Groteska böjelser

Att se olympiska gymnaster slingra omkring på sina redskap är alltid lika häpnadsväckande. Dock inte alltid en estetisk upplevelse.

Medan dansare strävar mot en pose som ska vara perfekt avvägd, tycks det extrema vara gymnasternas ideal. Handleder och fingrar vinklas i förment gracila men snarast brutala vinklar, senor sträcks ut, ryggar böjs i exorsistiska bryggor. Utövarna är så viga att de misst all känsla för det som är lagom. Som betraktare blir jag lika ofta äcklad som imponerad. Det kan vara likadant med metaforer.

Jag läste just ut Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik - på samma gång en mordgåta av storkonspiratoriska mått och en banal historia om ungdomar i collagemiljö. Mordgåtan förtjänar en erkännande nick, den är faktiskt ganska intrikat uppbyggd. De banala tonåringarna bryr jag mig emellertid inte om alls. Det sammantagna intrycket blir det jag vant mig vid efter att ha läst en tjock amerikansk roman, nämligen det samma som när en spinkig amerikansk tonårsgymnast försökt förbluffa mig med sina konster. Övermättnad och en undran om varför.

Ingenting i Pessls bok får bara vara vad det är. Allt som rimligen kan liknas vid något annat måste genast göra det. Det tycks inte spela någon roll om liknelsen ens är särskilt välfunnen eller motiverad: ryggsäckar står "lutade mot skåpbilens bakruta likt feta män som slumrat till", någon skolkar "som "en pojke med dålig andedräkt och klibbiga handflator". Och där ingen liknelse finns att tillgå, anmäler sig ännu hellre en referens till någon bok, film eller annat konstverk. Det enorma referensmaterialet är i själva verket en av romanens stora stöttepelare och de återkommande hänvisningarna hade också kunnat vara ett genialt inslag som skänkt föredömlig spänst och rytm, om hon bara använt dem med måtta. Nu blir referenserna istället så många att jag snart slutar läsa dem, skummar förbi dem och till slut rent av försöker bortse från dem i jakt efter textens egentliga huvudspår.

Boken irriterar mig dels för sin egen skull, för att den så desperat försöker imponera på mig att den automatiskt kopplar bort välviljan. (Dels för att Pessl är född samma år som jag men i motsats till mig förbaskat framgångsrik.) Och dels stör den mig för att jag är rädd att jag begår samma synd.

Att ha nära till liknelser är naturligtvis en tillgång. Men det är en förmåga som samtidigt ökar risken för samma slags groteska överrörlighet som i Fördjupade studier. Hur vig man än är får man aldrig passera gränsen för det tillräckliga. Ibland räcker det att ett träd bara får vara ett träd, ett moln ett moln, och gör det inte det är det förmodligen läge att börja fråga sig vad trädet eller molnet egentligen har i berättelsen att göra.

I mitt bakhuvud svävar några ord till ledstjärna och varning - inledningen till en novell som min vän skrev en gång, och som i avsaknad av krusiduller, ändå och just därför, är fullt tillräckliga att slå upp portarna för all din fantasi:

"Ett torg. November."