Lägesrapport (21)

Läser: Skynda, kom och se av Lotta Lundberg,

men har, efter ett femtiotal sidor: ännu inte blivit klok på om den är god litteratur, eller bara imiterar sådan (kanske rör det sig om en blandning av båda).

Skrattar: åt formuleringen "Det är ett sakta förfall, förklätt till framtidshopp", som föddes i ett maskinrum igår, under en munter tävlan i missmod.

Äter: torkade aprikoser.

Tvättar: blivande baggage.

Fascineras: av att farbrodern som bor en trappa ner vårt hus fyller slätt 100 år på söndag.

Skulle gärna: sett brevet som då enligt sed bör anlända från självaste kungen.

Vilar: ögonen på en svartvit Gregory Peck i den på andra sätt svartvita Skuggor över Södern,

och fnittrar i minnet: åt repliker från Capote.

Ramar: in,

och paketerar: tavlor till Grand Palais.

Förvandlar därmed: hela lägenheten till ett gnastrigt inferno av elektriskt laddad byggvaru-frigolit (och samtidigt min frigolithatande sambo till en levande version av Munchs målning Skriet).

Hoppas: att vintern blir kort, men att tiden varar länge.

Befinner mig: rent allmänt, i ett tillstånd av skälvan.

Tänker: att elva nätter av frid i Paris (promenader och frasiga baguetter) förmodligen är just vad jag behöver.

För undrar: egentligen, vad meningen är, om allting evigt blir en längtan?

Primitiva motiv (och vaga måttstockar)

Filmens titel sätter fingret på det hela - Apan.

Här möter vi en man som under ett krackelerat skal av civiliserad normalitet, fallit till föga för sina mest primitiva impulser och resonemang.

Det är en klockren film, klockren i det avseendet att den lyckas exakt med vad den vill uppnå. Berättandet är koncentrerat, just lagom gåtfullt. Dialogen är vägd på våg och Olle Sarri är lysande. Nerven varken slakar eller brister.

På förhand trodde jag (inte minst efter att ha sett spridningen bland betygen) att jag antingen skulle älska eller hata den här filmen.

Nu tyckte jag rätt och slätt om den.

***

Igår var jag dessutom på ett (som jag antar) föredömligt humör för just den här filmen (plötsligt matt, mållöst nervös och allmänt jagad).

Det fick mig samtidigt att filosofera över detta att ingen mätning kan bli exakt när instrumentet som används inte är oföränderliga och exakta.

Alla mäter vi världen med var sin tumstock, som är olika lång inte bara i förhållande till andras tumstockar utan även jämfört med sig själv från dag till dag.

En gammal sanning som för en stund kändes relevant.

Att mäta film med mig just nu, vore som att mäta avstånd med en amöba.

Prisutdelning!

Med ett stort grattis presenteras nu priset till vinnaren av bloggtävlingen Gissa stationen! Konst i Stockholms tunnelbana - Morgan!

Förutom det lilla diplomet i behändigt pocketformat består vinsten av tre böcker och en film.

Bok 1: Försvinnarna av Jerker Virdborg - till hälften en roman om en försvunnen barndomsvän, till hälften en fascinerande vandring genom Stockholms underjord, dess grottor och tunnlar. Med andra ord en passande fortsättning av tävlingen.

Bok 2: What I Talk About When I Talk About Running av Haruki Murakami - den japanske författarens inspirerande bok om sitt liv som författare och långdistanslöpare. Om apostlahästarna - ett alternativt och ännu miljövänligare sätt att färdas för den som till äventyrs är trött på tunnelbanan.

Bok 3: Fiktioner av Jorge Luis Borges - som inte ens med god vilja kan ses ha ett jota med tunnelbanor att göra, men som ändå är en fantastisk och absurdistisk farkost för den som vill resa i tanken.

Medan böckerna är valda helt utifrån kvaliteten på deras innehåll, är filmen vald helt och hållet för titelns skull - Kvalster. Jag har inte ens sett den själv. Men det är ett svenskt tevedrama av Lisa Ohlin, och det lär faktiskt inte vara så pjåkigt.

Hur som helst hoppas att paketet ska falla vinnaren i smaken.

***

Förutom förstapriset erbjuds också en kombinerad bokåtervinning och tröstprispott!

Här får alla som tagit poäng i tävlingen tjivas om godsakerna. Vill någon ha något ur potten får den hojta till i en kommentar. Vill flera ha samma sak går priset till den med flest poäng.

Ett kombinerat presentkort på Lovefilm (299 kr) och Adlibris (50 kr).

Bok 1 (bättre begagnad): Vad är konst? och 100 andra jätteviktiga frågor av Ernst Billgren - trevlig läsning om konstens väsen, enligt en av våra nutida stora.

Bok 2 (bättre begagndad): The Story of Edgar Sawtelle av David Wroblewski - amerikansk storsäljare för den som gillar hundar.

***

Grattis och varsågoda! säger jag en sista gång. Men ett ännu större tack till alla som ville vara med!

Kanske blir det fler lekar framöver. Det är inte omöjligt. Men först vill tävlingsledningen ha semester.

Rätt svar (deltävling 40): T-centralen!

Och grattis Burrburr, som alltså fick vara sist att vara först!

Men grattis ännu mer Morgan, som trots hård konkurrens i sluttampen, skrapade ihop flest poäng sammanlagt och alltså har vunnit hela tävlingen! Trummor och trumpeter.

För att dra ut på det roliga sparar vi emellertid prisutdelingen till senare. Först har vi nämligen en hel armé av konstnärer att stifta bekantskap med. Konsten har vuxit fram i omgångar sedan stationen invigdes 1957 och omfattande verk av femton kreatörer samsas nu i denna centralknut i tunnelbanenätet.

För att det här inlägget inte ska bli tio digitalmeter långt, tar vi det därför lite kort och koncentrerar vi oss främst kring konsten på själva plattformarna.

Till att börja med var ledtrådsbilden hämtad från en av spårväggarna på den övre plattformen. Väggen pryds av mångfärgade figurer i stengods, som ska föra tankarna till olika trafiksignaler och symboler.

Konsthantverkaren, keramikern och formgivaren Signe Persson-Melin (född 1925) har utformat kaklet, med inspiration ur sin vanliga produktion av bruksföremål (här syns bland annat hennes för den tiden fräcka matkruka med stor text). Den stiliserade naturmålaren, autodidakten och ordföraren för Svenska Konstnärsförbundet Anders Österlin har sedan stått för kompositionen av själva figurerna (här ett galleri med en del av hans andra verk).

Spårväggen mitt emot figurerna täcks samtidigt av glasprismor i ett nonfigurativt mönster och harmoniserande färgtoner. Verket kallas Karlavagnen och har skapats av mångkonstnären Bengt Edenfalk (född 1924, här några bilder av hans glashantverk) och målaren, grafikern Erland Melanton (1916-1968, här en hel trycksak med text och många riktigt vackra bilder).

Längs mitten av plattformen finner vi Egon Möller-Nielsens (1915-1959) mjukt formade (och blåskatarrkalla) soffor i benvit stengöt, helt i linje med konstnärens ideal, att konst inte bara ska beskådas, utan även brukas - som synes på bilden är ju bänkarna bra både till vila och lek. (Här en mer avsiktligt leksak.)

Siri Derkerts (1888-1973) Kvinnopelaren i ristad betong står också här på övre plattformen, med bilder från hennes favorit motiv - freden, kvinnokampen- men också av hennes egna döttrar. (Derkert känner vi sedan tidigare från Östermalms tunnelbanestation.)

Landskaps- och porträttmålaren Vera Nilssons (1888-1979) pelare Det Klara som trots allt inte försvinner hittar vi i andra änden av plattformen.

Liksom Derkert var Nilsson en av våra kvinnliga konstpionjärer och de var båda med och stred för att få konst till tunnelbanan. (Här rätt och slätt ett bildsök på Vera Nilsson.)

På en tredje pelare hittar vi skulptören, medaljkonstnären, marathonlöparen och samlaren av afrikansk konst Berndt Hellebergs (1920-2000) svarta (draken Katla-liknande) högrelief.

(Här bilder av Hellebergs fågelklump-skulpturer Fågel Rock på min egen hemstation Brommaplan.)

På plattformen nedanför, ett steg närmare jordens kärna, finner vi istället pelare täckta av svart klinker där Torsten Treutiger smugit in reliefer av olika föremål, som djur, instrument och fordon. (Treutiger smyger även under radarn på intranätet)

Och på väg ännu längre nedåt, mot blåa linjens plattform i botten av Centralens spårknut, hittar vi på grund av tunnelarbete just nu inte Carl Fredrik Reuterswärds (född 1934) emaljsvit Take the A-train. Men den brukar annars hänga där längs rullbandet. (Han har ju också gjort Den knutna pistolen som bland annat finns i ett exemplar på Fittjas tunnelbanestation.)

Målaren, grafikern, skulptören, tecknaren och författaren Per Olof Ultvedts (1927-2006) vackra, blå bladrankor täcker dock fortfarande nedre plattformsgrottan. På golvet ser vi hans cementmosaik, och ovanför rulltrappan de harmoniska siluetterna av arbetarna som var med och byggde stationen. (Tillsammans med Tinguely och Niki de Saint Phalle skapade Ultvedt 1966 den monstruösa katedralen Hon till Moderna museet i Stockholm.)

***

Kort och bildlöst kan också nämnas att Jörgen Fogelquist (1927-2005) har gjort det spanska (blyhaltiga, i Sverige olagliga) kaklet, kallat Tur och retur, i tunneln mot Centralstationen. (Honom känner vi sedan gammalt från Västertorp.)

Britt-Louise Sundell (född 1928) har gjort grindarna i konstsmide i gången mot Klara kyrka. (Hon har ju även skapat grinden vid Mariatorget.)

Och i den bara några år gamla glasentrén ovanför Sergelstorg, finns ett tillfälligt verk med pressade växter och färgat silikongummi kallat In between, av naturivraren Roland Persson (född 1962).

***

Pust!

Ja, pust!

I fyrtio veckor har vi nu farit tunnelbanenätet runt och (passande nog, tycker jag i alla fall) slutligen hamnat dit alla spår förr eller senare leder (stationen domineras så av tunnelbanan att den rent av kommit att uppkallas efter sig själv).

Åtminstone för mig har det varit en lärorik resa. Men nu är det i alla fall dags att sätta punkt.

Trots att vi i den här tävlingen uppmärksammat mer än hundratalet konstverk och deras mer eller mindre berömda skapare, finns det emellertid fortfarande en hel massa verk kvar i tunnlarna för dem som gärna vill se mer.

Världen innehåller överlag så ofantligt mycket mer än vi i vanliga fall orkar lägga märke till. Att då och då på allvar se på sin omgivning kan faktiskt vara något av en uppenbarelse.

Så fortsätt hålla ögonen öppna i kollektivtrafiken, och ha en fortsatt trevlig resa genom tillvaron i stort!

Jag återkommer snart med priset.

Bröderna Kvidas och Njutas

En modern saga med gammaldags moral. Med fördel utformad som en variant av Dr Jekyll och Mr Hyde.

Med hög frekvens av ord som "Livet, broder, livet!" och "För en gångs skull i mitt fattiga liv, ska jag till slut få njuta!" varvat med "Aldrig mer! Det har du mitt ord på!" och "Ack, den djävulska bitterheten!"

Utlovas: Stor humor. Stor tragik.

Existensens mest bländbelysta toppar och allra mest förmörkade djup.

Igenkänningsfaktorn, liksom förutsägbarheten, i evighet, lika med hög.

Arma du, Kvidas!

Arma du, Njutas...

Åldringar på hög nivå

Första 3D-upplevelsen i rörlig bild sedan TV-piraterna på tidigt 80-tal (och kanske förresten något skolbesök på Cosmonova på 90-talet):

Upp, berättelsen om farbrorn som förvandlar sitt hus till en luftballong för att på ålderns höst resa till Paradisfallen och uppfylla sin och sin döda frus gamla barndomsdröm.

Gråt och skratt om vartannat, ibland med överrumplande övergångar. Vilken sinnesfest!

Utan tvekan det bästa i genren sedan Råttatouille.

***

Annan film i kategorin åldringar möter medlemmar ur den yngre generationen:

Tokyo story - föräldrarna, den mer än 50 år äldre systerfilmen till Still walking.

Man skulle kunna tro att ett två och en halv timme långt, halvsekel gammalt, svartvitt japansk drama om egentligen inget särskilt alls skulle vara tråkigt. Istället hypnotiseras man av de familjära vardagsbestyren, de universella, helt odramatiska konflikterna mellan gammal och ung.

Den kvardröjande känslan: Tiden har sin gång.

Och det är helt i sin ordning.

Allt är inte guld som lockar

I sin populärfilosofiska bok Statusstress gör Alain de Botton upp med människans blinda strävan efter materiellt välstånd i hopp om att därigenom bli värdig nog att älska. Han går hela vägen tillbaka till antiken för att visa hur synen på vem som är aktningsvärd och inte har förändrats över tid. Slutsatsen är att begreppet status inte är en given storhet, utan tvärt om lika flyktigt som årstidernas växlingar och inget man alltså bör grunda hela sin livsinställning på.

Det är alltid spännande att läsa böcker som plötsligt låter en se det vatten man själv simmar i, när ens världsbild för en stund luckras upp, knutarna i hjärnan lossas, och man för en stund blir fri igen att dra nya, och kanske bättre slutsatser och sig själv och det liv man lever. Till en början fungerar också Bottons bok just så.

När han emellertid ägnat något hundratal sidor åt att måla upp problemet för läsaren (som han anser, i sin fulla vidd) och ska övergå till den den andra delen av sitt resonemang - lösningarna - så känns anslaget inte längre lika självklart.

Exempelvis får kristendomen ett helt egen kapitel efter filosofi, konst och politik och tillåts torna helt ensam som möjlig religiös lösning på våra konflikter. Ingen annan religion nämns, trots att åtminstone buddhismen (som ju siktar mot ett upplösande av all jordisk längtan) borde varit en given kandidat i sammanhanget.

Vidare retar jag mig på den begränsade innebörd som Botton verkar lägga in i begreppet status. Han koncentrerar sig nästan uteslutande på materiell framgång. Men även inom de bohem- eller konstkretsar han också tar som exempel på andra sätt att leva (med sina alternativa problem till penningjakten - allmänt kaos och fattigdom) fanns och finns ju fortfarande en intern hierarki och statussträvan.

Även den som insett att man inte blir lyckligare av att äga dyra saker, och inte heller bryr sig om vad andra tycker om henne just i detta avseende, kan vakna om morgnarna med ett osläckligt bekräftelsebehov och en känsla av att inte räcka till.

I Marie Söderqvist Tralaus nyutgivna boken Status: vägen till lycka, ligger också "en egen hoparbetad förmögenhet" först på tredjeplats i de tillfrågades ranking, medan att "vara allmänbildad" ligger högst. Att vara kunnig och ha makt över sin egen tid dominerar överlag toptio-listan. (Men kanske (?) pekar detta samtidigt på en dold punkt bland idealen, något som svenskar omedvetet, och med en känsla av stor rättrådighet, anpassar sig till - "att vara politiskt korrekt".)

Jag tror inte heller att Alain de Botton skulle förneka att statusstress också finns inom grupper där man lägger mindre vikt vid inkomst och mer vid intellektuella företräden. Men trots vidspända ansatser, och en lika angemän Bottonsk lätthet i tonen som alltid, blir boken något enkelspårig och skjuter knappast dem i hjärtat som faktiskt tar sig tid att läsa den.

God förströelse var det likväl. Och en liten smula mer allmänbildad är jag ju nu när jag till slut lägger boken åt sidan - en marginell statusvinst som jag alltså, lite ironiskt, får tacka den gode Botton för.

Rättvik

Gissa stationen! Konst i tunnelbanan (deltävling 40)

Minsann, kära tävlande, om vi inte har lyckats ta oss fram ända till slutdestinationen på den här långa resan!

För förmodligen (man ska aldrig säga aldrig) sista gången under denna bloggs paraply sätts er uppmärksamhet i vardagen på prov (eller för somliga, google-tekniken).

Frågan är den samma som tidigare: På vilken tunnelbanestation i Stockholm finner man konstverket nedan?

Rätt svar avslöjas på måndag, och då vet vi också vem som har lyckats svara rätt och snabbast flest gånger, skrapat ihop mest poäng, och alltså vunnit både äran och det länge utlovade priset!

Här är bilden. Så för sista gången, lycka till!

Östra Boda och västra Born

Rätt svar (deltävling 39): Västra skogen!

Och grattis Morgan, som i denna näst sista deltävling åter var först att peka åt rätt håll, vilket kanske också kommer att visa sig avgörande.

Bilden kom mycket riktigt från tunnelbanestationen vid Västra skogen, eller Ingentingskogen som den också heter.

Det är den mystiska klangen hos detta ortsnamn som inspirerat utsmyckningen av perronggrottan, och eftersom det är så fascinerande stannar vi upp vid det först och främst.

Ingentingskogen har döpts efter ett torp som tidigare låg där men nu hittar Tomteboda postterminal. Torpet Ingenting ska ha varit alla dryckesbröders favorittrubadur C.M. Bellmans eget sommarnöje, och en gåva från Gustav III. (Om det inte bara är en skröna.)

Tunnelbanestationen i Västra eller Ingentingskogen är ovanligt stor, med glesa plattformar, luft och gångbroar.

Väggarna pryds av ett färglatt kakel i smått kaleidoskopiska formationer, vilket skänker lite liv och ljus åt det annars så gråbruna bergrummet. Kaklet ska också knyta an till 1950-talets tunnelbanestationer, där utsmyckningen ofta utgick från kakel.

Vi finner också skulpturer och reliefer lite här och var. Mig påminner den delen av konsten osökt om stridsgravar. De runda formerna som sticker upp ur gruset liknar övergivna soldathjälmar (de liknar också ollon, men så får man väl inte säga?), och det som förmodligen ska vara färgglada konturer av träd - en skogshorisont - kunde lika gärna vara skyttevärn.

Tittar man lite närmare på silutetten på hjälmarna (ollonen?) går det emellertid att urskilja konstnärens egen profil i dem. Siluetten syns också, förstärkt med vita linjer på flera ställ i den långa skulpturen mitt emot rulltrappan.

Sammantaget blir Västra skogens tunnelbanestation hur som helst en märklig plats, ett övergivet slagfält strösslat med färglatt kakelkonfetti. Och om ledordet för det hela var "mystiskt" kan man väl på det viset säga att konstnären träffat rätt.

Stationen och den konstnärliga gestaltningen invigdes 1975 och kompletterades 1985.

Konstnären är Sivert Lindblom (född 1931). Han experimenterade redan på 60-talet med abstrakta gestaltningar av sitt eget ansikte, och mest känd är han också just för sina maskinelt utsvarvade silutettskulpturer.

I sitt arbete har Lindblom över huvudtaget gjort sig hemmastadd i det offentliga rummet. Han har samarbetat med kända arkitekter som Sigurd Lewerentz och Peter Celsing, och flera gånger med konstnären Ulrik Samuelsson (som vi ju om inte annat känner igen från Kungsträdgårdens tunnelbanestation). Han arbetade också som lärare vid Akitekturhögskolan under slutet av 60-talet.

I Stockholm har han bland annat utformat entrén till Kungliga Biblioteket, bronsurnorna i Kungsträdgården, hästarna på Blasieholmstorg samt arbetat i S:t Eriksområdet och i Frescati. På Gustav Adolfs torg i Malmö hittar man den här ilskne lille gynnaren. Och han har även skapat en egen, lite abstraktare Nike.

Någon personlig anknytning till det här området har jag inte, och därmed lämnar vi Ingentingskogen och reser förväntansgullt vidare mot tävlingens själva slutstation. Vilken det är får ni själva gissa er till på onsdag!

Inbördes ordning

Eftersom Hjärtdjur, trots att jag beställde den bara minuterna efter tillkännagivandet att Hertha Müller fick årets nobelpris i litteratur, restnoterats i min order och detta i sin tur försenade hela min leverans av sammanlagt tre titlar, så har jag jag fått vända mig till den lokala matbutikens fyndlåda med plakatet "Köp 4 för 100".

Med gemensamma krafter samlade jag och sambon härom dagen ihop följande:

Statusstress, av Alain de Botton
Skynda, kom och se, av Lotta Lundberg
Spelet, av Neil Strauss
och
Mitt liv som Bert, av Bert Karlsson

Jag börjar överst och jobbar mig nedåt. I mer än en bemärkelse.

Lat-maja, kriget och detaljerna

Igår lade jag slutligen i från mig Stridens skönhet och sorg. Efteråt står den för mig på samma sätt som själva det krig Peter Englund har skildrat.

Som en oväntat lång process, inte helt lätt att överblicka, grå av gyttja, röd av blod, befolkad av tappra och bortslösade själar. Och så här och där - eller snarare ofta och tätt - en detalj som plötsligt bryter sig ut ur leran och når fram till krigets avtrubbade offer, får dem att se krigets hela väsen, det absurda, det storslagna, patetiska och tragiska på en och samma gång.

Englund har ett fantastiskt öga för de där detaljerna, och en fantastisk förmåga att lämna dem vidare till mig som läsare. Han ställer emellertid också en hel del krav på sin publik, som jag ofta är för okunnig och för lat för att helt kunna leva upp till.

Vart litet kapitel inleds med en notering om aktuellt datum, om vems perspektiv vi nu ska följa och en geografisk anvisning om var vi befinner oss. För att helt kunna följa med skulle jag varje gång behöva slå upp var på världskartan den där orten ligger, och även fräscha upp minnet av vilken front detta alltså måste röra sig om och vilka två stridande parter som alltså måste mötas här. Jag borde även lite oftare ha bläddrat mig tillbaka till listan i bokens början för att hålla reda på vem som egentligen är vem av det tjugotal autentiska personer som växelvis dyker upp i kapitlen, och även hålla i minnet vad som hände honom eller henne senast vi sågs.

Jag försökte läsa boken slött från pärm till pärm, som en roman. Men fullt så roligt låter mig Englund inte ha. Och även om lat-maja i mig grymtar missnöjt över detta, respekterar jag författaren för det.

Med tanke på det imponerande arbete Englund lagt ner på den här boken, allt sållande i källor och allt pusslande med korsreferenser; med än större tanke på alla som frös, led och dog i skyttegravarna åren 1914-18, borde jag väl åtminstone orka sträcka ut en hand och knappra fram Schneidemühl, Kolozsvár och Kut Al-Amara på Wikipedia vid behov.

Men det är ju så jobbigt att resa sig ur soffan, när man väl har lagt sig där.

***

(En reservation beträffande pocketupplagan: Vid sidan om läsningen bjuds läsaren också på en samling intressanta fotografier. Jag förmodar att dessa bilder var både större och skarpare i de inbundna exemplaren av boken. I pocketformatet trängs i regel tre, svartvita foton på samma korniga sida och det som bildtexten vill peka ut - "Notera att alla på bilden ännu lever" - är stundom omöjligt att uppfatta. Kanske borde förlagen i kommande utgåvor kosta på sig några sidor till och åtminstone låta förstora upp några av bilderna. För hade jag haft mer utbyte av fotografierna hade min läsningen säkerligen blivit ännu lite mer njutbar än den redan ändå var.)

Paggan

Fick just anledning att upplysa vår före detta kulturminister om att jodå, filmrecensioner publiceras i morgontidningarna redan samma dag som filmerna i fråga har premiär.

Hur märkligt det än kan verka.