Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott

En gång skrev jag en bok där en av karaktärernas huvudproblematik var att hon inte klarade av att möta sin egen ondska. Hon kunde helt enkelt inte identifiera sig med tanken på att inte vara alltigenom god och omtänksam. Hon jobbade inom hemtjänsten. Jobbet var trist och slitigt men samtidigt njöt hon av gamlingarnas tacksamhet. Hon behövde den. Hon mådde bra när hon speglade sig i deras vattniga pupiller. I deras ögon var hon en ängel.

Det fanns emellertid en tant som ständigt fick henne i gungning. En tant som inte alls verkade tacksam, snarare föraktfull. Nästan som om tanten, trots att hon var uppenbart dement, såg rakt igenom den tillkämpade fasaden av medmänsklighet och empati. Såg ondskan och elakheten som låg uppdämd där under ytan. Såg kvinnan som hon verkligen var.

När fasaden av olika anledningar sprack slog pedangen också över i sin motsats. Ondskan tog över kvinnans jag och hon förvandlades till ett monster som levde ut alla sina mörkaste impulser. Efter en lång helvetesvandring ebbade den undertryckta egoismen slutligen ut och hon fann för första gången en jämnvikt i sig själv genom att våga erkänna sina dåliga sidor och integrera dem i sitt eget jag.

Boken som helhet blev aldrig så bra att den gick att publicera. Men jag hade ändå hoppats kunna återanvända några gamla idéer i senare projekt. Kanske bland annat just den här. Nu inser jag att det förmodligen är försent. Någon annan har redan hunnit före...

Jag avslutade just de sista sidorna av Sara Kadefors Fågelbovägen 32, och här möter vi ju just en sådan där alltigenom god människa, Karin - en läkare som ser det som sitt särskilda kall att hjälpa undangömda flyktingar att få proffesionell medicinsk vård. Dock skakas hennes värld i grunden när hon möter en ung moldavisk kvinna som vägrar låta sig reduceras till en hjälplös mottagare av förment "goda" människors oegennyttiga allmosor och tycka synd. Karins fasad börjar snart att krackelera. Det blir sprickor i lacken där egosimen sipprar fram...

Det är en krass och ganska underhållande historia om allas vår egen dubbelmoral. Men kanske är jag lite bitter över att Kadefors "snott" min idé för jag tycker att den är lite för utslätad rent dramaturgiskt. Man får Karins dubbelhet klar för sig redan under de första sidorna, och just för att den är så frappant förlorar den något av sin trovärdighet. Det verkar omöjligt att Karin själv inte skulle vara medveten om sin skenhelighet. Den är alltför iögonenfallande. Hon döljer den ju inte särskilt väl ens för sig själv. Jag hade föredragit en mer smygande dramaturgi, med en tydligare vändpunkt och ett raskare moraliskt förfall.

Boken funkar alldeles utmärkt för den som vill ha något att läsa i hängmattan eller det kommande höstrusket. Men är man sugen på en allvarshumoristisk historia om en östeuropeiska kvinna som dyker upp i en intet ont anande familj och rör om, skulle man lika gärna kunna läsa En kort berättelse om traktorer på ukrainska.