Den gamla vanliga missären

Visst är det välskrivet. Pretentiöst och flyhänt. Visst är det gripande ibland och rent av förfärande. Visst undgår Susanna Alakoski det sentimentala genom att skildra det utifrån barnets naivbrutala perspektiv på sex och våld. Och visst sockras det magstarka i lagoma doser av den alltid lika effektiva godisnostalgin.

Och ändå: har jag inte läst det här förut? Är inte (den svenska) litteraruren redan fullsmockad med fyllepappor och gråtmorsor? Hur många böcker behöver vi egentligen om folk som mått dåligt som barn? Kan ingen använda sina stilistiska verktyg och sin skarpa blick för att mejsla fram en berättelse om något mer? Något som bygger på fantasi snarare än hågkomster? Något utanför och bortanom, alla de socialrealistiska Svinalängorna?