Liv och död

Jag skulle nog kunna svälta ihjäl av ren obeslutsamhet.

Idag vandrade jag 4 timmar genom södra Paris utan att lyckas förmå mig att gå in på en restaurang. Bland annat genom Cimetière de Montparnasse.

Kyrkogårdar får mig aldrig att tänka på döden. Ofta har jag i en poetisk anda försökt kontemplera över de svunna som ligger under kors och stenar. Men mina tankar går istället till dem som blivit kvar.

För gravarna är inte monument över dem som dött, utan över dem som sörjer - eller gläds, sen glömmer.

Det är inte för de dödas skull man tassar lätt och försiktigt. Utan för dem som ännu lever.