Dramatiserad historielektion

Igår såg även jag Katyn. Filmen fick mig att tänka på Frankensteins monster.

Man kunde ha två identiska skapelser, två monster, liggande sida vid sida på var sin bänk i ett tornrum. Blixten slår ner i det ena monstret; det får liv, reser sig från bänken och ger sig ut för att erövra världen. Det andra monstret ligger kvar. Det har getts alla förutsättningar för liv, men det förblir där det ligger, fängslat i sina föresatser.

Katyn är för mig som det där andra monstret. Andrzej Wajda har konstruerat det mycket omsorgsfullt, kärleksfullt och med stor kännedom om ett filmmonsters nödvändigaste nervbanor. Det är tårar, rök, frostiga andedräkter, blod, död, kärlek, grymhet och stolthet. Det är obligatoriska närbilder på militärstövlar som stampar i vattenpölar. Det är vackra, hetlevrade patrioter vars liv och spirande kärlek spills till ingen nytta. Det är små barn och stora tyskar, stora ryskar. Men för mig saknas den tändande gnista som kunde förvandla allt detta till ett levande mästerverk. Det är och förblir en påkostad journalfilm.

Som journalfilm är den emellertid mycket intressant. Med åren har jag börjat utveckla allt mer av ett historiskt specialintresse för Sovjetunionens inflytande över våra närmaste grannländer och psykologin i hela den realkommunistiska apparaten överlag.

Katyn fungerar således bra som historielektion. Tyvärr satt jag dock där och önskade att jag fått snabbspola mig fram mellan faktainslagen.