gissning! Som Annelie påpekade borde detta annars ha varit Ingemars tävling. Svaret Svedmyra har varit något av hans traditionella lottorad, samma varje vecka - en sådan där vana man aldrig bör skaffa sig eftersom man sen aldrig kan frångå den igen, av rädsla för att numren just den där gången när man avstått (vad typiskt!) ska falla i rätt ordning. Nu var han också för sent ute för att få bonuspoäng.

Längs Svedmyras spår finner vi alltså en 40 m lång glasskärm, med av olika löv från träd som växer i Stockholm. Ådernätet framträder som om man hållit upp löven mot solen och påminner om tätorter med större och mindre vägar. På en av bilderna syns också en gröntonad karta över Stockholms innerstad, som lätt kunnat förväxlas med något av bladen.

(Lövbilderna, som laminerats mellan härdade glasrutor, härstammar från fotografier av Christer Carlson.)

I plattformens bortre ände tornar även en skulptur i grönoxiderad kopparplåt som också knyter an till blad och växter. Hela verket kallas just för Växande.

Konstnären är Torgny Larsson (1957), en skulptör som gärna låter konsten och arkitekturen smälta samman till en helhet i sina arbeten. Han har haft ett flertal offentliga uppdrag runt om i Sverige. Några exempel är Koncentrator för sol och regn (1998 i Kumla) och Himmelsbåt (2000 i Halmstad). Hans mindre skulpturer talar samma språk, tex Födelsen av en ny tid.

Stationen invigdes 1951, konsten 1991 och Larsson var då inte ensam att bidra till utsmyckningen.

Hissenhuset på plattformen omsluts av bågformade stengodsplattor i skiftande gröna nyanser, som vackert harmoniserar med växttemat i den övriga konsten.

Konstnären bakom detta är keramikern Barbro Johansson (också född 1957). Hon jobbar i keramik och glas, och förutom hissen på Svedmyra står hon exempelvis för en vägg i Medborgarplatsens saluhall.

Här ett par fina skålar och en krans.

Ja, och det var allt för ännu en veckas deltävling. Men tro för den delen inte att vi är klara. På onsdag rullar vi ut igen på nya äventyr. Jag anar att ni är minst lika peppade som jag.

Löplogg (14) - Generalrep

15,92 km på 1:29:35 tim = 5:38 km/km (och återigen det längsta jag sprungit på 14 år)

Känningar i knäna och allmän trötthet (små frossbrytningar en intressant biverkning efter 12 kilometer) men pålitligt grundtempo och fortfarande ingen smärta.

Allt ger mig gott hopp om att klara halvmaran på en tid under 2 timmar, vilket väl är mitt mer ambitiösa mål, vid sidan av att alls ta mig runt.

(14 respektive 21 dagar kvar)

Löplogg (13) - Som kärlek

Att löpträna är lite som att leva i en stormig relation med en svårfångad och mycket principfast människa.

Efter ett lyckat lopp är man närmast euforisk. Matt och varm svävar man fram. Löpningen är nu svaret på allt. Man finner ständigt anledning att prata om, eller i alla fall tänka på, löpning. Man längtar redan till nästa gång. Man känner sig utvald. Man föreställer sig ett långt och lyckligt liv ihop. Man är redo att offra allt annat.

Efter ett misslyckat lopp är allt däremot som förgjort. Man är sluten och förtegen. Man känner sig orättvist behandlad men skuldbelägger sig själv. Man kan inte tänka på annat än på allt man gjorde fel och allt man kunde gjort annorlunda. Man tänker att man borde ge upp hela skiten. Varför lura sig själv? Men envis som man är vill man ändå genast ut och springa på nytt, bara för att få en chans att göra allting bra igen, bara för att få byta ut den här bittra eftersmaken mot en annan mycket sötare. Man vägrar ge sig förrän löpningen tagit en till nåder.

Man är fast, helt enkelt. Hur jävligt det än kan vara känner man sig aldrig riktigt hel om man inte får springa. Löpningen är en del av en själv. Även i perioder då man av olika anledningar inte springer alls bär man löpningen med sig. Någonstans. Redo att flamma upp, när helst den ges tillfälle. I slumrande längtan efter nästa säsong.

Löplogg (12) - Startnummer

6,06 km på 32:32 min = 5:22 min/km (och nytt rekord igen)

Igår kom startbeviset med posten.
Mitt nummer: 23075
Startgrupp: E

Min sambo Vargen kastade lystna blickar på den medföljande reklambroschyren för Tjurruset.

Jag tänker att de kunde arrangera ett 6-kilometerslopp med hinder i form av trilskande trafikljus, hundar i koppel, långa farbröder med käpp (alla klädda som Gustav V) och högstadieelever som går drömskt i fyrdubbla led och sparkar på kottar istället. Då hade kanske jag haft en chans.

(15 respektive 22 dagar kvar)

Biografi (25) - Yrkesskador

Min kollega: -Har du sett Stephen King-filmen The Langoliers?

Jag: -Nej, hur så, är den bra?

-Det är en karaktär där [Craig Toomy], som river alla papper han kommer över i jättetunna remsor.

-Ah!

-Han blir galen sen.
-Ok. Bra. Då vet vi vad som väntar.

Löplogg (11) - Ursäkter

6,06 km på 34:17 min = 5:39 min/km (och totalhaveri)

Kunde inte ta ut stegen. Kylan (för det var överraskande kallt) satt som silvertejp över musklerna. Jag fick springa som en eskimå på is.

Höll ut till magen skar sig.

Och trafikljuset slog om till rött i Ängby.

Jobbar till tio om kvällarna och måste ofta iväg före nio om morgnarna dessutom. Hur fan ska man hinna springa då?

Just nu vill jag mest bara döda nån.

(17 respektive 24 dagar kvar)

***

Analys sedan vreden lagt sig: Jag ville för mycket (jag ville rekord).

Istället för att känna efter, låta kroppen vakna i den takt den behövde och sedan eventuellt ta ut stegen, låg jag redan i början före mig själv. De första kilometrarna gick också ovanligt snabbt. Men jag var stressad och överspänd och musklerna förblev stela. När det aldrig lättade hann missmodet i kapp, väggen närmade sig och sedan var det kört.

Nästa gång ska jag vänta på värmen, låta kroppen, inte huvudet bestämma. Sen får vi väl se hur det blir.