Propplösning

Skrivkramp är som blodproppar. Det sätter sig i lederna som stora klumpar och täpper till. Armarna domnar. Musklerna stelnar. Humöret tar stryk och förr eller senare rullar det stora vemodet in.

Det liknar sömnlöshet. Man vill, man borde, men man kan inte. Man bara vrider sig och våndas. För vart dygn blir det bara allt värre, allt mer ångestladdat och just därför allt svårare att bryta. Men i båda fallen kan lösningen också vara lika enkel som genial: att helt enkelt byta plats. Att lägga sig i soffan och sova. Eller att strunta i datorn och skriva i sängen.

Efter att i veckor ha gått som en kräkfärdig katt omkring datorn utan att ha fått ur mig mycket mer än några rader, insåg jag häromdagen hur mycket jag saknat att bara få hålla i en penna. Kanske är det helt enkelt dagboksabstinensen som till slut gör sig påmind. Det meditativa i själva handarbetet. Hur som helst letade jag fram en ny svart, anteckningsbok ur skrivbordslådan, testade mig fram till en lättflytande svart bläckpenna och lade mig bekvämt tillrätta mot kuddarna i sängen. Så fort jag slog upp första sidan i boken och satte udden mot pappret rann också orden till.

Inga sladdar, inga startknappar, inget elektrosurr, inget svajande bredband. Bara inbundet papper. Lätt, vitt och behändigt. Sida läggs till sida.

Det är som att äntligen få bli människa igen, efter att i hundra år ha varit förvandlad till sten.