Pausfågel (9) - Kära gamla Grand...

Ur Gellert Tamas Lasermannen:

"Det sociala liv Wolfgang [senare John Ausonius] hade kretsade till stor del kring hans arbete som biografmaskinist. Det var ett speciellt yrke. De flesta maskinister var hängivna cineaster. De älskade film och hade sett hundratals titlar och kilometervis med film. Många tog jobbet för att kunna arbeta med sin hobby. Hösten 1975 startade Stockholms biografmaskinister en filmklubb med målsättningen att förhandsvisa nya filmer samt anordna diskussionskvällar. På det konstituerande mötet i Filmhusets grå betongbyggnad på Gärdet valdes Wolfgang Zaugg in i styrelsen.

Kring mitten av 1970-talet hade det utkristalliserats ett kul och sammansvetsat gäng bland biografmaskinisterna. De umgicks ofta, både på arbetet och på fritiden. [---] Till en början brukade Wolfgang följa med på ölkvällarna, men efter hand hände det alltmer sällan. Dels för att han själv drog sig undan, dels för att arbetskamraterna fick allt svårare att acceptera hans beteende.

Wolfgang började utveckla nya sidor i sin personlighet. Hans omgivning uppfattade dem definitivt inte som positiva. Tonåringen som hade älskat att diskutera och debattera övergick allt mer till att bli en dominant person, mer eller mindre oemottaglig för andras argument och synpunkter. Han var envis, vresig och korthuggen och kunde brusa upp för minsta petitess.

'Det går inte att prata med honom. Han anser sig ha rätt i alla frågor. Om han får för sig att espresso stavas med x i stället för s kan han bråka om det i timmar trots att alla säger att han har fel', beklagade sig Martin, en av de yngre kollegerna på biografen.

För varje år som gick blev Wolfgang allt mer inbunden och egensinnig. Ibland började han visa filmerna en halvtimme försent, eller en kvart för tidigt. Vid ett tillfälle, när filmen fortfarande inte hade börjat trettio minuter efter utsatt tid, gick Christian, en av Wolfgangs kolleger, in i maskinrummet för att se vad som var fel.

Wolfgang satt lugnt på sin stol och läste en kemibok.

'Vad gör du Wolfgang? Filmen skulle ju ha börjat för länge sen?'

'Jag pluggar kemi. Stör mig inte', sa Wolfgang surmulet och tittade stint ner i sin bok.'

'Men du måste börja visa filmen. Publiken är i upprorsstämning.'

Wolfgang reste sig upp och tog två steg mot Christian. Hans ansikte var mörkt: 'Hör du inte vad jag säger. Jag ska läsa ut mitt kapitel, sen börjar jag filmen. Stick nu! Försvinn innan jag slår in ansiktet på dig!'

Christian retirerade snabbt ut ur maskinrummet. Senare berättade han för sina kolleger: 'Wolfgang är galen. Det går inte att ha honom på en arbetsplats.'

Stockholms biografmaskinister började bli hjärtligt trötta på Wolfgang. [---] Om han frågade: 'Är det någon som ska ta en öl efter jobbet?' svarade alla undvikande nej. Bakom hans rygg blinkade de åt varandra och så snart Wolfgang hade gått drog de en suck av lättnad. 'Grabbar, kvällen är räddad. Mozart har gått hem! Nu kan vi gå och ta en öl.'"


Från svt.se:

"Fredagen den 28 februari 1986 är Olof Palme och hans fru Lisbet på väg hem från biografen Grand. De hade tillsammans med sonen Mårten och dennes flickvän sett succéfilmen Bröderna Mozart. Paren skiljs åt utanför biografen och Olof och Lisbet går Sveavägen söderut. På Palmes begäran är han denna kväll utan livvakter.

Ett vittne som sitter i en bil ser en man som står utanför butiken Dekorima. När paret Palme passerar följer mannen efter.

Från andra sidan korsningen vid Tunnelgatan följer vittnet det som händer. Han ser att mannen som närmar sig paret bakifrån, når ikapp dem och han ser att mannen lägger sig ena hand på axeln på den person som går framför. Han tar den andra handen ur fickan. Han har en revolver och riktar denna mot ryggen på mannen framför sig. Det flammar till och vittnet hör hur det smäller. Det smäller en gång till.

Klockan är 23.21 när mannen skjuter Olof Palme i ryggen. Skottet är omedelbart dödande. Ett andra skott skadar Lisbet Palme i ryggen. Mördaren försvinner in på Tunnelgatan."