Tack, Povel!

Povel Ramel är borta, säger de på radion. En av mina spökfäder är död.

När jag var barn lekte jag oftast ensam. Jag ville ha det så. Jag bad om en egen nyckel för kunna gå hem direkt efter skolan, eftersom jag tyckte att barnen på fritis störde mig i mina projekt med sina eviga frågor. Istället höll jag verkstad hemma på vardagsrumsmattan, med LP-spelaren eller den toppladdade videon som sällskap. Apparaterna stod på i bakgrunden och spelade samma film eller skiva om och om igen, ibland flera dagar i sträck. Mest var det också AB Svenska Ord och Povel Ramel. Filmer, sketcher och melodier. Hasse, Tage och Povel blev mig på det viset minst lika bekanta som min egen far. De fanns där alltid när man behövde dem, välkända och trygga. Och medan jag lekte med lego, byggde trädkojor åt Yoda i mammas fikus rubustus eller tvinnade rep av björntråd, lärde jag mig nästan de någonsin gjort utantill.

Tillsammans med de andra befolkade Povel min barndom och laddade den med text. För det vill jag tacka honom även om han inte längre hör. Han har tagit av sig skorna för gott nu och slutit öronen för världens larm. Barfota ler han i mitt minne.

Nationalafton?

Några av författarna till Wahlström & Widstrands altologi Debut 2007 entrade scenen på Carpe Noctem igår och läste upp smakprov ur sina bidrag. En vän till mig deltar i samma skrivgrupp som en av författarna. Så jag följde med. Eftersom jag är helt oförmögen att ljuga beträffande mina åsikter om text (det ligger mig för känslomässigt nära, mitt ansikte avslöjar mig alltid), var jag glad att just Jon Jordås novellbit hörde till de bästa styckena för kvällen - rakt, okonstlat och mysroligt om en nybliven änkas gravstensdilemman.

Efteråt frågade jag min vän i fall skrivgruppen (förutsatt att den fortfarande var aktiv) hade plats för ytterligare en medlem. Jag tänkte att kontinuerliga deadlines och regelbunden feedback skulle kunna vara precis vad jag behöver för att komma loss ur mitt introverta kvalsterliv. Positiv kritik skulle ge mig självförtroende nog att ta större kliv framåt, negativ skulle hjälpa mig att styra upp texten i tid eller att helt ge upp projekt som inte har någon framtid. I vilket fall som helst skulle det förmodligen vara väldigt nyttigt. Men vännen var tveksam till låta mig vara med. Han är visst rädd att jag skulle vara för kritisk. Den fegisen.

Men idén med en skrivgrupp tilltalar mig ändå. Jag får väl leta upp en ny eller starta en egen...

***

En annan fråga som diskuterades under gårdagkvällen var Nationaldagens förutsättningar som festdag. Dagen efter Nationaldagen kommer ju i det flesta fall att infalla på en arbetsdag, och frågan är svensken verkligen förmögen att fira någonting alls på allvar utan en rejäl spritfylla? Vad som behövs är en Nationalafton i samma stil som Påskafton, Midsommarafton och Julafton, en till ledig dag, med mat och nubbe, då medborgarna kan supa av sig, trygga i vetskapen att de slipper gå upp och jobba nästa morgon.

Så kom vi på att 5 juni redan har börjat förvandlas till en halvdag. Vaccinationscentralen (jag var där och blev immun mot gulsot) klappade exempelvis igen vid tre på eftermiddagen. Kontorister flexade hemåt efter lunch. Som genom en tyst överenskommelse har medborgarna alltså redan börjat lägga beslag på dan före dan, och kanske lägga grunden för en framtida Nationalafton. Vi fyller uteserveringar, samlas i klungor med klingande påsar, blandar oss med studentmössorna som redan kräks på tunnelbaneperrongerna, ringer varandra och kollar läget - alla uppfyllda av en spänd förväntan om att någonting måste hända men ännu vet ingen vad, eftersom den här dagen, till skillnad från Midsommarafton, inte är cementerad med traditioner ännu.

Vilka seder som kommer formas, kanske mindre i namn av, än i skydd av, 6 juni, återstår att se. Om tio år vet vi kanske. Ännu är allting möjligt.

Drunknar i goda råd

Välmenande människor vill putta mig i rätt riktning. Alla i var sin. Rådvill står jag kvar i mitten och känner mig bara alltmer pressad.

"Borde du inte söka in till en konstskola?" tycker någon. "Ta tag i målandet på allvar". "Du borde skriva kortare texter" säger någon annan, "och skicka dem till tidsskrifter och sånt." "Ska du inte börja frilansa då?" menar ytterligare en, medan en annan säger: "Du borde kanske resa bort ett tag, få nya perspektiv på allting." Och vidare: "Filmmanus, har du aldrig funderat på det? Det är brist på bra filmmanus just nu." Sen: "Kan du inte söka jobb som illustratör eller nåt?" Eller: "Sök in på en skrivlinje. Det kan öppna dörrar." Och så detta som grädde på moset: "Du borde blivit skådespelerska istället. Det är inte för sent än."

Jag är tacksam för att så många i min omgivning faktiskt tror på mig. Och de flesta råd är ju utmärkta var för sig. Problemet är att jag inte kan göra allting. Även om jag hemskt gärna skulle vilja kan jag inte gå på konstskola, skriva ett filmmanus, skaffa mig ett "riktigt" jobb, resa bort och bli skådespelerska, på samma gång. För att komma loss ur dödläget jag befinner mig i just nu, måste jag välja. Så tänker jag att det jag ju verkligen vill faktiskt är att skriva romaner. Och då kanske jag helt enkelt ska fortsätta med det. Men med den insikten är jag också tillbaka på ruta ett. Det vill säga: hemma, framför datorn, minst lika frustrerad som nyss...

Använder jag mina eviga romanprojekt som förevändning för att slippa ta tag i mitt liv på allvar?

Det är en isande tanke som tar över allting. Sen slår jag bort den. Blundar...

X är bäst i böcker

Kan man unna sig att tycka om den visuella stämningen i en film, att trivas i de sköna övergångarna och känna sig ombonat hemma hos berättarrösten, när kvinnosynen i samma film samtidigt är så totalkväljande vedervärdig?

Det gäller Cashback. Jag såg den idag efter jobbet och fick klart för mig att kvinnor är levande konstverk, ett slags svårfångade väsen som man antingen kan betala 50 pence för att de ska ta en med ut i garaget och visa en hur de ser ut under kjolen, eller som kastar drinkar i ansiktet på en utan egentlig förvarning. Som konstverk skulle kvinnorna dessutom fungera ännu bättre om man bara kunde frysa tiden så att de förvandlades till skyltdockor som man helt ostört kunde klä av och på som man ville. I annat fall får de gärna hålla till bakom sargen intill fotbollsplanen, studsa upp och ner av förtjusning och heja på ens lag...

Det är så man vill kräkas i en påse och posta den till filmbolaget, helst via något tropiskt land så att hettan hinner få spyan att jäsa och ruttna ordentligt innan den väl når fram.

På samma gång konstaterar jag åter, att sex är bäst i böcker. Inte bara för att en text kan välja vad den visar på ett helt annat sätt än bilder. Utan främst för att man som läsare av en text aldrig behöver fundera över vem som egentligen döljer sig bakom nakenheten, vem den nakna kroppen tillhör, på riktigt, och vilka motiv den verkliga kvinnan (eller mannen) haft för att vilja klä av sig framför kameran. Man behöver inte dra sig till minnes att en skrämmande hög procent (jag önskar jag kom ihåg den exakta siffran) av dem som viker ut sig "som en kul grej" har blivit sexuellt utnyttjade tidigare i livet. Man behöver inte undra om den kropp man just nu sitter och stirrar på tillhör den kategorin. Man behöver inte heller fundera över hur människan där på duken, kände sig efteråt, när kameran stängdes av.

Den stora massorgie i filmen Parfymen är ett exempel en sådan scen. I berättelsens fiktiva verklighet vaknar människorna efteråt upp och kan inte förstå vad de själva har gjort. Det som verkade som en bra idé när det hände, känns efteråt så skändligt och frånstötande att de flesta väljer att helt enkelt glömma bort vad de varit med om. Jag kan inte låta bli att undra om alla de till synes hundratals statister som ställde upp på att göra den där orgiescenen, inte måste ha kännt så i verkligheten också, efter det att regissören skrikit "bryt" och det var dags att resa sig upp igen och se varandra i ögonen.

Nakenheten är alltså ett dåligt grepp även rent konstnärligt, eftersom den avklädda kroppen alltid riskerar att bryta illusionen. Nakenheten är aldrig bara rollfigurens nakenhet. Den är i minst lika hög grad den privata skådespelarens egen.

(Att Parfymen (boken så väl som filmen) också är idiotisk på det viset att den reflektionslöst påstår att doften av universell kärlek skulle vara identisk med den av en vacker ung flicka, naturligtvis en oskuld, kan vi väl lämna därhän. Det gör mig bara trött.)

Cashback skulle ha kunnat vara en helskön liten film, och svaret på min inledande fråga hade gärna fått vara ja. Jag hade gärna fått lämna salongen med en sådan där varm och luddig känsla i maggropen som bara välgjorda men oförargliga kärlekskomedier kan ge. Lite grabbighet kan jag också ursäkta. I små doser kan det till och med vara charmigt. Cashbacks dumhet är emellertid så obegripligt stor att den skymmer sikten för allting annat. Det är synd men det är oundvikligt. Jag måste hata skiten.

Samtidsskärvor

Läser dagens essä i DN, om det privatas erövring av offentligheten, bland annat genom bloggar. Man skulle kunna se det som ett övergivande av det generella till förmån för det närsynt enskilda. Men vad är väl det generella om inte summan av sina inneboende enskildheter? Det allmänna existerar inte utan det privata.

Den stora skillnaden för läsaren/betraktaren är att det enskilda är lätt att identifiera sig med medan det generella befinner sig på ett annat och mer opersonligt plan. Risken är att man försjunker så i det privat intima att man inte lägger märke till helheten - inte ser till skogen för alla träd. Men tar man del av tillräckligt många privata synsätt kan man å andra sidan börja dra generella slutsatser om samtiden och det samhälle vi lever i, helt på egen hand.

Arkeologer blir alltid till sig i trasorna över att hitta frukostrester och krukskärvor från forna tidsepoker, just för att det privata har förmågan att säga oss något viktigt om samhällen i stort. Om varje blogg betraktas som en sådan frukostrest eller krukskärva borde väl den stora nätutfläkningen få samtidsarkeologerna hjula av upphetsning.

Förr eller senare kommer säkerligen en motreaktion. När alla väl lagt ut sina kärleksproblem på nätet blir det mer intressant att vara Greta Garbo. Till dess får bloggandet blomstra. Och vare sig man anser att detta är på gott eller ont, tror jag att bloggepoken i efterhand, när eller om den någon gång dör, kommer vara rätt spännande att dissekera.

Genanta böjelser

Jag kan inte hjälpa det. Jag tycker det är hur bra som helst. Genial-banalitet i dess renaste form:

Känns som vår kärlek kom på sned från början,
just som det lutande tornet i Pisa.
Men tornet står där än i dag
och här står du och här står jag.

Hämtat ur en bara alltför välkänd sommarplåga. Behöver jag ens nämna vilken?

Mammas lilla strypsnara

En kompis mamma har vad som måste vara en av världens mest ångestframkallande skärmsläckare. Den består av en textremsa som rullar fram över rutan. Rullar och rullar. Från sida till sida. Gång på gång. Utan uppehåll. Meningen lyder:

Jag är så tacksam för, att båda mina söner har fast anställning

Morvern-känslan

Apropå det där att packa en väska och dra, men att man i så fall behöver pengar:

Det finns filmer som man ser och som man tycker är så bra att man är rädd för att se dem igen. Risken är att man inte alls kommer få uppelva den där första fascinationen på nytt, utan snarare måste stå frågande inför den. För kanske berodde fascinationen mindre på filmen i sig än på en kombination av andra faktorer, som sammantagna gjorde att man just då var extra mottaglig just för den historien. Man bevarar hellre sin första känsla, än sätter den på prov och förlorar den.

Morvern Callar är en sådan film. Den körde näven rakt in i magen på mig, grep tag om inälvorna och vred om. När jag lämnade salongen var jag Morvern. Och det där händer sällan nu för tiden. När jag var liten tycktes allt jag såg kunna förvandla mig i grunden. Jag försvann in i duken, glömde tid och rum och när ljuset tändes igen vacklade jag ut som hypnotiserad. Det kunde ta dagar innan jag blev mig själv igen. Och det var ju också precis den känslan, flykten från mig själv, som jag längtade efter och som fick mig att gång på gång komma tillbaka efter mer.

Nu för tiden blir det alltmer sällsynt. Som med en drog krävs det allt högre eller allt mer koncentrerade doser för att uppnå samma rus. Men därför är det också så mycket mer omtumlande när det väl sker. Som med Morvern Callar. För ett par år sedan vågade jag köpa boken, skriven av Alan Warner, och gladdes åt att jag blev lika fascinerad av den. Tillsammans med filmen har nu boken krupit hela vägen in i mig och bildat liksom en klangbotten där, eller i alla fall smält ihop med den som redan fanns, och förstärkt den. Resultatet har blivit en till synes bottenlös brunn av inspiration. Och jag återkommer ständigt till den, Morvern-känslan, både i mitt vanliga liv och i det jag skriver och målar. I min just påbörjade tavla finns till och med ett ex av pocketupplagan med som en del av motivet. En tydlig koppling till Morvern och en liten eloge till Warner.

Hur ska jag då beskriva den, Morvern-känslan? Kanske är det lättast om ni föreställer er någonting blankt, en polerad sfär av någonting ogenomskinligt. En slät yta utan sprickor. Ett samlat lugn. För en utomstående vore det lätt att helt enkelt missta lugnet för känslokyla. Morvern-personen liknar en gås som allt vatten rinner av. Ointaglig, oberörbar. Men skenet bedrar. Under den polerade ytan finns i själva verket en hel värld av någonting stormande och nästan explosivt. Ändå fungerar ytan inte alls som ett lock, som man skulle kunna tro, och det är också det som är paradoxen: Lugnet motsvarar exakt det där kaosartade som händer inuti. Det är ett sinnesläge där stormarna för en tid tycks ta ut varandra - i likhet med termodynamikens lagar om entopi. Ett tillstånd av total jämnvikt och samtidigt brutal klarsynthet. En total avsaknad av illusioner. Inte glädje. Snarare motsatsen. Men samtidigt en alltuppfyllande känsla av att vara sig själv nog. En enorm styrka i vetskapen att man inte har något mer att förlora.

För att förtydliga - de två första styckena i boken:

"Han hade skurit halsen av sej med kniven. Han hade nästan huggit av sej handen med köttyxan. Eftersom Han inte kunde protestera tände jag en Silk Cut. Nån sorts våg av nåt sköljde liksom över mej. Där fanns skräck men jag hade dagdrömt om hur jag skulle känna mig.

Han var naken och död och låg på linoleumgolvet i köket med ansiktet i en pöl av blod. Julgransljusen slog på och av. Man kunde ställa in hur fort dom skulle blinka. Om och om igen kunde man se Honom ligga där och sen kolmörker med Hans dataskärm fortfarande på."

Materiell renhet

Som barn var jag en samlare. I dag bor jag alltför trångt för att kunna unna mig sådana ovanor. Istället får jag allt som oftast gallra ut onödiga saker ur skåp och lådor, slänga dem eller ge bort dem till Myrorna. Böcker slänger jag inte. Hur dåliga de än är kan jag inte förmå mig till det, av respekt för det skrivna ordet antar jag, även om skillnaden mellan en massupptryckt, usel pocket och en masstillverkad plastljusstake väl inte är så enormt stor egentligen - vissa saker har ett värde annat inte, det gäller böcker såväl som tombuteljer. Ändå slänger jag alltså inte böcker. Jag sorterar ut dem och ger bort dem till vänner som kommer på besök. Någon gång har jag gått till ett sjukhusbibliotek och lämnat en pappkasse där.

I senaste gallringen var det bland annat Kurt Vonneguts Dead Eye Dick som fick lämna plats för andra volymer. Jag köpte boken på ett antikvariat i Norrtälje, läste den utan att känna mig särskilt imponerad och sedan har jag till och med glömt bort vad den handlar om. Än har jag emellertid inte kommit mig för att göra mig av med den. I ett år har jag istället använt den som kraftfördelningskloss när jag hamrat ihop kilramar. Det är kanske nåt med omslaget, en repsnara med en träklump i, som får den att verka passande som slöjdateralj. Mellan målerirycken har boken sedan legat på hatthyllan i hallen i väntan på nästa ägare. Men i och med att Vonnegut nyligen gick ur tiden, har det plötsligt känts lite vanvördigt att utan vidare kassera hans verk. Och så har Dead Eye Dick tills vidare fått vara kvar. I alla fall i sin, i mitt tycke inte alls föraktliga roll, som mycket funktionell hammarkloss.

En del saker gör man sig alltså av med med flit. Annat försvinner av sig själv. För ett par veckor sedan tappade jag den ena av mina två enda, vackert aquamarinblå gröttallrikar i golvet så att den gick i bitar. Det är sådant som händer. Men sedan har jag haft ångestdrömmar om att även den sista skulle gå sönder. I morse gjorde den det. Klankrsch. Den väntade reaktionen uteblev. Istället kände jag mig lite lättad. Jag tror att jag helt enkelt varit stressad över de krav som den enstaka tallriken omedvetet ställde på mig. Var gång jag tog fram den var det en påminnelse om att jag borde gå iväg och köpa en ny likadan, en dyr en som matchade. Tvånget i det på något sätt. Sen när även den andra tallriken försvann, borde jag plötsligt ingenting. Nu kan jag köpa ett gäng billiga byttor i vilken butik som helst. Helst några jag inte behöver vara rädd om. Till dess äter jag frukost på finporslinet.

Min pappa revolterade helt mot det materiella för några år sedan när han till sina grannar och vänners stora förvirring beslutade sig för att ge bort allt han ägde. Somliga trodde bestämt att han drabbats av en allvarlig livskris och tänkte ta livet av sig (som om det enda friska vore att tvärt om vilja äga så mycket som möjligt). Andra flockades som gamar för att roffa åt sig det som bjöds. En tredje grupp betraktade honom, hemligt avundsjuka, som något av en hjälte. För även om han inte själv såg sitt infall på det sättet, var det han gjorde på sätt och vis en privat enmansrevolution mot hela det moderna samhället. Frågan som hans handlande ställde var om det var han eller världen som var galen (och som med alla bra frågor fanns det nog ett flertal möjliga svar). Utrymmingen av prylar och möbler varade i alla fall i ungefär en vecka. Det enda han sparade (förutom kläder och lite andra nyttoföremål) var väl i princip sängen, teven, datorn, en stor golvlampa och sin gitarr. Och så lever han fortfarande (tror jag). Jag föreställer mig också att han fortfarande är nöjd med sitt beslut.

Jag tvivlar på att jag någonsin kommer att följa hans exempel. Men nog finns det stundom något lockande i tanken på att packa en väska med bara det allra nödvändigaste, ge sig ner till centralstationen och ta första bästa tåg i endera riktingen. Lämna allting misslyckat bakom sig och börja om från början, på en helt ny och liksom ren plats, där ingen känner en och man inte sitter fast i gamla spår. Fantasin faller när jag kommer på att jag inte har några pengar. Frihet från materiella ting är bara frihet om man i gengäld har en massa klöver. Annars är man väl i princip bara en luffare.

Frida och jag

Igår fick jag en fråga om Pausfågel (6). Det gläder mig att alla inte har superkoll på Frida Kahlo för då kan jag skriva några ord om henne utan att sparka in öppna dörrar.

Första gången jag såg ett självporträtt av Kahlo var i lågstadieåldern, hemma hos min syster (det kan ha varit det här). Mest tyckte jag då att hon verkade hårig och rätt ful. Jag vågade inte säga det till syrran, som ju var feminist och inte rakade sig någonstans, men jag tänkte att om jag hade ett sådant där skräckinjagande svart ögonbryn så skulle jag åtminstone plocka det i mitten så att det blev två stycken, precis som på normala människor. Jag förkastade Kahlo men kunde inte glömma hennes ansikte. Hennes blick hade bränt sig fast i mig och med tiden insåg jag ju att det var just detta - inte det rakt estetiska utan det avvikande, det som skavde - som utgjorde kraften i Kahlos porträtt. I alla fall för mig. Hennes ögonbryn, som först gjort mig illa till mods, ser jag nu som en stark symbol - siluetten av en flygande svart korp tvärs över pannan - och jag undrar om hon själv betraktade dem som vingar.

Det dröjde till 2002 innan jag egentligen kom att fundera på Frida Kahlo igen. Det var då Stockholms filmfestival visade Frida, en spelfilm om Kahlos liv. Jag satt i publiken när hennes målningar passera revy på bioduken och det slog mig då plötsligt att hon faktiskt använde sig av samma slags symboliska tänkande som jag själv gör när jag fantiserar ihop tavlor. Tidigare hade jag ju mest betraktat henne som ett kompext och fascinerande ögonbryn. Men filmen Frida fick mig att känna mig konstnärligt besläktad med den exentriska mexikanskan. Identifikationen var inte heller svårare av att vi delar samma namn (hennes första är mitt andra).

Jag menar nu inte att jämföra mina blygsamma ansatser med mästarinnan Kahlos. Men vi är/var båda självlärda och liksom hon jobbar jag mycket med självportträtt. Jag hoppas att det inte betyder att vi är/var obotliga egocentriker. Snarare är självporträttet ett sätt att kommunisera känslor, att gestalta ett inre skeende, och särskilt tacksamt är det om man dessutom kryddar anrättningen med lite absurda inslag och symboler (som i Two Fridas eller What the Water Gave Me).

Det intressanta med absurditeterna är att de tvingar betraktaren att stanna upp och fråga sig vad allting betyder. En fråga leder till nästa utan att man riktigt lyckas kommer på ett fullödigt svar. I bästa fall liknar det den besatta förvirring som David Lynch åstadkommit med filmer som Lost Highway och Mulholland Drive. Man kan inte ge sig förrän man har fått allt att gå ihop, och eftersom man aldrig riktigt lyckas, släpper bilderna heller aldrig taget.

Det är detta tillstånd av nyfiken frustration jag också försöker uppnå med mina målningar, ofta just med hjälp av absurditeter. I den målning jag skissar på för tillfället är förvisso allting realistiskt i den meningen att där inte finns några zebrahövdade badkar eller överdimensionerade frökärnor. Men målet är ändå att väcka frågor. Jag vill att betraktaren ska bli stående framför duken och undra vad som föregått det som tycks utspela sig där, och vad som kommer hända sen. Som om tavlan bara vore en stillbild, klippt ur mitten av en film på åtminstone två timmar.

Än så länge har jag inte mer än skissat upp en förstudie i blyerts. Nästa steg blir att överföra skissen till duk. Men innan dess måste tvätten torka. Mitt hem är inte större än att torkstället i utvecklat skick helt belamrar ateljéhörnet och omöjliggör yvigare gester. Att utsätta spetsunderkläder för olja och terpentin är väl inte heller en så lyckad idé. Så det får helt enkelt vänta till i morgon.

Girl with a gun (2)

För en tid sedan efterlyste jag här i bloggen en leksaksrevolver. Jag hade en idé till en tavla och behövde bland annat ett sådant vapen som rekvisita.

Jag trodde då inte att min närmaste omgivning kryllade av riktiga handeldvapen, varvid jag betonade just det där med leksak. Snart visade det sig emellertid att inte bara en utan två av mina kollegor på Astoria var ägare till tvättäkta revolvrar. En av dem i egenskap av pensionerad yrkesmilitär, den andre som fd sportskytt.

Så idag, efter att som en annan gangster ha diskuterat vapenaffärer över nätet i en vecka, lät mig sportskytten hantera revolvern en stund under uppsikt (helt i enlighet med rådande vapenparagrafer) och hjälpte mig hyggligt nog även att ta en bild som jag kan ha som underlag för den planerade målningen. Tack för det, styrman!

Medan fotograferandet pågick föll det mig återigen in hur man kan motivera nästan vilket slags vansinnesbeteende som helst med konstnärliga motiv. Ingen ifrågasätter rimligheten i att stå i strumplästen i någons kök med en handväskan över armen full av pistoler och choklad, så länge man säger att det gäller en tavla. Man kan gå i Muppkyckling-dräkt mitt i stan och ingen låter sig förvånas om det bara är en kamera närvarande. Säger man att man håller på att skriva en bok eller ett reportage öppnas på samma sätt dörrar till de mest oväntade sammanhang och miljöer. Som när jag for runt bland Kapstadens kåkstäder för ett gott antal år sedan och utan vidare välkomnades in i familjernas skjul, möttes med leenden och fick svar på en massa närgångna frågor, bara för att jag höll en penna i handen.

Att kunna kalla sig konstnär är på det viset som att ha en alldeles speciell superkraft: Förmågan att sätta sociala konventioner ur spel. Men som med alla krafter finns det också en makt behäftad med den (gränslöshet har ju sina baksidor). Och man får bruka den under ansvar. Precis som en revolver.

Gud i Stocksund

Gud är 7 kilometers friktionsfri löpning längsmed vattnet i Stocksund. I sommarsolen en söndagmorgon.

Jag ville ge mig själv en nystart så jag tog mig spåret an. Vid pass fem kilometer vann jag rygg på en äldre gentleman, klädd i ljusa promenadshorts och vit tenniströja. Han steg åt sidan med en gentil gest och antydan till en (nästan nästan) lätt huvudbugning. Solstrålarna fick det välkammade vita håret att lysa som en ängels gloria. Han vände sig om.

Det var Loa Falkman.

Jag vet inte varför den uppenbarelsen gjorde mig så glad. Men det gjorde den. Jag får väl skylla på endorfiner.

Fyrkantiga klossar och runda hål

Om det går utan att man tar i, då gör man rätt. Jag brukar ha det som motto när jag exempelvis monterar ihop IKEA-möbler. Ibland blir man så fokuserad på att nå sitt mål att man inte märker att man försöker banka in fyrkantiga klossar i runda hål. Man behöver stanna upp, ta ett steg tillbaka och så, i bästa fall, faller allting plötsligt på plats. Aha...

Den senaste veckan har jag ägnat åt det. Åt att ta en massa steg tillbaka. Jag har inte skrivit, inte sprungit, knappt jobbat, knappt läst (inte städat...). Istället för att doppa hjärnan i mjölk har jag sovit så mycket som möjligt och druckit ett antal enheter alkohol. Jag känner mig tömd nu. Det är ändå en förhållandevis bra känsla. Som att bottna. Med fötterna på stadig grund kan man ta sats och skjuta sig själv uppåt.

Nästa vecka ska jag ägna åt det. Åt att hitta nya vägar framåt.

Hoppas jag.

Doppa hjärnan i mjölk

Jag har inte skrivit något på boken alls den här veckan. Bloggandet har jag likaledes bantat till ett minimum. Jag är helt enkelt trött på ord. Huvudet är fullt av dem men jag har ingen lust att skriva ner dem. Istället ville jag mycket hellre plocka ut hjärnan ur sin håla, doppa ner den i en skål med sval mjölk och dränka livet ur all ohyra som kryper och surrar där inne. Och när den sedan var helt ren och alldeles len och mjukfuktig av lactosen, så skulle jag försiktigt skaka av den och lägga tillbaka den i skallrummet igen. Tom och sval och fin.

Åh... Det vore härligt. Som en omstart. Och sen var jag redo för allt.

Skvalpetiskvalp.