Att vinna tid genom att förlora den

För en dryg månad sedan hade jag ett intressant samtal med en man i en hotellbar. Bland mycket annat berättade han för mig vilket tips han hade fått från en etablerad skribent, när han själv inledde sin karriär som manusförfattare. Tipset gick huvudsakligen ut på att veta när det är dags att ge upp. Om en text spontant inte fungerar ska man inte försöka tvinga den. Det går inte. Visst kan man skriva om ett par gånger, räta till ett och annat. Men kör man fast på allvar är det bättre att bara dra ett streck över det hela. För då saknades redan från början det som var menat att ge texten liv, hjärtat, lungorna. Transfusioner i efterhand kommer bara att kännas konstruerade. De kommer förbli nödlösningar som ursprungstexten hela tiden vill stöta ifrån sig. Så i stället för att slösa tid på något som ändå är dödfött, bör man inse faktum och börja om med något annat.

Det där tipset har gnagt i mig nästan varje dag sedan dess. Jag har inte velat tro att allt jag skrivit det senaste året ska ha varit förgäves. Men kanske är det ändå så det är.

När jag började med romanen förra sommaren såg mitt liv mycket annorlunda ut. Jag hade ett behov av den där berättelsen då, för att den lät mig formulera känslor och tankar som jag annars inte kunde få utlopp för. Den blev en tillflykt. Något lika angeläget som mat och vatten. Nu har det gått ett år och de känslor som gav bränsle till texten då när jag började, är inte längre aktuella. Allt som finns är en intellektuell konstruktion, ett nödtorftigt sammanhållet skelett, och även om jag ibland tycker mig komma på nya smarta lösningar för att ge det där skelettet kött på benen, ge det muskler och en ande, så får jag bara ont i magen när jag närmar mig datorn. Jag skrållar genom stödorden för de sista femtio sidorna och suckar bara över allt trist som jag tydligen måste skriva. Det är huvudsakligen en omarbetning av en text jag började på för nästan tio år sedan. Och att jobba med den känns ungefär lika medryckande som att dansa med ett gammalt lik. Jag har ingen lust alls. Jag vill bara inte ge upp allt det jobb som jag redan lagt ner. All tid jag förlorat.

Men ju längre jag väntar dess mer tid går ju åt, och kanske är det dags att se sanningen i vitögat nu och följa mannens råd, vilket ju också är min egen gamla ledstjärna i ny förpacknig, och tanken jag fick när jag nyss såg Amadeus, att: Låter det sig inte göras spontant bör man inte göra det alls.

Jag har en massa nya, fräscha historier som ligger bakom och pressar på. Kanske är det dags att låta dem bubbla fram istället.