Den röda och den vita boken

Orhan Pamuk, som förutom att vara nobelpristagare i litteratur också haft en fallenhet för att måla tavlor, döper gärna sina romaner efter en färg (Den vita borgen 1985, Den svarta boken 1990, De andra färgerna 1999).

Tidigare i år läste jag Mitt namn är röd (2000) som var min första bekantskap med författaren. Idag blev jag klar med Snö (2002). Den röda boken fängslade mig betydligt mer än den vita. Mest har jag därför roat mig åt likheterna mellan de båda verken. Böckerna har nämligen betydligt mer gemensamt än bara dragningen åt specifika färger.

Låt mig sammanfatta båda böcker i ett svep:

En återvändare, en vuxen man, anländer, efter en lång tids frånvaro, en stad någonstans i Turkiet. Han har två mål för sin tillvaro. Det officiella är att utreda ett antal tragiska dödsfall - ett uppdrag som ger mannen tillfälle att möta en rad olika människor och låta dessa människor redogöra för sin syn på skillnaderna mellan öst och väst och mötet mellan de båda kulturerna. Uppdraget kan på det viset liknas vid en filosofisk odyssé som sätter läsarens tankekraft på prov. Genom sin inblandning i fallet blir mannen snart själv föremål för granskning, av det som i någon mån ska vara rättvisan.

Vid sidan av detta är mannens mer privata drivkraft att äntligen få återse, och förhoppningsvis äkta, en mycket vacker, frånskild kvinna. Hans kärlek är besinningslös och mycket visuellt förankrad. Kvinnan är heller inte ovillig. Men hennes gamle farsgubbe står så smått i vägen för de båda älskandes förening. Några rivaler lurar också i faggorna.

Den färg som gett historien dess titel knyter samtidigt an till ett konstnärligt sidospår. Där är karmosinrött som blodet i illustratörernas målningar. Eller en diktsamling uppbyggd som en sexuddig snöflinga. Vad som än skapas finns emellertid en föreställning om att konsten strömmar ur en kraft bortom skaparens egen, från något större som målaren eller författaren endast har att göra sig till budbärare för.

Den påstådde skaparen av den berättelse vi själva läser är ingen av centralfigurerna, utan svävar snarare som en skugga över texten. Namnet på honom (liksom på överförfattaren) är Orhan.

Hela berättelsen synes till en början ganska enkelt uppbyggd. Det gäller helt enkelt frågan om dödsfallen, och kärlekshistorien. Men allt utvecklas efterhand till en betydligt mer komplicerad intrig där ingen egentligen kan betrakta sig som oskyldig. Kanske är drömmen om lycka också en större lycka än den verkliga lyckan själv.

I mångt och mycket är detta faktiskt två sagor av olika färg, stöpta i samma form.

Vill ni däremot få reda på allt som samtidigt skiljer dem åt, får ni läsa böckerna själva.