"Jag rev Palmes sista biljett"

Jag hör till den årskull svenskar som lärde sig vem Olof Palme var i samma veva som han dog.

Det var lördagmorgon och jag skuttade ur sängen och nerför trappan hos mormor och morfar för att se Gomorron Sverige på teve. Men Gomorron Sverige sändes inte, för att någon gubbe hade blivit skjuten.

Detta att en gubbe blivit skjuten berörde mig inte särskilt. Mer upprörd var jag över att människorna på teve tydligen måste ägna all dyrbar sändningstid åt att rapportera om den där gubben trots att de aldrig hade någonting nytt att säga, men inte kunde offra så mycket som en kvart åt oss barn (det här var 1986 - barnprogrammen var något man längtade efter).

När min irritation lagt sig en smula började jag istället spekulera i vem som kunde vara mördaren. Med logiken hämtad ur mina sagoböcker ansåg jag att den skyldige måste vara den som hade mest att vinna på att statsministern försvann. Ergo måste Ingvar Carlsson vara boven. Jag tyckte att de kunde sy in honom på direkten och sen se till att visa barnprogrammen. Det gjorde de inte.

Min indignation övergick då i något slags barnsligt rättspatos och jag menade, mycket högljutt, att det var skamligt att när vissa gubbar dog så stannade världen visst upp alldeles och alla grät och lade blommor på gatan, men när de flesta andra dog så nämndes de inte alls, och ändå påstods ju alla människor vara lika mycket värda. Det var orättvist och fel och i namn av detta borde ältandet genast upphöra så att jag istället fick se på barnprogrammen. Men ingen lyssnade på mig.

Jag var ju bara åtta år då.

Min nuvarande biografkollega Peter Olofsson började däremot arbeta på Sandrew samma år som jag föddes och hade 1986 just fyllt 33 år. Han tjänstgjorde på Grand den där natten för i dag exakt 24 år sedan då Olof Palme, intet ont anande, såg sin sista film på bio (det var Bröderna Mozart av Susanne Osten) och Peters hågkomster är naturligt nog annorlunda än mina.

Salongen var i det närmaste utsåld, minns han, och det strömmade folk genom foajén. Peter stod i dörren för att släppa in publiken.

-Jag kände igen Björn Rosengren först. Märkte sen att: Jaha där är ju Olof Palme, och Lisbeth!

Han rev deras biljetter som man gör, med ett Hej och ett Tack, och tänkte sen inte mer på det.

När biografen stängts för natten strosade Peter till Fashing med en kamrat och gick då förbi blåljusen och avspärrningen en bit längre bort på Sveavägen. Kamraterna reflekterade inte heller över detta, utan antog bara att det hade varit något bråk igen. Det var först nästa dag de förstod vad det var de hade sett, och Peter reagerade på nyheten som de flesta andra (vuxna).

-Det var chockartat när jag vaknade på morgonen och hörde vad de sa på radion: "Sveriges stadsminister mördad". Det kändes som ett attentat mot hela folket. Sånt händer inte i Sverige. Det var som ett personligt angrepp nästan. Det var väldigt starkt.

Det sattes upp en liten minnesvård på biografen och efter vad Peter kommer ihåg höll stället stängt i ett par dagar medan polisen också förhörde alla som befunnit sig i närheten av mordet, däribland så klart personalen på Grand.

Peter drog sig då till minnes en man som kommit in på kvällen för att ringa ett samtal från mynttelefonen som då satt på väggen innanför entrén.

-Han verkade lite sådär... missbrukare av något slag. Hade gjort sig illa, bödde från fingret och bad om ett plåster. Det var det enda som avvikit från det normala den kvällen och när jag berättade det för polisen så blev de mycket intresserade. De spårade mannen genom det där telefonsamtalet och det visade sig att han var inblandad i någon knarkaffär. Mannen hade tydligen också någon lägenhet i närheten där Christer Pettersson varit och hälsat på, och de umgicks i samma kretsar.

-Det var därför jag blev inkallad till rättegången också.

Peter vittnade sålunda för palmeutredningen vid två tillfällen - den första relativt snart efter mordet, den andra gången ett par år senare, då ju Pettersson stigit fram som huvudmisstänkt. Och på bion var det också ett väldans spring de där åren.

-Det var ett jäkla halabalo, berättar Peter. Folk från alla möjliga håll. Pressen och polisen och en massa nyfikna som ställde frågor. Vissa var privatspanare, förstod man, som lekte detektiv. Jag tyckte det var jobbigt och ville inte prata med dem, så jag svarade bara så korthugget som möjligt att "Det är polisens sak att sköta det här".

Fortfarande kommer det in turister på biografen och frågar om det alltså var här Palme var innan han blev skjuten, vilken film det var han såg och var han satt.

Härom dagen var det två norrmän som frågade mig (undertecknad, nu 32) hur det kändes att jobba på bion med tanke på allt. Det hade jag inget svar på. Jag kunde inte såra dem genom att bara rycka på axlarna och säga att för mig personligen är det ju huvudsakligen kuriosa. Jag kittlade istället deras sensationslystnad genom att berätta att det ju också var här som John Ausonius jobbade som maskinist, innan han sedemera förvandlades till ett monster. Då spärrade de upp ögonen och nickade utan ett ord.

Biografen ser heller inte ut i dag som den gjorde för 24 år sedan. Den har renoverats invändigt ett flertal gånger och på tal om kuriosa kan jag berätta en märklig sak som uppdagades vid den senaste ombyggnaden 2004. Detta sista måste dock betraktas med en rejäl nypa salt, eftersom det inte finns något verkligt stöd för historien, mer än bristfälliga hågkomster, om än signerade en annan av mina kära kollegor som mig veterligen inte far med medveten osanning.

Man röjde alltså omkring i ettans salong, och högt uppe under taket, på en ventilationstrumma, fann man då till sin förvåning en plånbok som någon i publiken måste ha slängt upp. Plånboken var tom så när som på ett kärleksbrev samt ett antal kvitton - kvitton daterade 1986!

I tanke att man skulle kunna spåra personen som adresserades i brevet kollade min kollega upp namnet på nätet och döm om hans bestörtning när han upptäckte att mannen omnämndes som en av skumraskpersonerna kring Palmemordet.

Att min kollega inte ringde polisen med denna sensationella upptäckt berodde enligt honom själv på att kvittona var daterade 1986 efter mordet och att mannen själv tydligen var död. Dessutom försvann plånboken spårlöst samma natt från personalrummet. Min kollega kommer inte ens ihåg vad mannen i kärleksbrevet hette och allt är sammanfattningsvis mycket frustrerande.

Vad som är sant eller inte i fråga om den där plånboken får ni därför själva ta ställning till.

Sant är emellertid att tiden har sin gång, men att alla vi som var i medveten ålder när det hände minns vad vi gjorde den morgon när nyheten kablades ut att Sveriges stadsminister blivit mördad.

Somliga surade över att barnprogrammen utgick. Andra var så gott som där.

Tråden

Säsong 4

Så jag är nere med grannskapet.

Biografi (32) - Ser det jag vill se?

Det tilltalar mitt ordningssinne att publiken ofta matchar den film den ska se.

Det är exempelvis anmärkningsvärt hur många av de äldre damer som ska se Hatchiko - En vän för livet som bär äkta pälsmössor i samma ton som den trofasta hund de snart ska gråta över.

Till Away we go infann sig gärna nyvuxna par i grunge-hippiekläder.

Till An Education kommer, förutom pensionärerna, en hel del sofistikerade flickor.

Och på Vägen hade vi vårt lilla trasfölje härom dagen.

Den mest påfallande trenden är dock alla de stiligt klädda, svalt allvarsamma män som kommer ensamma för att se En enda man.

De ser alla ut som kunde de vara tagna direkt ur filmen. Där är till och med som ett särskilt slags vemod omkring tinningarna på dem (högeröga i fokus).

Det är nästan att jag känner mig lite utesluten.

Tre i rad

Ensam i salongen med en påse blandat godis och så på duken: Till vildningarnas land.

Lycka är att få gråta ostört på bio. För det är inte lätt att vara liten, som min mamma brukar säga. Men det är heller inte lätt att vara stor.

***

Hoppades få gråta en skvätt även under nästa film: En enda man. Men även om den är en mycket vacker och mycket välspelad historia om sorg - en film på hjärtslagsnivå - och jag är pinsamt svag för Colin Firth, nådde jag aldrig riktigt hela vägen fram.

***

I den tredje och sista filmen för dagen var det Leonardo DiCaprio som skötte gråtverket (och som han fick slita). Efter att ha sett fram emot Shutter Island i ett halvår - jag kan älska berättelser där det fysiska och psykiska svårbestämt speglar sig i varandra - var det bara att konstatera att den var alldeles för spretig, utdragen och smetig.

Jag roade mig istället åt betraktelsen att Leo Di C rent utseendemässigt blir allt mer lik Jack Nicholson för vart år som går (en likhet som säger något spännande om dem båda), och var annars mest glad när det hela var över.

Biografi (31) - Den rätta vägen?

Mannen, påtagligt berusad, klädd i något som inte tvättats på länge, mycket artig, inte särdeles välartikulerad, köper tre biljetter till filmen Vägen (som ska börja om någon timme) åt sig och sina vänner. Betalar i enkronor.

Kvinnan i följet återkommer en stund senare och undrar försynt ("Ursäkta madam...") var hennes bagage - en dramatenkärra med allsköns påknutna plastpåsar - tagit vägen. Hon hade lämnat den vind för våg vid dörren. Vi meddelar att den placerats i en skrubb. Hon kan hämta den efter filmen. Tackar ödmjukast.

Följet håller i övrigt låg profil och jag byter några tankar med maskinisten, om att vi väl får se när det är dags att gå in om de nyktrat till eller börjat bli oregerliga.

Det är alltid en knepig sits var man ska dra gränsen. Skam vore om bara välartade människor i nystrukna skjortor fick möjlighet att njuta film på bio. Å andra sidan kan man inte låta besökarna vara så ostrukna och impulsiva att det förstör upplevelsen för alla de andra. Att man inte luktar nyponros - utan istället, i likhet med kvinnan i det här lilla följet, har tre stora rosor tatuerade tvärs över pannan - kan inte heller innebära automatisk diskvalificering. Det ska gudarna veta att även nystrukna herrar i kostym kan lukta sprit redan tidigt om eftermiddagen.

Hur som helst släpptes följet in och ingen av de andra besökarna kom heller ut och klagade på deras uppträdande.

I kassan skrattade maskinisten och jag åt vår tidigare gemensamma tanke, att de valt en mycket passande film för sitt söndagsnöje. Det hade krävts en kallblodighet av bibliska proportioner hos den som velat ifrågasätta deras existensberättigande där inne i värmen samtidigt som jorden just gått under och det enda hopp som återstår är att de trasiga överlevande inte låter den sista lilla glöden av medmänsklighet förgås.

När filmen var slut hämtade männen ut bagaget och lämnade kvinnan kvar, rofullt sovande inne i salongen, och även sedan hon gett sig av, en vag men påträngande doft som förmodligen kom att skänka ytterligare ett grand av trovärdighet till nästa visning av filmen. Men det tog vi inget extra betalt för.

Från fest till allvar

Inspirerad av lördagens begivenheter har jag nu äntligen börjat läsa De fattiga i Łódź (samt även lärt mig hur det uttalas).

Hela världen på en kväll

I går sabrerade jag min första flaska mousserande vin på en balkong i Bro, med en antik sabel och med överraskande bra resultat.

Bakom mig en modern trerummare förvandlad till etnografiskt museum och bibliotek, inte minst med en hänförande samling av uppemot tusen titlar på jiddish, varav de flesta mörka läderband som inte skämdes bland cigarrer, vattenpipor, afrikanska masker, zebraskinn och kandelaberupplysta pianon.

En mycket internationell och på alla sätt stimulerande afton, som väl inte har något som helst med den här bloggen att göra. Så nu säger jag inget mer om den.

Ord ger dig vingar

Läste ut Precious i går kväll/natt medan jag satt på Odenplan och väntade i en och en halv timme på tunnelbanan som fastnat i snön.

Min inledande förtjusning höll väl inte riktigt i sig hela vägen in i mål. Även om historien om den sexuellt utnyttjade och helt försummade Precious är rak och gripande, drar den efter hand på sig lite för många upprepningar och hade tjänat på att vara betydligt mer stringent. Hela efterpartiet med utdrag ur läs-och-skriv-skolelevernas uppsatsövningar hade jag dessutom klarat mig utan.

Det som ändå gör romanen till spännande läsning är språket. Jaget är från början analfabet och skriver som hon talar, med fonetiska fel, slanguttryck och muntlig grammatik, vilket ger läsaren en direktfil rakt in i hennes tragiska liv. Genom språket speglas människans erfarenhet. Och detta lyckas romanen göra synligt.

Hela berättelsen är också en hyllning till språket, till skrivandet och läsandet som förlösande kraft.

Till skillnad från Stockholms lokaltrafik kan kunskapen, mot alla odds, liksom sanningen, sätta människan fri.

Bra är inte ordet

Dokumentären om korplaget IFK Spadens vårsäsong 2003 är egentligen inte en angelägenhet för någon annan än de närmast sörjande. Ingen annan än de närmast sörjande och de närmast sörjandes anhöriga kommer förmodligen någonsin att se den här tre timmar långa filmen. Men just denna mycket snäva begränsning är också det som gör filmen till en sådan magnifik prestation.

Jag känner själv tre av de personer som figurerar i (rörlig) bild under dessa timmar. Så fort någon av dessa tre visar sig sitter jag också med hjärtat i halsgropen och en pirrig känsla av utvaldhet i magen. För i och med den här filmen får jag osannolikt nog chansen att blicka tillbaka sju år i tiden och betrakta mina vänner så som de var, tänkte och såg ut långt innan jag första gången träffade dem.

Redan det gör mig mycket varm och lite rörd.

Men på köpet får jag även lära känna de övriga lagmedlemmarna i IFK Spaden: Den hetlevrade målvakten, han som redan tidigare blivit youtube-kändis genom att slå sönder sin dator efter en förlust i Conter Strike. Den ständigt utvisade forwarden och hans fäbless för tacos. Den skenbart fredlige fågeldansaren, som dock förvandlas till en fantom med klubban i hand. Liksom alla de andra ungefär 25-åriga unga männen i deras inte alltid helt friktionsfria laggemenskap.

Regissören, producenten, filmaren, klipparen, ljudteknikern, distributören - min käre sambo - har lyckats med konststycket att med hjälp av stort tålamod, friska låtval och en hel del finurlighet foga samman hela det här spretiga materialet till en film som det faktiskt går att titta på, en film som jag ler av och fröjdas åt, en film som hela tiden överraskar och som jag ofta önskar att jag kunde klättra in i så att jag också fick vara med, och med skräckblandad fascination också få betrakta mig själv såsom jag tedde mig den där gången för sju år sedan.

Det är på alla vis en helt fantastisk film, i sin alldeles speciella nisch. Och det enda tråkiga är att den nischen är så smal att inte fler kan få glädjas åt upplevelsen.

Senast i går bör alla utvalda ha fått sin dvd-kasett med posten (om Posten alltså är vad det en gång var - vilket jag sorgsamt nog betvivlar) och på tal om tidsparadoxer var det kanske någon som undrade hur den här recensionen kunde citeras på omslaget redan innan recensionen fanns till. För att förklara det skulle jag behöva en kvantfysisk vokabulär som jag ännu ej besitter. Så vi nöjer oss med att bara konstatera att NU existerar den i vilket fall som helst.

Som ni ser stämmer också både blurb och betyg helst överens med konvolutet. Och då är ju allt i sin ordning!

Någon reser runt i mina minnen

Vetskapen att min sambo nu befinner sig i Kapstaden, går på samma gator som jag gjorde för nio år sedan, andas samma luft, bränns av samma sol och ser dimman rinna ner över Table Mountain just som den gjorde då, får mig att minnas allt som om det var i går. Men de minnen som nyss bara var mina, unika, lika oåtkomligt inkapslade i min hjärna som de rabiessmittade hundar jag på sistone har börjat drömma om på nätterna, har plötsligt blivit verklighet för någon annan.

Det är en märklig tanke, och steget inte långt till andra märkliga tankar. Som denna: Att om han går upp till det där första vandrarhemmet han tog sikte på efter landning (det som var fullbokat), ringer på portknappen och blir insläppt i trädgården, ringer på nästa klocka och blir insläppt även vid ytterdörren, går genom hela byggnaden, över innergården med citronträdet, vidare nedför nästa korridor och knackar på dörren till singelrummet till höger - ja om han gör detta - så ska jag öppna den dörren och titta ut.

Det jag som öppnar ska dock inte vara det jag som jag är i dag. Utan jag såsom jag såg ut för nio år sedan. Lite yngre, lite mjukare. Jag ska vara ganska knubbig faktiskt (det var en sån period) och mitt hår ska vara kort och färgat blankt och mörkbrunt och mina kläder förmodligen varken vara snygga eller praktiska (kanske en oformlig mix med trikåkjol och linnetunika). Och jag ska titta på honom mycket förvånat (för vem är han) men ändå mycket öppet (för han vill mig säkert väl) och över huvud taget se så bedårande lättlurad ut att han genast måste smälta för eländet.

Efter det vet jag inte vad som händer.

Men om några dagar vaknar jag kanske upp på morgonen och drar mig till minnes just en sådan här episod, att den alltså verkligen hände då för nio år sedan. Och då vet jag att han just hittat dit.

Äntligen!

Min sambo äventyrarens blogg är nu i rullning!

Läser upp och ner

Filmbolaget Noble Entertainment nöjer sig inte med att bara distribuera Precious som film. De ger också ut en specialupplaga av Sapphires roman i en svensk översättning, men med det bångstyriga engelska originalet (Push, från 1996) biofogat för den som vänder boken upp och ner och istället börjar läsa från slutet.

Filmen har jag av någon anledning inte kommit mig för att se. Så jag köpte boken istället (till halverat personalpris, skall sägas - boken finns att köpa för 65 kr i Victorias biografkassa).

I går började jag läsa den engelska halvan och det är just så rått och rakt som de påstått. Den nonchalanta slängigheten gör bara berättelsen mer fängslande som den frångår fällan att vara ömkande och sentimental.

Efter ett tiotal sidor är jag fast.

Spadar och benvärmare

Först i dag fick jag öppna kuvertet med den hittills hemliga Spadenfilmen, dokumentären om korplaget IFK Spadens vårsäsong i Lund 2003.

Och kanske för att filmaren/klipparen min sambo (äventyraren) inte är helt säker på att division 3-innebandy ska vara min kopp te, fanns i kassetten även en lapp om var jag kunde hitta en present (på namnsdagen): första säsongen av 80-talsklassikern Fame.

Nu ska jag frossa i bandyklubbor, svett och trikåer.

Synd bara att jag måste åka till arbetet först.

Fuskläser fuckböcker

Det är ytterst sällan jag inte läser ut en bok jag börjat på.

Är innehållet emellertid så tröttsamt och stilen så intetsägande att det enda jag till slut vill få reda på är hur det slutar, så kan jag gärna öka tempot till en mycket tidsbesparande och mycket respektlös skumning, där jag i princip bara läser första meningen i vart stycke, samt några godtyckliga ord här och där.

Skulle jag mot förmodan tappa bort mig i intrigen går jag tillbaka och läser om. Men metoden funkar i regel generande väl för den här typen av berättelser som just inte har mer att erbjuda än en matt nyfikenhet i fråga om hur det ska gå.

I natt genomgick de sista 100 sidorna av Jens Lapidus Aldrig fucka upp den här brutala behandlingen. På morgonen placerade jag den sedan i vår trånga bokhylla i utrymmet bakom Snabba cash (som jag ju däremot var mycket förtjust i), så att den står rätt i sorteringen men inte tar plats från annan litteratur.

Och gärna inte syns heller.