Ett besök i deckargenren

Det senaste dygnet har min lägenhet fungerat som utkikspost för länskriminalen. Över internradion kallar de den rätt och slätt för "kvarten".

När en av de civilkonstaplarna knackade på och visade sin bricka, antog jag först att hon kanske ville ställa några frågor om mordbranden i uppgång 14, eller att det hänt något nytt i stil med incidenten på tredje våningen för ett antal år sedan, när en man dödade sin fru med en kniv medan hennes femåriga dotter såg på, eller att det pågick ett bråk igen någonstans, som då det kastades ut möbler från nionde. Istället undrade hon om hon fick låna min balkong.

Grov brottslighet har nämligen planerats utanför mitt hus om kvällarna. Skumma möten har skett på parkeringen. Bilar har sammanstrålat. Strategier gjorts upp. Sedan har man dragit vidare, efter många kringelkrokiga skenmanövrar, och utfört vad det nu var man hade bestämt. Min balkong har varit första parkett till detta kriminaldrama. Så igår kväll kom konstapeln hit och hängde en stund vid mitt fönster med sin polisradio. Medan hon väntade på besked om att de misstänkta elementen var på väg, och hoppades på aktion, såg hon det som sin artiga plikt att småprata lite med mig.

Hon undrade om jag trivdes här, kommenterade vänligt mina svar och försökte dölja att hon väl egentligen tyckte att min lägenhet var rätt liten och eländig. Frågade vad jag sysslade med. Om jag pluggade eller. Jag sa att jag jobbar på bio. Pysslar med lite av varje. Jag gjorde en urskuldrande gest mot staffliet. Den slätstrukna artigheten föll abrupt av poliskvinnan.

-Men är det DU som målar?! Men KÄRA nån!

Hon glömde fönstret för en stund och slog sig istället ner på min säng, begärde att få se alla dukar jag hade hemma och berömde dem alla med stor entusiasm. Hon undrade om jag var utbildad på något sätt. Om jag tog emot beställningar. Ville tipsa om konstnärsdagarna i Täby Centrum, där hon menade att mina tavlor utan vidare skulle platsa in. Sa att hon skulle prata med sin svärmor som är konstnär och hänger ut i en butik. Höra efter lite.

Jag sög åt mig av berömmet. Törstigt, men lite matt. Som en uttorkad växt i en alltför liten kruka. Hela dagen hade jag känt mig ganska hängig. Grubblat över mitt liv som mest står och stampar. Tänkt att jag inte hade tackat nej till en skopa fräsch och saftig jord under fötterna, något nytt att hämta näring ur. Funderat på mina alternativ och över huvud taget känt mig ganska låst. Men jag vill tro att det måste vara ett gott tecken när till och med polisen jobbar på ens sida.

Efter någon timme dök de båda misstänkta männen till slut upp, en i bil och en på moped, en stulen sådan. Konstapeln studsade av iver, drog upp jackhuvan för att kamoflera sitt blonda hår medan hon tog ett hukande steg ut på balkongen och slet fram videokameran.

Det yttre skeendet var knappast dramatiskt. Två män som öppnade och stängde dörrarna i en röd Nissan, tog ut saker, lade tillbaka dem igen. En liten kvällstur på moped genom villaområdet i Stocksund. Under andra omständigheter hade jag inte funderat över saken alls. Men nu rann adrenalinet till. Fantasin är dessutom en fin krydda, och över radion rapporterades knastrigt om de andra spanarnas rörelser. De två misstänkta tycktes inte märka att de var iakttagna. De for hit och dit på mopeden, med parkeringen som nav, innan cykeln slutligen ställdes av någonstans i periferin och föraren återvände till parkeringen, till fots och med hjälmen under armen. Mopeden skulle förmodligen användas senare, sa poliskvinnan, vid ett kommande rån eller liknande.

-Det här kan du skriva om, menade hon glatt.

-Nja, sa jag. Deckare är inte riktigt min genre.

I morse var de här igen. Männen, osedvanligt morgonpigga, och poliserna, jaktlystet efter. En konstapel tog över mitt hem igen och vid halv tio, efter vad som tydligen har varit en lång tids knivig spaning, med skuggning och avlyssning, greps så de misstänkta männen på gångbron över E18. Jag hoppas senare få veta mer om detaljerna. Själv var jag vid det laget, redan på väg till jobbet.