Pausfågel (10)

Edvard Munch - Tröst, 1894

Pausfågel (9) - Kära gamla Grand...

Ur Gellert Tamas Lasermannen:

"Det sociala liv Wolfgang [senare John Ausonius] hade kretsade till stor del kring hans arbete som biografmaskinist. Det var ett speciellt yrke. De flesta maskinister var hängivna cineaster. De älskade film och hade sett hundratals titlar och kilometervis med film. Många tog jobbet för att kunna arbeta med sin hobby. Hösten 1975 startade Stockholms biografmaskinister en filmklubb med målsättningen att förhandsvisa nya filmer samt anordna diskussionskvällar. På det konstituerande mötet i Filmhusets grå betongbyggnad på Gärdet valdes Wolfgang Zaugg in i styrelsen.

Kring mitten av 1970-talet hade det utkristalliserats ett kul och sammansvetsat gäng bland biografmaskinisterna. De umgicks ofta, både på arbetet och på fritiden. [---] Till en början brukade Wolfgang följa med på ölkvällarna, men efter hand hände det alltmer sällan. Dels för att han själv drog sig undan, dels för att arbetskamraterna fick allt svårare att acceptera hans beteende.

Wolfgang började utveckla nya sidor i sin personlighet. Hans omgivning uppfattade dem definitivt inte som positiva. Tonåringen som hade älskat att diskutera och debattera övergick allt mer till att bli en dominant person, mer eller mindre oemottaglig för andras argument och synpunkter. Han var envis, vresig och korthuggen och kunde brusa upp för minsta petitess.

'Det går inte att prata med honom. Han anser sig ha rätt i alla frågor. Om han får för sig att espresso stavas med x i stället för s kan han bråka om det i timmar trots att alla säger att han har fel', beklagade sig Martin, en av de yngre kollegerna på biografen.

För varje år som gick blev Wolfgang allt mer inbunden och egensinnig. Ibland började han visa filmerna en halvtimme försent, eller en kvart för tidigt. Vid ett tillfälle, när filmen fortfarande inte hade börjat trettio minuter efter utsatt tid, gick Christian, en av Wolfgangs kolleger, in i maskinrummet för att se vad som var fel.

Wolfgang satt lugnt på sin stol och läste en kemibok.

'Vad gör du Wolfgang? Filmen skulle ju ha börjat för länge sen?'

'Jag pluggar kemi. Stör mig inte', sa Wolfgang surmulet och tittade stint ner i sin bok.'

'Men du måste börja visa filmen. Publiken är i upprorsstämning.'

Wolfgang reste sig upp och tog två steg mot Christian. Hans ansikte var mörkt: 'Hör du inte vad jag säger. Jag ska läsa ut mitt kapitel, sen börjar jag filmen. Stick nu! Försvinn innan jag slår in ansiktet på dig!'

Christian retirerade snabbt ut ur maskinrummet. Senare berättade han för sina kolleger: 'Wolfgang är galen. Det går inte att ha honom på en arbetsplats.'

Stockholms biografmaskinister började bli hjärtligt trötta på Wolfgang. [---] Om han frågade: 'Är det någon som ska ta en öl efter jobbet?' svarade alla undvikande nej. Bakom hans rygg blinkade de åt varandra och så snart Wolfgang hade gått drog de en suck av lättnad. 'Grabbar, kvällen är räddad. Mozart har gått hem! Nu kan vi gå och ta en öl.'"


Från svt.se:

"Fredagen den 28 februari 1986 är Olof Palme och hans fru Lisbet på väg hem från biografen Grand. De hade tillsammans med sonen Mårten och dennes flickvän sett succéfilmen Bröderna Mozart. Paren skiljs åt utanför biografen och Olof och Lisbet går Sveavägen söderut. På Palmes begäran är han denna kväll utan livvakter.

Ett vittne som sitter i en bil ser en man som står utanför butiken Dekorima. När paret Palme passerar följer mannen efter.

Från andra sidan korsningen vid Tunnelgatan följer vittnet det som händer. Han ser att mannen som närmar sig paret bakifrån, når ikapp dem och han ser att mannen lägger sig ena hand på axeln på den person som går framför. Han tar den andra handen ur fickan. Han har en revolver och riktar denna mot ryggen på mannen framför sig. Det flammar till och vittnet hör hur det smäller. Det smäller en gång till.

Klockan är 23.21 när mannen skjuter Olof Palme i ryggen. Skottet är omedelbart dödande. Ett andra skott skadar Lisbet Palme i ryggen. Mördaren försvinner in på Tunnelgatan."

Propplösning

Skrivkramp är som blodproppar. Det sätter sig i lederna som stora klumpar och täpper till. Armarna domnar. Musklerna stelnar. Humöret tar stryk och förr eller senare rullar det stora vemodet in.

Det liknar sömnlöshet. Man vill, man borde, men man kan inte. Man bara vrider sig och våndas. För vart dygn blir det bara allt värre, allt mer ångestladdat och just därför allt svårare att bryta. Men i båda fallen kan lösningen också vara lika enkel som genial: att helt enkelt byta plats. Att lägga sig i soffan och sova. Eller att strunta i datorn och skriva i sängen.

Efter att i veckor ha gått som en kräkfärdig katt omkring datorn utan att ha fått ur mig mycket mer än några rader, insåg jag häromdagen hur mycket jag saknat att bara få hålla i en penna. Kanske är det helt enkelt dagboksabstinensen som till slut gör sig påmind. Det meditativa i själva handarbetet. Hur som helst letade jag fram en ny svart, anteckningsbok ur skrivbordslådan, testade mig fram till en lättflytande svart bläckpenna och lade mig bekvämt tillrätta mot kuddarna i sängen. Så fort jag slog upp första sidan i boken och satte udden mot pappret rann också orden till.

Inga sladdar, inga startknappar, inget elektrosurr, inget svajande bredband. Bara inbundet papper. Lätt, vitt och behändigt. Sida läggs till sida.

Det är som att äntligen få bli människa igen, efter att i hundra år ha varit förvandlad till sten.

Biografi (9) - Fortsättningen på slutet

Såja, nu är vi alla avskedade.

Till och med tionde augusti (men inte en dag längre) drivs kedjan vidare av konkursförvaltarna i hopp om att en ny intressent dessförinnan ska träda fram och vilja köpa biograferna. Personalen flyter med så länge. Skulle den nya ägaren behöva anställa har vi förtur till platserna, enligt gällande turordningsregler. Men just nu informeras vi mest om lönegarantier, uppsägningstider och ams-procedurer.

Här i Sickla fyller Harry Potter och Fenixordern stora salongen till bristningsgränsen. Förvandlar den till en puttrande kastrull full med popcorn.

Alltid lönar det någon.

Att vinna tid genom att förlora den

För en dryg månad sedan hade jag ett intressant samtal med en man i en hotellbar. Bland mycket annat berättade han för mig vilket tips han hade fått från en etablerad skribent, när han själv inledde sin karriär som manusförfattare. Tipset gick huvudsakligen ut på att veta när det är dags att ge upp. Om en text spontant inte fungerar ska man inte försöka tvinga den. Det går inte. Visst kan man skriva om ett par gånger, räta till ett och annat. Men kör man fast på allvar är det bättre att bara dra ett streck över det hela. För då saknades redan från början det som var menat att ge texten liv, hjärtat, lungorna. Transfusioner i efterhand kommer bara att kännas konstruerade. De kommer förbli nödlösningar som ursprungstexten hela tiden vill stöta ifrån sig. Så i stället för att slösa tid på något som ändå är dödfött, bör man inse faktum och börja om med något annat.

Det där tipset har gnagt i mig nästan varje dag sedan dess. Jag har inte velat tro att allt jag skrivit det senaste året ska ha varit förgäves. Men kanske är det ändå så det är.

När jag började med romanen förra sommaren såg mitt liv mycket annorlunda ut. Jag hade ett behov av den där berättelsen då, för att den lät mig formulera känslor och tankar som jag annars inte kunde få utlopp för. Den blev en tillflykt. Något lika angeläget som mat och vatten. Nu har det gått ett år och de känslor som gav bränsle till texten då när jag började, är inte längre aktuella. Allt som finns är en intellektuell konstruktion, ett nödtorftigt sammanhållet skelett, och även om jag ibland tycker mig komma på nya smarta lösningar för att ge det där skelettet kött på benen, ge det muskler och en ande, så får jag bara ont i magen när jag närmar mig datorn. Jag skrållar genom stödorden för de sista femtio sidorna och suckar bara över allt trist som jag tydligen måste skriva. Det är huvudsakligen en omarbetning av en text jag började på för nästan tio år sedan. Och att jobba med den känns ungefär lika medryckande som att dansa med ett gammalt lik. Jag har ingen lust alls. Jag vill bara inte ge upp allt det jobb som jag redan lagt ner. All tid jag förlorat.

Men ju längre jag väntar dess mer tid går ju åt, och kanske är det dags att se sanningen i vitögat nu och följa mannens råd, vilket ju också är min egen gamla ledstjärna i ny förpacknig, och tanken jag fick när jag nyss såg Amadeus, att: Låter det sig inte göras spontant bör man inte göra det alls.

Jag har en massa nya, fräscha historier som ligger bakom och pressar på. Kanske är det dags att låta dem bubbla fram istället.

Biografi (8) - The end

Satt och skrev ett långt blogginlägg om hur härligt det var att vara tillbaka i biobranchen efter två förtärande veckor i klädbutik, och om skräckfilmsfestivalen som pågår nu, och om mina egna smarta åsikter om den genren överlag, när min chef ringde och berättade.

Astoria Cinemas har gått i konkurs.



Återkommer när jag hämtat mig från chocken eller vad det nu är.

Sorg kanske? Jo det är nog sorg.

***

Konkurs, alltså.

Mina reaktioner i resumé, sedan jag samlat mig en stund och fått tid att sortera dem:

1) En hastigt övergående, malplacerad men ändå påtaglig adrenalinrusch. En känsla av spänning för att något konkret verkligen händer, något som är på riktigt efter alla tomma ord, även om det är något dåligt. En slags naiv förväntan.

2) En uppsluppen meningslöshetskänsla inför hela arbetet. Ett lustigt och absurt konstaterande: Varför ta betalt när ändamålet för pengarna ändå är försvunnet? Varför göra något över huvud taget? Varför inte bara vispa vaniljgrädde och äta äppelpaj resten av dagen?

3) Förvirring i och med den plötsliga insikten att företaget som dött faktiskt var mitt leverbröd och att jag nu inte vet hur jag ska klara mig. Om ingen varmhjärtad galenpanna alltså köper upp hela rasket och låter mig vara kvar?

4) En stor sorg och uppgivenhet...

5) ... och sedan ilska och irritation. Över det alltså inte gick att förverkliga den så vackra och galna vision som hela det här företaget grundade sig på. Och över att jag kanske ska tvingas lämna den arbetsplats där jag kommit att trivas så bra.

6) En intellektuell men inte alls känslomässig oro inför min framtida ekonomi.

7) En trött resignation. För vem är väl egentligen förvånad? Har vi inte alla gått och väntat på den här dagen? Även om vi gärna ville tro att vi hela tiden sköt den ett litet stycke framför oss?

Drömmar är så mjuka. Verkligheten hård.

Ett besök i deckargenren

Det senaste dygnet har min lägenhet fungerat som utkikspost för länskriminalen. Över internradion kallar de den rätt och slätt för "kvarten".

När en av de civilkonstaplarna knackade på och visade sin bricka, antog jag först att hon kanske ville ställa några frågor om mordbranden i uppgång 14, eller att det hänt något nytt i stil med incidenten på tredje våningen för ett antal år sedan, när en man dödade sin fru med en kniv medan hennes femåriga dotter såg på, eller att det pågick ett bråk igen någonstans, som då det kastades ut möbler från nionde. Istället undrade hon om hon fick låna min balkong.

Grov brottslighet har nämligen planerats utanför mitt hus om kvällarna. Skumma möten har skett på parkeringen. Bilar har sammanstrålat. Strategier gjorts upp. Sedan har man dragit vidare, efter många kringelkrokiga skenmanövrar, och utfört vad det nu var man hade bestämt. Min balkong har varit första parkett till detta kriminaldrama. Så igår kväll kom konstapeln hit och hängde en stund vid mitt fönster med sin polisradio. Medan hon väntade på besked om att de misstänkta elementen var på väg, och hoppades på aktion, såg hon det som sin artiga plikt att småprata lite med mig.

Hon undrade om jag trivdes här, kommenterade vänligt mina svar och försökte dölja att hon väl egentligen tyckte att min lägenhet var rätt liten och eländig. Frågade vad jag sysslade med. Om jag pluggade eller. Jag sa att jag jobbar på bio. Pysslar med lite av varje. Jag gjorde en urskuldrande gest mot staffliet. Den slätstrukna artigheten föll abrupt av poliskvinnan.

-Men är det DU som målar?! Men KÄRA nån!

Hon glömde fönstret för en stund och slog sig istället ner på min säng, begärde att få se alla dukar jag hade hemma och berömde dem alla med stor entusiasm. Hon undrade om jag var utbildad på något sätt. Om jag tog emot beställningar. Ville tipsa om konstnärsdagarna i Täby Centrum, där hon menade att mina tavlor utan vidare skulle platsa in. Sa att hon skulle prata med sin svärmor som är konstnär och hänger ut i en butik. Höra efter lite.

Jag sög åt mig av berömmet. Törstigt, men lite matt. Som en uttorkad växt i en alltför liten kruka. Hela dagen hade jag känt mig ganska hängig. Grubblat över mitt liv som mest står och stampar. Tänkt att jag inte hade tackat nej till en skopa fräsch och saftig jord under fötterna, något nytt att hämta näring ur. Funderat på mina alternativ och över huvud taget känt mig ganska låst. Men jag vill tro att det måste vara ett gott tecken när till och med polisen jobbar på ens sida.

Efter någon timme dök de båda misstänkta männen till slut upp, en i bil och en på moped, en stulen sådan. Konstapeln studsade av iver, drog upp jackhuvan för att kamoflera sitt blonda hår medan hon tog ett hukande steg ut på balkongen och slet fram videokameran.

Det yttre skeendet var knappast dramatiskt. Två män som öppnade och stängde dörrarna i en röd Nissan, tog ut saker, lade tillbaka dem igen. En liten kvällstur på moped genom villaområdet i Stocksund. Under andra omständigheter hade jag inte funderat över saken alls. Men nu rann adrenalinet till. Fantasin är dessutom en fin krydda, och över radion rapporterades knastrigt om de andra spanarnas rörelser. De två misstänkta tycktes inte märka att de var iakttagna. De for hit och dit på mopeden, med parkeringen som nav, innan cykeln slutligen ställdes av någonstans i periferin och föraren återvände till parkeringen, till fots och med hjälmen under armen. Mopeden skulle förmodligen användas senare, sa poliskvinnan, vid ett kommande rån eller liknande.

-Det här kan du skriva om, menade hon glatt.

-Nja, sa jag. Deckare är inte riktigt min genre.

I morse var de här igen. Männen, osedvanligt morgonpigga, och poliserna, jaktlystet efter. En konstapel tog över mitt hem igen och vid halv tio, efter vad som tydligen har varit en lång tids knivig spaning, med skuggning och avlyssning, greps så de misstänkta männen på gångbron över E18. Jag hoppas senare få veta mer om detaljerna. Själv var jag vid det laget, redan på väg till jobbet.

Mikroorganismer

Till biblioteket i Katrineholm kom härom dagen en tant som önskade lämna tillbaka den bok som hon just hämtat ut. Det hade skett ett litet missöde, sa hon. I vanliga fall brukade det gå alldeles utmärkt att köra låneböckerna i mikrovågsugnen. Men nu, när de börjat klistra in datachip på pärmens insida, hade den gamla rutinen misslyckats kapitalt. Trots att det ju faktiskt var ett mikrochip, hade boken börjat spraka, sa hon, och pyra, och sedan hade boken börjat brinna. Så nu ville hon inte ha den längre.

Förvirrat tog bibliotikarien emot boken och konstaterade att den mycket riktigt bar spår av märkliga brandskador. Det såg ut som om någon bränt sig rakt igenom hela volymen med en stor cigarr. När den första bestörtningen släppte och de uppenbara frågorna till slut började ta form i bibliotikariens huvud, var tanten emellertid redan borta.

Så i bibliotektes fikarum samlades personalen runt den söndermikrade volymen för att spekulera i tantens inre liv. Tyckte hon om varma böcker? Eller var det där med mikron en tvångstanke? Kanske mikrade hon även sina kläder, skor och hemtextilier? Kanske hade hon bacillskräck? Det sista var nog den förklaring som låg närmast. Tydligen hade hela tanten, och boken hon lämnat tillbaka, förvisso sett ut som en enda stor, kryllande bacill. Men kanske var det bara andras baciller som tanten skrämdes av, och därför så finurligt försökte oskadliggöra med hjälp av mikrovågor, medan all den smuts hon själv alstrade snarare fungerade som en trygg och hemtrevlig sköld mot omvärldens alla mikrobiska faror?

Varken du eller jag eller Katrineholms bibliotekspersonal kommer kanske någonsin att få svar på dessa frågor. Men med tanten i gott minne, och innan jag själv förvandlas till en sådan där outgrundlig existens som drar runt på stan i lortiga kläder och pratar högt för sig själv, ska jag idag försöka utrota en eller annan bakterie här i mitt eget hem.

Först ut: dammsugaren.

Alternativa (rygg-) slut

Min arma länd läker så sakterliga och tavlan närmar sig sin fullbordan. Jag låter färgen sätta sig och intrycken klarna. Har man stått och stirrat allt för länge på samma fläck kan man inte längre lita på sin egna ögon. Men efter ett par dagars paus brukar felen poppa upp ett efter ett och då kan jag också räta till dem.

Under tiden ligger jag på rygg och läser tantsnusk sanktionerat av Nordiska rådet. Jan Kjaerstad igen, första delen i triologin om Jonas Wergeland. Jag hittade mittenboken bland i ett magert hotellbibliotek i Hat Lamai, på Koh Samui i Thailand i vintras, och flydde in i den för att slippa ta itu med det så kallade paradiset utanför bungalown. När jag kom hem gav jag bort pocketen till en vän som jag trodde skulle tycka om den, hittade oväntat ett sista exemplar av tredje delen i en bokhandel i Mörby Centrum och letade sedan förgäves i flera veckor efter den första, tills samme vän upptäckte den i bokhyllan hos en bekant och på förfrågan om han fick låna den istället fick den i present. Det är det exemplaret jag nu i min tur lånar och läser.

Jag gillar det slumpmässiga i den här hela proceduren - med tre böcker spridda över stora geografiska områden, utlånade och överlåtna - för det passar så bra ihop med böckernas innehåll. Det gör heller ingenting alls att jag läser böckerna i fel ordning: 2, 3, 1. De uppmuntrar rent av till en sådan alternativ omstrukturering. Gång på gång ifrågasätter de den sedvanliga kronologin i ett liv och letar ideligen efter andra infallsvinklar, som om det går att vända på orsak och verkan, bara genom att i efterhand vända på ordningsföljden. Och om man väljer att berätta en vacker episod sist, går det kanske att få en sorglig historia att sluta lyckligt. Som att lyssna på Ted Gärdestads Sol, vind och vatten idag, och genom att koncentrera sig på textraden "För jag, jag tror att livet får ett lyckligt slut" kan bortse från det faktum att det i hans fall slutade så tragiskt, framför ett tåg.

Ryggraden är dessutom central i Jonas Wergelands fiktiva levnad. Så kanske är mitt nuvarande tillstånd bara bra med tanke på inlevelsen. Jag kan så att säga inbilla mig att min aviga kota är en pendang till drakbenet eller silvertråden i Jonas egen rygg, och inte alls bara det trista resultatet av att jag förlyft mig på fula kläder.

Det är bara hundra sidor kvar av första och för mig sista delen nu. När de ofrånkalleligen är slut måste jag hitta något nytt som håller hjärnan i rörelse, för att jag ska kunna sätta igång med min egen bok igen. Tavlan är ju snart klar, som sagt. Efter det, och efter min planerade storstädning, finns inte längre några ursäkter.

Invalido

Med hjälp av 400 milligrams ipren, dubbla Orange Delila och en gammal dosa sydafrikanskt tigerbalsam har jag förvandlat min deprimerande konvalesens till en kreativ semester.

Det är något i ryggen som hoppat fel igen. Jag kan aldrig ta i bara lagom när det är mycket att göra. Jag ska alltid vara så snabb och duktig och hinna med. Så går det som det går. Men hade jag inte så ont och gick miste om en dagslön skulle jag ändå tacka min länd för att den så påpassligt låter mig att vara hemma och måla.

Psykosomat? Fan vet.

Kläck

Något har släppt i skallen på mig. Boken som för ett par veckor sedan kändes stelnad och död har åter börjat röra på sig. Det som såg ut som hopplöst röse med gamla stenklumpar visar sig plötsligt vara en lovande täppa med ägg och nu kläcks de, en efter en på löpande band. Texten spricker upp och lever igen, piper och flaxar. Det får det att pirra i magen på mig, nästan som i förälskelse - en nervositet inför möjligheterna, blandat med en oro att allt bara är inbillning och när som helst ska tas ifrån en.

Såg Amadeus på teve härom dagen och tänkte på nytt att man ska lita till de spontana infallen, inte låta förnuftet bre ut sig och komma med snustorra invändningar. Genialiteten kommer av sig själv, och gör den inte det är det ingen idé att krysta och forsera. De bästa idéerna är de som plötsligt bara öppnar sig i hjärnan på en, till synes sprungna ur ingenting. Som om det faktiskt funnes en annan dimension, alldeles intill vår egen, där alla de smarta idéerna redan svävar omkring fix färdiga, och att en eller annan då och då som av en slump råkar slinka över till vår sida. Man känner igen dem på att de ögonblickligen känns självklara. Som om de egentligen alltid har existerat, även om ingen tidigare har sett dem. Och att det enda man själv egentligen bidrar med är att upptäcka dem och synliggöra dem även för andra.

Men sådant där flum tror jag inte på.

Titanium white

Jag försöker få saker att glänsa. Det har ingenting med farmors silverljusstakar att göra. Det hade varit enkelt. Istället handlar det om olja.

Mer specifikt handlar det om kontraster mellan ljus och mörker. Ju tvärare kast, dess större lyster. I bästa fall kan man få saker att stråla som om de verkligen var upplysta inifrån. Men då måste man nog vara skickligare än jag.

Det handlar om vinklar också. Det fick jag om inte annat lära mig av extrauppgifterna i mellanstadiets mattebok. Om de mest grundläggande lagarna för hur saker studsar. Om de spegelvända vinklarna mellan en reflekterad ljuskälla och dess betraktare. Betraktaren som alltså redan från början är en del av målningen. Fastän han tror att han är osynlig, att han tjuvgluttar bara, har han i själva verket varit där hela tiden - på en tänkt punkt strax framför duken, i spegelvänd vinkel mot de infallande strålarna - precis lika närvarande som ljuskällan själv. Inmålad och förutsedd. För glansens skull. Eftersom de ställen i motivet där ljuset faller in, reflekteras och slutligen träffa betraktaren rakt i ögat, måste vara de ställen som också glänser starkast.

Det är där man hittar fläckarna av titanium white, oblandad och pålagd med rentvättad pensel.

På det hela taget handlar det om att bygga upp ett tredimensionellt rum inuti en platt yta och att sedan låta ett tänkt ljus falla in i detta fiktiva rum, snett uppifrån, och få det att studsa i spegelvänd vinkel mot just de rätta kanterna så att det träffar dig i ögat som en stickande solkatt och lurar dig att kisa medan dina pupiller dras ihop.

Det vill säga, om jag lyckas.

Allt jag har till mitt förfogande är en tub med vit oljefärg. Och med den ska jag måla ljus inuti din hjärna.

Feberfantasier

När jag blir rik - vilket jag alltså är lika självklart övertygad om att jag en dag kommer att bli, som jag som barn var övertygad om att jag en dag skulle växa upp och bli stor - då ska jag köpa ett piano och lära mig spela några stycken på det. Det ska stå i vardagsrummet. Men när jag blir rik kommer vardagsrummet, till skillnad från idag, bara att vara ett av alla mina rum.

I ett annat ska jag inrätta en ateljé Där inne ska jag inte behöva vara försiktig. Där får det bli precis hur fläckigt och rörigt som helst. Men i direkt anslutning till ateljén har jag därför också ett litet extra badrum, som en slags sluss, där jag kan ömsa skinn fram och tillbaka mellan mitt rena, fåfänga jag, och det rufsiga, världsfrånvända i alldeles för stora kläder. I ateljén står det också en gammal nedsutten trasfåtölj i ett hörn, där jag kan sjunka ner ibland och stirra på den pågående målningen lika koncentrerat som om den faktiskt vore en film och att motivet rörde sig, även om det bara är jag som kan se det. En radio vill jag ha också, med en massa oljiga fingeravtryck på volymkontrollen.

När jag blir rik ska jag också ha ett rum med väggarna fulla av böcker, och ett skrivbord med min dator på. Bordet får nog stå vid fönstret, så att jag allt som oftast kan lyfta blicken och se ut. Det förutsätter en skaplig utsikt. Men eftersom jag är rik har jag ju sett till att fönstret vetter ut mot en park eller ett torg eller dylikt, en plats som i alla fall är berikad med ett inspirerande människomyller. Jag tror förresten jag blir tvungen att ha en radio i det rummet också, inbakad i bokhyllan någonstans.

I köket är kylen full av färska grönsaker och roliga ostar. Och på en hylla högt upp i skafferiet står också flera påbörjade askar med olika slags lyxchoklad. Där finns en apparat som brygger ordentligt kaffe, men jag vet ändå inte om det är en espressomaskin - trots att jag finner en sällsam ro i att pyssla om de frustande metallmonster vi använder på biograferna - en sådan skulle nog kräva för mycket underhåll och även när jag har gått om tid är jag otålig med sådant. I köket finns så klart också en rejäl frukostmöbel med bekväma stolar omkring och med tillräcklig yta för både gröttallriken och morgontidningen. Diskmaskin är inte så viktigt. Jag gillar att diska om det bara finns rimligt med plats på bänken. Men en radio kommer det nog att krävas här inne med...

I vardagsrummet, i vinkel mot pianot antar jag, och mittemot soffan, lär det väl även stå ett exemplar av det som blir kommande årtiondens motsvarighet till televisionsapparaten. En ruta av något slag där jag kan se på film (bland annat), vilken film som helst när helst jag vill och helt lagligt dessutom. Och till en överkomlig månadskostnad - de kommer förmodligen ringa mitt i maten från en massa olika bolag och erbjuda billigare och bättre abonnemang, och säkert kommer de också att vara billigare och bättre, men jag kommer inte gitta sätta mig in i siffrorna och därför hellre leva med den högre kostnaden, om så bara för att kunna be försäljarna dra åt fanders, för femtioelfte gången. Tevesoffans bekvämlighet är också viktigare än kvaliteten på rutan (dock inte viktigare än kvaliteten i rutan). Jag behöver kunna lägga upp fötterna någonstans och vila bakhuvudet mot något mjukt för att riktigt kunna slappna av, för att glömma min fysiska kropp och verkligen ge mig hän åt fiktionen.

När jag blir rik ska jag äta middag ute nästan varje dag, men också upptäcka att jag i regel blir så besviken på det som serveras och sättet det serveras på, att jag alltmer återgår till att som förut laga min egen mat hemma. Ibland ska jag emellertid vilja bli lite uppassad på och fjäskad för och då ska jag ta med mig något trevligt sällskap ut på en riktigt bra krog och frossa i femrätters supéer, magiskt komponerade så att smakerna långsamt vecklar ut sig, eller rent av exploderar i munhålan i flera etapper likt färgsprakande trestegsraketer. Jag ska bli mätt men inte för mätt och sedan ska jag dricka vin tills ljusen och hela lokalen tycks simma omkring som i ett varmrött sken, med mig i mitten som en böljande glad manet, oförmögen att sluta le.

När jag blir rik ska jag göra resor till spännande städer och göra avdrag för dem i min firma såsom nödvändiga kostnader för research, vilket också kommer vara sant eftersom resorna nästan alltid kommer resultera i noveller eller delar av större texter och jag behöver nya intryck för att få inspiration. När jag blir rik har jag också råd att resa med lätt bagage, för allt jag behöver, om jag nu behöver något, finns ju ändå att köpa på platsen. När jag blir rik kommer jag att ha tid och råd att åka tåg och båt istället för att flyga. Det kommer att ge mig en djupare förståelse för avstånden och de länder jag färdas genom. Dessutom kommer det vara mycket bättre i avseende på den globala uppvärmingen.

När jag blir rik kommer jag inte att vara så där rik att jag måste gå runt och ständigt vara rädd vid tanken på allt jag har att förlora. När jag blir rik kommer jag bara att vara alldeles lagom rik. Inte så rik att det leder till bekymmer. Men tillräckligt rik för att ha råd med allt det viktiga. Det där som jag måste välja bort nu. Rik på tid och på liv och på utrymme.

När jag blir stor ska jag bli rik.

Förr eller senare, sen någon gång snart.

Först ska jag bara göra något åt den här feberhostiga förkylningen.

Döden i förskott

Förra veckan var liv. Den var kreativitet och rörelse. Den nuvarande är istället motsatsen till liv. Den är trötthet och nednötning. Tid som går utan att någonsin komma tillbaka.

Jag kommer hem från jobbet och lägger mig på rygg, somnar i soffor framför skräckfilmer med plötsliga, blodiga zombieattacker som på sin höjd lyckas få mig att spärra upp ena ögat lite och gäspa. Kanske för att jag också är en zombie och mest känner igen mig i deras tomma blick och styltiga gång. Kravlar mig upp ur sängen på morgonen och knakar av mig likstelheten, bereder mig för en ny dag i klädbutiken.

Min kollega vågar inte gå till en kiropraktor av rädsla för vad denne i så fall skulle hitta i hennes rygg. Men kontor kan man ju inte jobba på heller, som hon säger, för då skulle man sitta still hela dagarna. Och bli fet.

Jag glor matt mot tavlan på staffliet, ser att den är på väg att bli bra men vet att jag inte kommer orka ta tag i det förrän tidigast på lördag. Risken är att jag även då kommer vakna så trött att jag hellre bara ligger kvar på rygg med en bok över magen, medan dagen bara går och livet påminner om den mörka evighet allting förr eller senare kommer att sluta i.

Jag klamrar mig fast vid vetskapen att det är tillfälligt. Att jag bara är besökare i det där helvetet, att det bara är en nödlösning på ett par veckor och snart får resa tillbaka hem igen. Bort från zombiedöden. Och meningslösheten. Hem till livet och kreativiteten.